Hemingway Daiquiri – fredagsdrinken

Jag har i perioder fängslats av författare som Hemingway och Bukowski. Jag har försvunnit i Dylans historieberättande. Det är främst precisionen i de ord och liknelser, med vilka de lyckas återskapa känslor och ögonblick, som fascinerar mig. Hoppas att inte allt som skrivits är självupplevt? Jag vill ju inte behöva gå sönder totalt bara för att kunna göra samma liknelser och uttrycka mig lika bra. Kanske har de bara mer talang? F-n.
Ibland drömmer jag i varje fall om att leva som Fritjof och dra till Samborombon. Jag vill kunna se tillbaka på mina utgångna stövlar av spanskt läder. Det är precis som att diktaren i allmänhet alltid har erfarenhet av ett liv som jag inte levt, som jag inte kommer att leva, men som jag avundas. Att deras verk stundtals är romantiserade väljer jag att ignorera. Att göra det motsatta skulle bara förstöra ett annars helskönt dagdrömmeri. Kokar man ned avundsjukan, längtan eller det jag inte kan sätta fingret på, handlar det nog om att våga, att exploatera livet och förenas med tanken att inte alltid behöva veta hur morgondagen ser ut? Jag kan visst tänka mig att chansa ibland, medan risker i mina ögon är något för dem som inte har något att förlora. Har man inget att förlora ser man ändå bara en chans. Det är en vacker instinkt.
Sen har vi den där tryggheten också. Jag behöver den kanske inte på det sättet jag trodde, men jag envisas ändå med att ständigt vara rädd att förlora den. Livet förgyller jag i övrigt med spontana galenskaper. Utan sådana vore det outhärdligt.
När jag tänker på det skulle jag förmodligen inte alls passa i den ”trasiga poetens” skor. Jag skulle nog bli en ganska värdelös vagabond och börja bygga bo i närmsta by. Ändå kan jag inte låta bli att lockas av det. Tänk att ständigt få uppleva nya platser och ansikten. Tänk att för ett tag släppa greppet helt, blåsa med vinden och bara se var man hamnar. Skulle det blåsa åt fel håll och gå helt överstyr kan man väl ändå alltid trycka på ångraknappen?

“the free soul is rare, but you know it when you see it – basically because you feel good, very good, when you are near or with them.”
Charles Bukowski

Kring kvällens fredagsdrink – Hemingway Daiquiri finns det en rad historier. Många säger att Hemingway svepte ett dussintal på rad. Ibland beställde han den dubbel; en Papa Doble.

Hemingway Daiquiri – recept 1 drink
6 cl ljus rom (Havanna club 3 anejo)
2,5 cl färskpressad limejuice
1,5 cl färskpressad grapefruktsjuice
1,5 cl maraschinolikör

Skaka samtliga ingredienser med is och sila upp i ett väl kylt coupéglas.

Hemingway Daiquiri

Shortribs, smör, peppar och salt

Plötsligt dundrar vi in mot helgen igen. Det går galet fort nu. Det är nästan så man blir lite orolig. Hit med vårkänslorna! Ett klart vårtecken är längtan efter att få laga mat. Ett kvitto på detta sug är då man på måndagen handlar middag till tisdagen. När man sedan på tisdagen åter handlar mat till samma kväll och inser misstaget först när man kommer hem kan det bli problem. I varje fall om de två middagsidéerna konkurrerar med varandra och är jämbördiga. Jag klagar inte, utan är högst medveten om vilken typ av problem detta är.
En helt annan grej, ni får skratta åt mig nu. Jag har i veckan lärt mig ett nytt ord – mansplain. Jag befarar att jag i vissa situationer är ganska bra på det. Det är inte en bra egenskap. Jag vet inte om det ännu har noterats av andra? Tyvärr är det nog så. Igenkänningsfaktorn slog i varje fall i taket och jag lovar att försöka bättra mig. Hur som helst gillar jag ordet. Väldigt spot on. Tyvärr. Åtminstone har jag självinsikt nog att inte bara vifta bort det. Dagen man slutar reflektera över sig själv är det kört, även om det ligger i sakens natur att vi i det ögonblicket inte längre ser det som ett problem. Nåja, vi har alla saker vi behöver jobba på. Jag är i varje fall en ganska ödmjuk person, även om det kan uppfattas som det motsatta att just påstå det.
Något som får mig att känna ren ödmjukhet är en bra köttbit från en gård jag själv besökt. Ikväll är det dags. Dagens styckdetalj är ett typexempel på hur delar från samma djur kan smaka så olika. Har jag möjlighet så väljer jag denna bit framför filé varje gång. Jag vill helst inte förkoka den, att det är ett förhållandevis grovt och segt kött stör mig inte alls. Jag får tunnelseende och känner bara smaken, köttet närmast benen och den smörgula fettkappan som omsluter. Köttet som jag möter i drömmar är ”shortribs” av nöt. Tillåter vädret grillar jag dem, annars åker de in i ugnen på hög temperatur så att ytan blir alldeles krispig. De enda kryddorna som behövs är påpenslat smör, peppar och flingsalt. Som högst serverar jag en klick béarnaisesmör och några tomater som har fått gå intill. Ibland behövs det inte mer för att skapa matmagi.

