Ostron Rockefeller – att ta vara på ledig tid

Ikväll är familjen solo. Det känns ganska skönt, även om det inte är någon garanti för att det inte dansas, stannas uppe sent eller sjungs högt. Vi är nattugglor alla tre och sover därför ofta alldeles för länge på helgerna. I andras ögon. Det värsta jag vet är att vakna på måndag morgon och ångra att jag inte sov ut ordentligt under helgen. Jag har sällan dåligt samvete för att jag sovit för länge. Vadå förlora tid? Den tog jag ju igen med råge i natt, efter att ni morgonpigga somnat i soffan till Skavlan. Själv försköt jag bara den vakna tiden. TV är förresten inget vi bryr oss om överhuvudtaget på helgerna, så där tog jag ytterligare några pluspoäng. Vem ligger på minus nu då? En annan fördel med att vara vaken när det är mörkt ute, är att man inte behöver bry sig om vädret. Det är sol jämt om man bara inbillar sig det. Just då råkar man bara inte se den. Dessutom är trädgårdsbelysningen mycket snyggare under sen kvällstid. Vad är meningen med att fylla trädgården med glödljus om man ändå inte är vaken för att se spektaklet?
Efter förra helgens lyckade försök att övertyga syster om att ostron är något fantastiskt, måste jag bara göra om samma rätt igen. Ostron Rockefeller är en klassisk rätt och en ny favorit som ockuperat mina tankar under större delen av veckan. Syran från vinet, sältan från ostronen tillsammans med grädden och den lite krämiga osten är verkligen något extra. Att ostron Rockefeller går snabbt att göra och inte kostar en förmögenhet är ännu en anledning att laga dem. Att man inte gillar ostron är inte längre  ett hållbart argument. Jag tror att vi hoppar varmrätten idag och äter ostron i två omgångar istället. Efter det fyller vi på bordet med lite goda ostar och något mer gott att dricka. Än finns det tid kvar. Vickningen serveras först någon timme efter midnatt.
Känns det svårt att laga ostron? Nedan följer en komplett bildguide till ostron Rockefeller.

Ostron Rockefeller – recept 2-4 personer
12 ostron (inkl. vätskan)
1 1/4 dl torrt vitt vin med bra syra
1 tsk koncentrerad fiskfond
2 msk smör
1/4 solovitlök (finhackad)
2 schalottenlökar (finhackade)
ca 140 g bladspenat
2 dl grädde
2 msk ströbröd
cheddarost (riven)
tabasco efter smak vid servering
4 dl grovsalt

Sätt ugnen på högsta värmen. (Max 300 grader).
Öppna ostronen och spara vätskan. Lossa köttet och spara den kupade delen av skalen. Sila vätskan från ostronen genom en fin sil.
Koka upp vinet med vätskan från ostronen. Sänk värmen något och lägg ner ostronen. Låt sjuda i en minut. Plocka upp ostronen och lägg åt sidan.
Tillsätt fiskfonden och grädden till vinet och fortsätt sjuda. Såsen ska reduceras tills ca 1,5-2 dl återstår. Skynda långsamt.
Lägg ner smöret i en kastrull. Tillsätt all lök och stek mjukt och glansigt. Tillsätt sist spenatbladen och rör om sporadiskt tills spenaten släppt vätska. Volymen har nu minskat rejält. Smaka av med salt och peppar.
Förbered en ugnsform med grovsalt. Placera ostronskalen på saltbädden i formen. Fyll bottnarna med spenatblandningen. Lägg tillbaka ostronen ovanpå och slå gräddsåsen över ostronen. Pudra över lite ströbröd med fingrarna och toppa med riven ost.
Gratinera tills ostronen fått fin färg. Servera med champagne eller samma vin som använts i såsen.

ostron fortfarande i sin låda

ostron Rockefeller

Bladspenat precis nedlagd

...efter två minuter på svag värme

snart färdigt för att fylla skalen

ostronskalen fylls

nu på med ostron, gräddblandning, ströbröd och sist ost.