Shortribs i ugn – recept 2 personer
2 rader shortribs av nöt
smör
salt
peppar

Dela ribsen mellan varje ben, pensla med smör och bränn på i ugn på varmluftgrill i 225 grader i knappt 30 minuter. Servera med salt och peppar.

shortribs

shortribs

Hollandaise med sparris, tryffelolja och rökt lax

Var precis hos en mat- och köksbutik främst avsedd för restauranger. Väl i krokarna hade jag ändå inget bättre för mig, övriga i familjen var ju upptagna på annat håll. Det är lustigt hur mycket roliga prylar man inser att man behöver när de står mitt framför en. Innan hade jag faktiskt ingen aning om att just de grejerna skulle få följa med hem. Jag gillar att handla lite på måfå, både vad gäller mat och ”presenter” till mig själv. Denna gång blev det en chinois, ett Juliennejärn, några doseringsflaskor med pip, ännu ett måttglas, ”röda” kaffet, latexhandskar och ingredienser till kvällens middag. Jag stod länge och höll i den där Bostonshakern, men lät bli. Lite stolt nickade jag efteråt instämmande till mig själv. Den finns billigare på ett annat ställe och jag har ännu egenskapen att kunna tänka efter före.
För några veckor sedan bestämde jag mig för att efterlikna en rätt från Massimo Botturas trestjärniga restaurang Osteria Francescana. Ingredienser till rätten, 5 ages of Parmigiano Reggiano, inhandlades. Väl hemma insåg jag att ett av momenten krävde en Thermomixer. Jag är ju inte den som ger upp, utan tänkte att det här kan jag lösa,  väl medveten om svårigheten att mixa en ostmassa i en vanlig mixer och samtidigt under en utdragen period se till att den håller exakt rätt temperatur. I vanliga fall hade jag bara satt igång, med inställningen att det får bära eller brista. Den här gången var det annorlunda. Njurstenarna dansade karneval i blåsan. Att stå still och översätta måttangivelser, att försöka lägga ihop ofullständiga tips från diverse youtubeklipp och samtidigt behöva springa på ”spöktoabesök” var tredje minut blev en övermäktig uppgift. Jag kastade in alla fem ostarna i kylen igen och tänkte att om jag beställer en Thermomixer i veckan hinner jag använda alla ingredienser innan de blir dåliga. På så sätt sparar jag ju kostnaden för middagen. Någon trodde först jag skämtade, men jag kan också vara allvarlig. Sagt och gjort. Nu har jag maskinen och behöver bara en lucka i matlagningsschemat för att klämma in rätten. Tur att parmesan håller ett tag.
Fem olika årgångar, temperaturer och texturer av samma ost är inget man klämmer in en vardag efter jobbet. Ibland behövs det något mer snabblagat. Till en bortgjord rökt lax serverar jag en hemgjord Hollandaise med premiumsparris. Laxen gör mest nytta på tallriken med sin vackra färg. Det är Hollandaisen och sparrisen som är i centrum. Det här är kärlek skrev jag på ett matforum, det är ren lust och åtrå menade någon annan. Underbart var vi överens om.
(Jag gör min Hollandaise i Thermomixern, man slipper vispa och värmen hålls på en perfekt konstant nivå. Självklart går den lika bra att vispa ihop för hand. Man kan fortfarande utgå från receptet nedan).

Hollandaise med vit sparris, tryffelolja och varmrökt lax – recept 4 personer

Hollandaisesås
250 g klarifierat smör
3 äggulor
1 msk vatten
2 msk citronsaft
1/2 tsk salt
peppar efter smak

Värm upp smöret till 70 grader och ställ åt sidan. Ställ sedan ned en bunke i ett vattenbad som håller mellan 60-70 grader.
Vispa ihop äggulorna med vatten, citronsaft, salt och peppar. Efter någon minuts vispande börjar jag försiktigt tillsätta det flytande smöret. Vispa tills såsen uppnår önskad konsistens. Ju rappare man är, ju längre det får emulgera, desto tjockare blir såsen.

Perfekt vit sparris – recept
12 vita sparrisar av jämn storlek
kokande vatten
salt

Koka upp vatten och salt i en stor kastrull med lock. Hyvla av sparrisen om den känns grov på ytan.
Då tio minuter återstår till servering, drar jag av det kokande vattnet från plattan och kastar ned sparrisen. Lägg på locket.
Efter 8-10 minuter i badet är sparrisen perfekt. Sparrisen är färdig men fortfarande spänstig och lätt krispig. Jag brukar ibland fuska genom att skära av en bit från den tjockaste delen av sparrisen. Är den lite lite för al dente är sparrisen i sin helhet perfekt när den efter en stund hamnar i gästernas mun.
Servera sparrisen med lax och Hollandaise. Avsluta med att droppa lite tryffelolja över tallriken.

Hollandaise

Hollandaise

Champagne lemon slush – fredagsdrinken

Jag är en man som älskar bubblor av alla dess sorter. Visst föredrar jag bra champagne, men med tanke på hur ofta jag dricker mousserande vin är att uteslutande dricka champagne tyvärr inte ett alternativ. Sen finns det såklart Cava som är så pass bra att de absolut ligger i klass med champagne. Det beror lite på mellan vilka man jämför. Hemma hos oss blir det inte sällan mousserande vin före maten, till maten och efter maten. Det är bara typen av glas som byts ut. Ni skulle bli förvånade över hur god en brödig Bollinger i bourgognekupa är till en perfekt tempererad lax med en lite syrlig men smörig sås och nyplockad sparris. Bjud på champagnemiddag någon och prova. Fråga på systembolaget så får ni tips om vilken champagne som passar till vad.
Då de flesta redan tänt grillen och börjat drömma om kommande middagsbjudningar i trädgården tänkte jag idag göra en fredagsdrink som passar att servera till många. Jag ser framför mig en nyklippt gräsmatta, doften av grill, höga klackar, kulörta lyktor och överlag en avslappnad och bra stämning. Tjo och tjim. Somrigt.
I fredagsdrinken idag blandar jag en inte så brödig champagne (eller ett annat mousserande vin) med citron och socker. I en mixer med mycket is förvandlas sedan allt till en ”slush”. Det får därför bli namnet på kvällens drink. Champagne lemon slush. För att kunna göra denna drink rekommenderar jag att man har en riktigt bra och kraftfull mixer. Själv använder jag min nyinköpta Thermomixer som redan har blivit bästa vän med hela familjen.
En Champagne lemon slush är svalkande syrlig och har friska inslag av citron med lite sötma. Smakerna börjar kännas igen va? Jag tror det blir svårt att hitta en mer svalkande drink till sommarens stundande grillfester. Något att börja med medan solen fortfarande står högt. Trevlig helg!

Champagne lemon slush – recept 8-10 personer
4 ekologiska citroner
700 ml champagne (Pannier)
800 g iskuber
200 g socker

Skölj och dela citronerna (med skal) grovt och kasta ner i en mixer. Slå i champagnen och sätt på locket. Mixa sedan stötvis på högsta läget. Mixa i intervall ungefär 8-10 gånger. (Finns ”turbo-” eller ”pulseläge” använder jag det). Sila sedan av vätskan och släng skalen. Skölj ur mixern.
Fyll upp mixern med is, socker och citronsaften som silades av. Mixa tills isen förvandlat drinken till slush. Kontrollera gärna konsistensen vartefter. Stjälp upp och garnera med citronmeliss. Servera omedelbart.

champagne lemon slush

 