ostron Rockefeller

ostron Rockefeller

ostron Rockefeller

MIddagen är serverad


Mojito – fredagsdrinken

Vi var och shoppade hos en välkänd matgrossist förra lördagen. På kvällen skulle vi få extremt fint besök och ville därför ha tag i något extra. Väl framme vid kassorna så stod de där igen. Sofia har tjatat i något år nu. Själv har jag spelat svårflörtad och kanske inte visat att jag faktiskt smält lite för varje gång. Den här gången blev det för mycket och jag kunde inte längre hålla mig. Vi stod länge och tänkte på hur många vi skulle ha. Det räcker ju inte med två, ej heller fyra, men kanske med sex? Personligen föredrar jag minst sex. Egentligen vill jag ha mer, men ibland får man nöja sig med det. Jag velade och tog, tvekade igen och ställde tillbaka för att sedan lyfta upp igen. Till slut släppte jag allt, tog ett steg åt sidan och lyfte upp den helt oöppnade kartongen längst in. -”Vi tar alla tolv. Kom. Nu går vi.” För en gångs skull skakade Sofia inte på huvudet. Det var näst intill inga miner alls, utöver det lilla leendet som endast blygsamt avslöjade hur lycklig hon egentligen var. På vägen mot kassan tror jag mig ana att hon faktiskt gjorde hoppsasteg bakom min rygg. Allting gott. Otroligt vad några nya drinkglas kan göra med humöret. Sofia är lätt att få på bra humör. Det är en positiv egenskap.
En väl kyld Mojito vid rätt tillfälle är svårslagen. Under senare tid har jag experimenterat så mycket med att variera drinken att jag nästan glömt originalet. Det har blivit hallonmojito, chilimojito, passionsmojito eller mojito med ingefära. Det vore dock en skymf mot originaldrinken att låta en kopia få inviga de nya glasen. Därför gör jag idag en originalmojito med extra mycket mynta. Att mojito påminner om sena ljumna sommarkvällar är en omständighet jag kan acceptera.

Mojito – originalet – recept 1 drink
6 cl ljus rom
3 cl färskpressad limejuice (en välurpressad lime)
10 rejäla myntablad gärna mer
4 tsk ljust muscavadosocker
Fyll upp med sodavatten

Häll ner limejuicen i ett drinkglas tillsammans med socker och mynta. Muddla sedan allt mot botten av glaset. Tillsätt romen och blanda så att sockret löser sig. Fyll upp glaset till minst 3/4 med krossad is. Toppa upp med sodavatten och rör om. Garnera med mynta.
(Ibland gör jag den med mörk rom. Det går lika bra, även om originalet görs med just ljus rom).

mojito


Grillat lamm med rosmarin, vitlök och citron

Ibland så bara lyckas man. Lite av äran måste jag få ta åt mig, även om jag till största delen har råvaran att tacka för fredagkvällens underbara middag. Det ville sig så väl att det serverades grillat lamm från Bjumisträsk utanför Kalix. Vi har några vänner med anknytning därifrån vars föräldrar håller lamm som vi brukar hälsa på på somrarna. Ja, vi brukar faktiskt hälsa på lammen. Även om det inte är för lammens skull vi åker dit. Det är samma visa varje gång, man känner sig aldrig så populär som när man går in i hägnet. Samtliga lamm kommer omedelbart fram och skuffas i tron att det ska bjudas på något gott. Det kanske inte låter så speciellt, men det är lite exotiskt. Från samma gård serveras vi små frukostägg. Äggen är otroligt välsmakande och har en äggula som jag någon dag hoppas få lägga som solöga på en pannbiff med lök.
Många skulle säkert ha svårt att grilla samma lamm som de bara några månader innan har klappat. Jag tänker på det lite omvänt. Jag har svårare att äta ett djur som jag inte har klappat, ett djur som jag inte vet hur det har hållits, som jag inte vet vad det har ätit, eller hur det har skötts. Tyvärr har jag inte möjligheten att ”klappa” alla djur som senare hamnar på min tallrik och det är väl tur. Efter att ha träffat grisarna i julas så insåg jag ändå hur blödig jag är.
Vi startade fredagskvällen med klassiska ostron Rockefeller. Det är otroligt hur gott det kan vara. Det tar lite emot, men jag måste erkänna att jag smakmässigt faktiskt föredrar gratinerade ostron framför de som man bara serverar rakt upp och ner. Känslan av färska ostron och champagne går dock aldrig att slå. Kombinationen har för mycket glans och glamour över sig för att kunna se sig slagna av de gratinerade. (Ostron Rockefeller kommer att få ett eget inlägg inom kort. Egentligen lagade jag ostron bara för att visa min syster att hon visst tycker om ostron. Alla tycker om ostron, de vet bara inte om det ännu).
Själva middagen var i grund och botten ganska så enkel. Det behövs inte så mycket tillbehör till ett lamm med den kvalitén. Utöver peppar och salt lät jag de olika styckdelarna vila med rosmarin, citron, vitlök och olivolja. Till det grillade köttet serverade jag en chevrékräm på en opastöriserad chevréost som rullats i aska. Jag är svag för chevréost till lamm. Hemma hos mig kan man lugnt säga att de två råvarorna verkligen funnit varandra. Mest för syns skull serverades även klyftpotatis med vitlök och rosmarin. En välluftad Brunello fick rita dit den sista pricken.