Café de Paris med grillad fläskkarré

Äntligen renässans. Den mörka tiden är över. I helgen är det dags för poolfyllning igen. Det är helt klart ett roligare arbete än att tömma den. Arbetet med slangar, kopplingar och värmepump går av bara farten. Nästa gång vi ser poolen håller den 28 grader och det är ”baddax” som någon skulle ha sagt.
Med tanke på hur flitig jag varit med fredagsdrinken ser jag särskilt fram emot denna badsäsong. Jag har byggt upp ett skönt ”kartotek” av drinkrecept som nu finns att tillgå när jag i sommar solar och sippar drinkar på pooldäcket. Är bara vädret rätt är det en riktig liten pärla den där platsen och om det nu skulle skita sig, tar vi i igen det bland vingårdar och cypresser i Toscana någon vecka senare. I sommar har vi lärt av historien och helgarderat oss.
Italien, sol eller drinkar vid poolen är dock långt ifrån det största. Nytt för i sommar är att vi kommer att ha en alldeles ny liten Karlstein i familjen. Min syster Monica och hennes Andreas ska få barn om bara någon månad. Jag blir stolt morbror. Att bli morbror känns spännande på många vis och jag är galet övertygad om att ni kommer att göra allt så himla bra. Det har ni redan visat med Eyvind. Bäst också, för mig, är att jag i sommar mest kan gosa. När ”ungen” blivit några år får jag det knepigare. Jag kan knappt minnas allt kul ni har hittat på med vår son. Dessa spektakel och aktiviteter. Tack! Snacka om att som morbror behöva starta på minus.
Redan nu har jag börjat spåna på en rejäl bucketlist. Den innehåller framtida hyss, roligheter och mer hyss. Allt för att på ett så mångfacetterat sätt kunna ge tillbaka. Några idéer är redan klara. Jag kommer personligen att ta på mig det fulla ansvaret för att ert barn ganska snart vägrar annat än hummer, ostron och oxfilé. Till frukost kommer det lyftas på den rökta skinkan och skrikas efter Pata negra. Dennes första ord kommer vara ”Saint Emillion” och notoriskt kommer vuxna att anmärkas på när de säger champagne om annan bubblig dryck. Ert fotbad kommer snart kallas sous vide och när det serveras Kalles kaviar till äggen kommer ni behöva förklara varför man hos Thomas och Sofia får störrom.
Jag blir alldeles uppspelt och kan nästan inte hålla mig.
I väntan på systerbarnet och den riktiga värmen äter jag vidare. Idag serveras det en utbankad och grillad fläskkarré med en dallrande hemgjord café de Paris. Jag litar fullständigt på att ni vet hur man grillar fläskkarré i skivor, därför får ni ikväll bara ett recept på en bra Café de Paris.

Cafe de Paris – recept 4 personer
2 msk smör
2 schalottenlökar (finhackade)
5 sardellfiléer
20 st. små kapris (avrunna från lag)
2 msk hackad gräslök
2 msk hackad persilja
1,5 msk curry (standard)
1,5 msk champagnevinäger
1 tsk dijonsenap
2 msk vatten
4 ägggulor
ca 250 g smält smör (försök hålla det runt 60 grader)
salt och peppar

Stek upp alla ingredienser förutom äggulor och det smälta smöret. Börja med en smörklick i pannan och tillsätt sedan ingredienserna i den ordning de står listade. När allt stekt ihop på mellanvärme utan att ha fått färg mixar jag det ordentligt med en stavmixer.
Jag flyttar sedan över blandningen till en kastrull i ett vattenbad som håller omkring 65-70 grader. Nu är det dags att börja vispa och tillsätta smöret.
Det här är precis som att göra béarnaise. Man vispar som sjutton och tillsätter det flytande smöret långsamt. Ibland använder jag allt smör, ibland smakar jag av innan och inser att jag är nöjd. Smaka av med salt och peppar.
Servera sedan till den grillade karrén, med en enkel sallad. Toppa med mer gräslök, persilja och kapris. För mig är det här barndom. En riktig torsdagsmiddag.

Café de Paris

Heads up – fredagsdrinken

När blir tjejmiddagar till tantmiddagar? Kommer det en middag med annat prefix där emellan? Kanske heter det dammiddag? Jo, det låter nog bättre, mer PK, om än ganska tråkigt. De skulle dock inte behöva vara. Just på en ”dammiddag” ser jag kvinnor i viktorianska dräkter som viftar med Mary Poppinsparaplyer. Ett sådant spektakel skulle kunna vara kul att attendera. Tänk när fredagsdrinken slagit lite hårt och någon behöver sätta sig ned på krinolinen. Sen en Thomasmiddag i kombination med korsett på det. Sås i dekolletaget. Ok, jag ger mig. Skämt åsido. Det är helt sjukt hur det sett ut genom århundradena. Inte ens en skön garre i 1800-talssalongen. Personligen gillar jag det där med att byta rum för att sätta sig ned i godan ro efter maten. Hoppas ni snodde en cigarr när patriarken inte såg på. Såklart ni gjorde.
Nu vet jag självklart att kvinnor har blivit bortsedda ifrån och utsatta för bra tuffare saker än att inte få dricka bränd sprit och ta ett bloss med tjocka, ”lyckade” män i rökrock. Det är dock en principfråga där felet ligger i att ni inte fått välja själva. Sofia hade nog, åtminstone stundtals, trivts i salongen. Jag är övertygad och känner fler som skulle. Vi stryker epitetet dam i dammiddag, åtminstone för en tid framöver.
Personligen minns jag att det snackades herrmiddagar redan i 20-årsåldern. Kanske ännu tidigare. Inte sjutton kände jag mig som en herre. Inte då, inte nu. Grabbmiddag låter för grabbigt och jag kan nästan inte låta bli att känna mig förolämpad och dumförklarad. Lite som att vi snusar, dricker Kung och pratar bilar mest hela kvällen. Jag ogillar, men närvarar gärna, så länge vi gör och kallar det något annat.
Så i vilket läge befinner vi oss nu? Vad heter det när folk i min ålder av samma kön träffas i grupp och skvallrar om sina respektive? Jag kan just inte komma på något bra ord alls.
Ikväll ska jag hur som helst laga mat på en sådan där ”middag”. En med bara kvinnor. Det ska bli riktigt spännande. Jag ser särskilt fram emot när det är Sofias tur att dra historier om mig. Förhoppningsvis spär hon på och håller igen om precis rätt saker. Innan dess bjuder jag självklart på fredagsdrink.
Till Heads up har jag funnit inspiration i den klassiska Long island ice tea. Jag har bara gjort en ljus drink istället. Övriga egenskaper har jag värnat om.

Heads up – recept 1 drink
3 cl vodka
1 cl gin
3 cl ljus rom
1 cl triple sec alt. Cointreau
2 cl limejuice
2 cl sockerlag (lika delar socker och vatten)
Sprite

Skaka alla ingredienser utom Sprite i en shaker med is. Sila upp i ett stort glas till 3/4 fyllt med krossad is. Fyll upp med lite Sprite.

Heads up

Heads up

Zacapa black – fredagsdrinken

Reaktionerna på förra veckans no-brainer har varit tudelade. Att den låg lite på gränsen kan jag hålla med om. Jag ber om ursäkt, det var verkligen inte min mening att provocera. Inte alls. No-brainer  kanske inte är en shot man njuter, men just förra fredagen passade den bra i temat.
Idag blir det inte lika galet. Inte i närheten. Några av er kommer kanske skrynkla pannan och tänka att man inte ska förstöra finsprit. Kom igen nu! Det är inte så att jag med spritpenna klottrar en mustasch på Mona Lisa. Jag ser det inte som att jag förstör något. Zacapan förädlas för att passa in bättre i ett sammanhang. Att använda en bra rom är hela grejen då drinkens själ just bygger på den. Att använda fulrom fungerar inte, det blir liksom inte ens spännande. Så våga nu, släpp ledstången och ge er drink den rom som du förtjänar.
Idag gör jag en cocktail på kaffeinfuserad Zacapa, en sockerlag på muscavado, toppat med ett ljusare skum och riven mörk choklad. Serverad i ett kylt glas sitter den som en smäck i vårsolen och ni som redan insett storheten i en islatte kommer älska den. Och mig. Förmodligen har ni redan efter första sippen förlåtit mig för vad jag gjorde mot Zacapan. Drinkar blir ju inte bättre än dess innehåll.

Zacapa Black – recept 1 cocktail
6 cl kaffeinfuserad Zacapa
3 cl muscovadosirap
2 cl vispgrädde
riven mörk choklad

Skaka den smaksatta Zacapan med muscovadosirapen, grädde och is i en shaker. Sila över i väl kylda glas. Toppa med en tunn topp av skummad sockerlag på strösocker. Riv över mörk choklad och servera direkt.

Kaffeinfuserad Zacapa – recept
3 dl Zacapa
60 g malet espressokaffe (räkna 20g malet kaffe/dl rom)
0,5 dl vatten

Slå ner Zacapa och det malda kaffet i en sifon. Tryck i en gräddpatron och skaka lätt. Sätt sedan på ytterligare en gräddpatron och skaka därefter i 15 sekunder och låt därefter sifonen vila en minut. Släpp försiktigt ut trycket med munstycket uppåt. Skruva av toppen och sila romen genom ett kaffefilter. Slå över kaffesumpen i en skål tillsätt vattnet och rör om. Sila sedan sumpen en gång till ned i romen. Klart.

Vaniljsockerlag – recept
4 dl strösocker
4 dl vatten
1 delad och urskrapad vaniljstång
Soza cold

Dela vaniljstången på längden. Skrapa ur och koka sedan upp all stång och frön med socker och vatten. När allt är upplöst silar jag av vaniljen. Låt kallna.
Med en stavmixer kör jag sedan 2 dl sockerlag med ca 17,5 g Soza cold (emulgeringsmedel). När allt medel är utblandat slår jag över det i en sifon, trycker i en gräddpatron och skakar om. Jag trycker sedan i ytterligare en patron, skakar om och låter vila i kyl i minst en timme.