Grillade styckdelar av lamm med rosmarin, vitlök och citron – recept 4 personer

1 lammsadel
10 kotletter
revbenen från ett lamm
2 solovitlökar (grovt hackade)
1 kruka rosmarin (bladen grovt hackade)
1 citron (saften)
2 dl olivolja
salt & svartpeppar
flingsalt
200 g chèvreost

Ta fram chèvreosten.
Hacka rosmarinen ganska fint. Sedan vitlöken grovt. Pressa citronsaften över de parerade lammdelarna. Slå över olivolja, vitlök och rosmarin. Salta och peppra. Arbeta in kryddorna och oljan i köttet. Använd händerna. Täck sedan och ställ undan på köksbänken i minst en timme.
Under tiden förbereder jag chèvrekrämen. Är osten riktigt fin och smakfull blandar jag den bara med någon skvätt olivolja, lite peppar och salt. Det är allt. Ibland slår jag en skvätt vispgrädde i, en annan gång lite creme fraiche. Ibland smakar jag av med lite citron- eller limejuice. Det beror helt på osten. Idag räckte det med ost och lite olivolja.
Servera med klyftpotatis.

grillat lamm


Coco Loco – fredagsdrinken

Precis när jag nästan gett upp om vad jag ska hitta på av grejerna i barskåpet slår det mig. Jag skjuter upp dörrarna i det stekheta uterummet och den bara uppenbarar sig. Coco Loco. Dagens fredagsdrink. En bortglömd Hawaiiansk pärla. En fruktigt mjölkig exotiskt soldrink, en värdig utmanare till den mer klassiska Piña Coladan. I ärlighetens namn vet jag inte hur många vi fick ner när vi partade loss i Waikiki för alldeles för länge sedan.
Varenda gång vi tittar på Hawaii five-O måste jag snabbspola mig genom signaturen. Det är alltför plågsamt att se platsen vi upplevde och älskade under två alldeles för korta veckor. Om de ändå kunde hålla sig borta ifrån vår strand, vårt hotell, vårt berg, våra barer och restauranger. Jag vet exakt hur filmteamet resonerar. Varenda säsong är det likadant.
”Först tar vi översiktsbild av Waikiki. Sedan flyger vi över samma plats igen så att Thomas får några bilder från riktigt nära håll. Han ska våndas. Följt av det tar vi allt och samma ur olika vinklar så att han verkligen blir påmind. Här missas ingenting. När vi är färdiga med signaturen kan vi väl åka förbi hans två favoritstränder på andra sidan av ön. Dagens bilkrasch förlägger vi utanför Duke´s. Visst var det restaurangen de åt flest middagar på? Helt säkert. Kan vi få in en närbild på en drink? Väl klara med det måste vi ha en vacker tjej med lei som aldrig gjort något annat än att stå på en surfbräda. Några dyra vattenleksaker i bakgrunden får göra sitt. Kanske en vit limousine som speglar sig i nattklubbsljuset ovanpå det? Avslutningsvis kör vi klippet med solnedgångarnas solnedgång. Bara för att vi kan. Det är ju här solen går ned på riktigt. Kan vi öka det röda och turkosa i färgerna? Behövs det inte? Tror ni att det räcker så, ligger hans hus ute än eller måste vi utöka signaturen till nästa säsong?
Jag hatar introt till Hawaii five-O. Att ha besökt Hawaii har sina nackdelar. Man spenderar varenda levande sekund med att längta tillbaka. Coco Loco får mig att kunna låtsas.

Coco Loco – recept 2 drinkar
6 cl Malibu (kokosrom)
6 cl mörk rom
1/3 banan
1,5 dl kokosmjölk
1,5 dl mjölk
2 tsk socker
ca 3 dl is

Kör samtliga ingredienser inklusive is i en mixer. Servera i glas, garnera med passionsfrukt, ananas eller vad ni nu kan hitta.