Zacapa black

kaffe åker ned i sifonen

Gasen släpps ut

Tur jag tog glaset

Snart dags att sila!

sumpen silas bort

Zacapa black

Zacapa black

Zacapa black

Chèvrebakelse med sidfläsk och rosmarinsemulsion

Det är nu snart lite drygt ett år sedan jag träffade det galna gäng som det blivit så skönt att laga mat med. Det börjar bli svårt att hålla isär alla gånger vi träffats. När jag sätter mig ned och tittar igenom gamla bilder på allt vi gjort brukar dock tidslinjen klarna. Ibland får jag samma känsla som när jag tittar på gamla gymnasiebilder. ”Såg vi ut så där? Just det, vi gjorde den och sen skedde det”. Hålrummen mellan de minnen jag tydligt såg fylls upp.
Det roliga är att vi är ganska olika i vårt sätt att laga. Någon har redan provlagat allt innan, någon annan har idén endast i huvudet, en tredje läser sina anteckningar. Det finns flera sidor hos samtliga och sammanslaget blir det galet bra. Vi har taggat ned lite ju mer vi lärt känna varandra. Från början ville man få allt helt perfekt. I slutändan står väl det målet kvar, det är dock ingen nödvändighet att det sker just där och då. På något sätt har vägen kommit att bli lika viktig och vi vågar nu testa idéer på varandra. Med det kommer laborerandet mer i fokus och vi har blivit mer och mer involverade i varandras rätter. Det lämnas utrymme för misstag och sådana gör vi. I efterhand skrattar vi åt dem.  -”Vad tror ni om det här, bör man göra si eller så? Kan man ta med det här också? Det där var galet, men inte gott. Ha ha! Trodde på den, hur kunde det bli så fel?” Jag gillar helt klart åt vilket håll det utvecklats. Alla vet att alla kan och ingenting behöver bevisas. Skön stämning. Det är exakt så jag vill laga mat.
Några gånger har experimenten gjort att man fått stå tokhungrig för att det är svårt att komma vidare. Ett moment har kanske dragit ut på tiden, ett annat har i röran helt glömts bort. Plötsligt kan den senaste serveringen ligga två timmar tillbaka och flaskorna champagne börjar bli fler än antalet rätter vi faktiskt fått fram. Av denna anledning föddes ur våra erfarenheter en idé. Lagamatmat. Utöver de små tallrikarna vi kastar fram med lyxkäk behövdes något kraftigare. Något att lita på. Nu senast blev det ribs som fått klara sig till största delen själv i röken under eftermiddagen. Vi kunde koncentrera oss på annat, men fortfarande vara garanterade något galet gott och rejält. Med lite backup-käk vågade vi dessutom ta ut svängarna lite extra med maten vi var där för att laga. Idén är nog något att hålla kvar vid inför nästa gång. Nästa gång förresten, det borde vara snart?
Rätten nedan är något som Alexander W E Lundin gjorde på en träff i somras. Ni känner säkert igen kombinationen. Trots att den kan kännas välbekant slutar jag aldrig att förvånas över vilken otroligt bra kombination det är. Det rökta och långsamt bakade sidfläsket, tonerna av rosmarin, tillsammans med krämigheten och syrligheten i chèvrebakelsen. Allt detta serverat i en smörstekt krispig toast. Det må vara förhållandevis enkel mat, men det smakar lyx.
(Det här receptet på chèvrebakelse är riktigt bra. Det tog mig ett helt år av tjatande innan Alexander gav med sig. Han sa dessutom aldrig att det inte var ok att jag bloggade om det. Vad hade han förväntat sig? Förhoppningsvis blir han bara glad. Tänk att bli omnämnd på Karlstein.nu).

Chèvrebakelse med sidfläsk och rosmarinsemulsion – recept 4 personer
ca 400g rökt sidfläsk
1 kruka rosmarin
Olivolja till emulsionen)

Hacka rosmarinen grovt. Snitta svålen på sidfläsket och lägg den med svålsidan uppåt i en ugnssäker form. Gnugga in biten med rosmarin. Försök få in örten i snitten på sidfläsket. Lägg rosmarin omkring, runt, över och under fläskbiten. Det går inte att ha för mycket. Baka sedan långsamt i ugn i 90 grader under 4-5 timmar.