Coco Loco


Lammracks med grillwokade grönsaker och chèvrekräm

Det är lika underbart varje år då denna tid kommer. Vi får dock alltid pyssla lite i förväg innan vi kan börja njuta. Det finns inget undantag. Har aldrig funnits. Julsakerna har precis som tidigare år gjort sitt sedvanliga depåstopp. De har dröjt sig kvar och när första vårsolen kommer är de fortfarande i vägen. Det kommer alltid stå saker i vägen. Ibland tänker jag att det kanske finns en mening med förstöket. Andra gånger inser jag bara att vi varit lata för stunden. Vi har återigen röjt ett rum på bekostnad av ett annat. Som alltid.
Om jag var vårt uterum skulle jag kapitulera efter varje säsong. Från att ha varit hela familjens gosegris från början av mars till slutet av oktober lämnas jag ensam för att dö. Här har dansats, skrattats, ätits och druckits. Till och med sovits. Jag tillåts att grotta igen, min inredning blir dammig, mina löv faller och mitt glas fläckas. Jag förvandlas till ett bihang som ingen längre vill minnas, än mindre se. Någon gång kan det hända att någon kommer ut och jag skiner upp, men lika hastigt lämnas jag ensam kvar med en ny kasse tomglas, ytterligare en sabrerad champagneflaska, några verktyg eller en ännu inte avsvalnad gryta. Inte längre äter någon grytan hos mig och ingen vill längre värma upp mitt inre. Aldrig tänds det ett ljus, snarare snor de glödlampor från mig. Under denna mörka tid tycks jag mest fungera som ett kombinerat förråd, ett kylskåp med jättekapacitet, en pantmaskin eller bara ett bortglömt kallt och grått utrymme.
Nu däremot. Nu är det nya tider och inom en vecka har jag glömt allt ont de har gjort mot mig. Jag är numera den som familjen längtar hem till. Kanske får jag en make over även detta år? Jag har hört att det talas om en sådan. Även om den inte blir av så kommer min vinranka snart att blomma, middagar kommer serveras och drinkar kommer att blandas. Bara det blir grönt igen så är de förlåtna.

Grillade lammracks med grillwokade grönsaker och chevrekräm – recept 4 personer
4 rader lammracks
4 kvistar rosmarin (bladen, grovt hackade)
1 riven solovitlök
salt och peppar
1 röd paprika (skuren i större bitar)
1 gul paprika (skuren i större bitar)
1 grön paprika (skuren i större bitar)
4 små rödlökar (skurna i klyftor)
6 klyftor citron
1 handfull strimlad ingefära (färsk)
1 kruka koriander
salt & peppar
ca 2 dl bredbar chèvre
2 msk olivolja
lite färsk timjan (eller annan ört)
salt och peppar

Parera lammracksen. De ska grillas hela. Gnid in era lammracks med den grovt hackade rosmarinen, den rivna vitlöken, salt och peppar. Låt lammracksen ligga framme i minst en timme på köksbänken för att komma upp i temperatur innan grillningen.
Hacka, klyfta och strimla grönsakerna. Kasta sedan ner i en wokpanna med hål avsedd för grillen.
Förbered chèvrekrämen. Blanda osten med lite olivolja och smaka av med timjan, salt och lite peppar.
Grilla sedan de lammracks som nu tagit smak av kryddningen. Det tar ungefär 8-12 minuter, helt beroende på temperaturen på grillen. Jag använder sällan termometer just när jag grillar, men är man osäker så är det en bra idé. Det här är alldeles för gott för att övergrillas. Låt sedan vila i 5-10 minuter.
När köttet vilar passar jag på att woka grönsakerna. Råheten ska ha släppt, men de ska fortfarande vara krispiga. Även grönsaker eftersteker något. Strö över den grovt hackade koriandern precis innan servering.
Sist trancherar jag mina lammracks. Servera med de på grillen wokade grönsakerna, chèvrekrämen och ett rödvin som får det att sjunga i munnen.