Chèvrebakelse – recept
125 g chèvre

25 g Philadelphia
1 äggvita
1-2 msk grädde
8 skivor formfranska
Smör och olja till stekning av bröden

Sätt ugnen på 110 grader och förbered ett vattenbad i ugnen. Koka upp vattnet innan. Klä en rektangulär avlång sockerkaksform med gladpack.
Hacka getosten fint. Kanterna kan vara kvar. Värm upp grädden försiktigt. Tillsätt getosten. Se till att värmen är ganska låg. Osten ska smälta, men inte steka eller koka bort. När allt börjar bli smält tillsätter jag Philadelphiaosten. Sedan tar jag en stavmixer tills ostbasen är helt slät.
Ta av från plattan och vispa in äggvitan ordentligt.
Slå sedan över i den klädda formen. Täck med ytterligare gladpack. Låt gå i vattenbadet i ca 15 minuter. Ta sedan ut och låt svalna något. Jag gillar att servera toasten lite lätt ljummen.Skiva upp sidfläsket som också fått svalna något.
Stek sedan brödet gyllene i smör och olja.
Lägg sedan ut 4 skivor bröd på en skärbräda. Lägg på skivor av sidfläsket, sedan skivor av chèvrebakelsen. Toppa slutligen med ytterligare en brödskiva. Skär sedan varsamt bort kanterna. Vill man kan man istället servera sidfläsket vid sidan av chèvrebakelsen.
Jag serverar gärna denna rätt med en rosmarinemulsion. Jag mortlar hackad rosmarin, slår ned en skvätt olivolja i morteln och blandar ihop. Emulsionen är god, men också förbaskat snygg att droppa runt toasten på tallrikarna vid servering.

chevrebakelse

chevrebakelse

långsamtbakat rökt sidfläsk

chevrebakelse i vattenbad

chevrebakelse med sidfläsk

No-brainer – fredagsdrinken

Ha ha, man behöver man inte längre inbilla sig att det är skönt i uterummet. Det är. Solen värmer på bra och Forsmark har meddelats att de kan plocka upp en bränslestav. Först när mörkret kommer åker infravärmen på igen.
Idag blev jag lite irriterad, någon tog ett recept från min blogg och gjorde det till sitt eget i en stor matgrupp på FB. Jag gav personen en chans att korrigera misstaget genom att ange källan. När denne inte ville medverka till det var jag bara tvungen att vara så där ödmjukt spydig som jag älskar att vara. I tillrättavisningen lämnades fortfarande utrymme för en ursäkt. Istället uppmanades jag att vara tacksam för att mitt recept omsattes och lagades. Att ange källa var tydligen inte viktigt. Jag tänker tvärtom. Hittar jag något jag gillar så känner jag tacksamhet inför den som inspirerat mig. Tänker jag fel?
Jag älskar när jag hör att någon lagat min mat. Sno mina upptåg, lek med mina recept, berätta inte för gästerna att idén inte var er egen. Sug gärna i er eventuellt beröm när middagen är avklarad. Det är ju ni som har lagat. Det är helt ok för mig. Det jag inte tål är när någon kopierar och klistrar in min text eller recept och sedan delar det offentligt rakt av utan att ange källa. Det är bara så fantasilöst och fräckt. Ska man fuska får man f-n se till att komma undan med det, eller åtminstone ödmjukt erkänna att det blev lite tokigt när det senare uppdagas. Saknas livserfarenhet?
Ok, vi stryker ett streck över det här. Jag måste ge dig att du hade otur att det just var jag som var administratör i en av de grupper där du valde att sprida ”ditt” recept.
I slutet av detta inlägg har jag delat en låt till dig. Jag tycker faktiskt att det var trist att du valde att hoppa ur vår grupp. Det hade varit sjukt coolt om du bett om ursäkt och sen fortsatt att dela med dig i gruppen. Jag hade gillat dig lite extra bara för det. Tack ändå för att du gav mig inspiration att skriva. Idag var en sådan där dag när allt stod still…

No-brainer – recept 1 shot
4 cl vodka
2 cl citronjuice
2 cl Baileys
en skvätt grenadine

Se till att samtliga ingredienser är iskalla.
Blanda vodka och citronjuice i ett shotsglas. Sug upp Baileys med en spruta. Ta mer Baileys i sprutan än vad som går åt i drinken. Doppa ner munstycket under ytan på vodkan. Tryck långsamt ut Baileysen och sprid jämnt i glaset. Slå försiktigt ned en skvätt grenadine för en ”blodeffekt”.

(På nätet finns detta recept under namnet Monkey brain shot. Ni hittar det här).

Pass over – fredagsdrinken

Så var det påsk igen. Som liten var det min absoluta favorithögtid. Jag vet inte varför, men förmodligen för att våren var här? Kanske för påskäggen. Godis i ägg fick jag av farmor och farfar, påskpresent fick jag av mamma och pappa. Mer godis fick jag av mormor och morfar. Då, för dryga 20 år sedan, hade mina mor- och farföräldrar sina husvagnar uppställda på vår tomt på landet. Ett väldigt trevligt arrangemang, även om jag idag inte riktigt förstår hur mina föräldrar alltid orkade med. Det var väl någon slags lösning, då de alla campat ihop sedan långt innan jag föddes. Som barn tänkte man dock inte så, det var bara underbart, i första hand var det väl härligt  att ha dem kvar i livet. I andra hand att kunna ha alla så nära och så ofta. Sa jag att vi snittade kanske 50 landetbesök om året?
På landet var vi alltid ute. Vi grillade korv och satt timtals i ring runt en brasa. Ja, det var väl ungefär det vi gjorde. Om vi inte drack kaffe, åt mandelkubb eller lekte gömma nyckeln i någons förtält förstås. Kurragömma! Vilka gömställen jag hade. På påsken höll jag alltid påsktuppen under armen. På påsken var vi oskiljbara. Påsktuppen – ett resligt, färggrant och ganska hårt stoppat ”gosedjur”. Till slut blev jag så stor att jag kunde ryta ifrån när tuppen skulle läggas undan vid högtidens slut. Sedan dess har tuppen ständigt varit framme. Om den finns kvar? Nu fick jag lite kalla kårar. Var är påsktuppen? Det var ett tag sedan vi sågs. Förlåt att jag släppte dig, men när jag skaffade flickvän fanns det helt enkelt inte plats för er båda.
När jag inte hängde med tuppen sprang jag nere vid ån och jagade fisk. Vattendraget var kanske 40 cm djupt. På våren, omkring påsk, fullständigt kokade den över med lekande mört, abborre och gädda. Jag vet att det var en Å, medan bönderna envist menade att det var ett krondike mellan två sjöar. Med åldern blev mina hemgjorda vapen allt mer avancerade. Först var det pilbågar och slangbellor, men straxt innan tonåren såg jag nog mer ut som en minitarzan. I bältet en slipad sabel av ett styvt sågblad, i handen ett bambuspjut av en plogpinne i vars kluvna ände jag najat fast ett tillslipat tigersågblad. På ryggen ett väl tilltaget luftgevär med kikarsikte. Mina byxor som ständigt var våta upp till knäna kunde inte dölja det. I min egensydda kamoflagebasker med erövrade  prickskyttemedaljer var jag livsfarlig. Jag var sämre på att binda lianer över ån. De tunna ungasparna på var sida av vattnet i vars stammar jag knutit fast repet höll helt enkelt inte min vikt. De bågnade när jag var halvvägs över och linan stod som ett ”V” ovan det strömmande vatten jag skulle korsa. Jag var fast i dess lägsta punkt och var snart tvungen att dra upp knäna för att undgå vattenytan. Efter några minuter, jag är envis, var det bara att kapitulera. Jag släppte linan, stod nu i ån och precis där var stövlarna helt fyllda. Våga vägra använda bron 5 meter bort! Hemma igen gjorde mamma ett kryss bredvid tvättmaskin, kastade fram ett par nya byxor och konstaterade att det var femte gången jag ”plurrat” den helgen. Än så länge…
Idag saknar jag lite det där, att bara leka vid ån och komma hem när någon ropar. Jag lägger ju fortfarande i mjärden när jag är på landet. Jag drar som oftast av några salvor med luftbössan och jag täljer fortfarande gärna visselpipor, även om Eyvind inte längre vill ha några. Jag är dock himla dålig på det där med bambuspjut och sablar. Inte heller har jag längre några fällor att fånga nötskrikor i. De har ruttnat sönder. Av min trädkoja vid ån återstår snart bara en rostig låsbygel. Jag vet att naturen finns kvar i mig, men med åldern har jag blivit bekväm. För bekväm. Jag hoppas verkligen att denna vår kan bjuda på fler härliga grillstunder vid något vattendrag. Jag tänker faktiskt se till att den gör. I sommar ska jag dessutom flugfiska och till hösten, vem vet, kanske är det dags att skjuta ett rådjur igen? Tror det är dags nu. Innan dess, ikväll, har vi korsfest och lagar god mat. Jag har massa spännande idéer på gång. Nu nog med påsknostalgi. Ha en trevlig långfredag!

Pass over – recept 1 drink
4 cl advocaat (ägglikör)
3 cl ljus rom
1,5 cl vispgrädde
(riven kanel och vaniljstång)

Skaka samtliga ingredienser i en shaker med is. Sila upp i väl kylda glas. Toppa med lite zestad kanel och en vaniljstång. Njut den gärna som dessert.

pass over

pass over

Mat och annat där till

css.php