lammracks

lammracks


Hanky Panky och Fernet Branca – fredagsdrinken

Det kan gå mode även i spritsorter. I början av detta millennium dracks det Fernet Branca på varenda tillställning och hemmafest. Petter drog den rak, men sen rev han ju hela haket också. Även om vi andra inte gick så långt, så skulle den drickas rakt upp och ned. Jag förstod aldrig riktigt de som gjorde miner innan, än mindre de som grimaserade illa efter. Somliga betedde sig som att Fernet Branca var bensin, drack ändå och ville gärna likna den vid en tandborstning efteråt. Drick något annat, så hipp är du inte, tänkte jag. För mig är Fernet branca något ljuvligt. Något att se fram emot. Jag brukar sällan svepa den, utan är mer njutatypen som sitter och smuttar lite. Det är mysigast så. Jag kanske inte är helt frisk, men det är inget nytt. Fernet Branca dricker jag än idag.
Idag ska jag för ovanlighetens skull göra en drink på drycken. Det är en rättfram historia som kräver sin gin. Jag tänker Tanqueray, söt vermouth och Fernet Branca såklart. Den är precis som namnet avslöjar. Lite Hanky Panky.

Hanky Panky – recept 1 drink
4 cl gin (gärna Tanqueray)
4 cl vermouth
2-3 tsk Fernet Branca

Rör ihop ingredienserna i en shaker. Fyll upp cocktailglas med is och häll upp.

Hanky Panky med Fernet Branca


Flankstek med sås på Pomodoro Ciliegino

Kvällens middag går egentligen ut på två saker. Det första är att bevisa för mig själv att jag fortfarande kan laga mat. Det är nog en vecka sedan jag på allvar stod i köket och gjorde min grej. Jag kan idag inte berätta varför. Det är något roligt, men det måste få vara en hemlighet i någon dag till. Den andra anledningen är att bevisa, inte för någon, utan för mig själv, att råvarorna är det viktigaste. Kan jag laga lika god mat på det lilla bra, som när jag slänger upp två färska humrar, gratinerar några ostron och bara går in i the mode? Är det ens möjligt? Jag vill ju tro det. Den där bilden av den italienska gumman som står och rör ihop en tomatsås med kärlek får mig att vilja tro det lite extra. Man kanske aldrig kan jämföra äpplen med päron, men ni förstår tanken.
Vi tog vägen hem förbi köttboden, där de utöver sitt fina kött, hade en väldigt fin utställning med färska örter, grönsaker, oljor, pasta, vinäger, ägg och bröd. Ja, jag kan fortsätta hur länge som som helst. Känslan påminde lite om den när jag var fem år och pappa lät mig springa runt fritt på Stor & Liten. Idag släppte min fru lös mig så att jag kunde dofta och fantisera fritt för en stund.
Hemkommen med en oreganobuske, en timjanskog, grym pasta, en rejäl flankstek, vita morötter och två flaskor pomodoro ciliegino känns det som att jag har ett bra utgångsläge. De två små flaskorna med tomat kostade lika mycket som en färsk hummer, men är fortfarande bara tomater. Bra sådana. Hoppas jag. I teorin är det i varje fall enkel mat och jag borde således fortfarande kunna försvara min tes. Tillsammans med parmesankärnan i kylen kommer det här gå galant.
Jag tänkte göra en tomatsås, med citron och lite örter. Någon extra sötma behövs inte. Den bidrar tomaterna redan med. Pastan kokar jag nästan som vanligt. Jag häller av den och spar lite av vattnet. Vätskan blandar jag sedan med ägg och riven parmesan. Slutligen häller jag tillbaka pastan och rör om. Äggen och parmesanen gör den  så där härligt krämig och får tomatsåsen att fastna.
Flanksteken grillar jag. Köttet skärs sedan i tunna skivor. Slutligen toppar jag med ett ricottaägg som blandats med stött oregano, lite salt och citron. Dagens örtskörd och några rostade cashewnötter hamnar på toppen. Prego!

Grillad flankstek med sås på Pomodore Ciliegino – recept 4 personer
1,5 dl cashewnötter
800 g flankstek
66 cl Pomodore Ciliegino (lätt smaksatta ekologiska passerade tomater)
3 msk olivolja
9 kvistar färsk oregano (bladen)
2 kvistar finhackad timjan (bladen)
2 schalottenlökar
1/4 solovitlök
5 cm stjälkselleri (hel bit)
4 msk tomatpuré
knappt 1 citron (saften)
salt och svartpeppar
100 g ricottaost
2 vita morötter
1 ägg
2 dl riven parmesan
1,5 dl pastavatten
500 g spaghetti (torr vikt)

Rosta cashewnötterna i het panna med lite flingsalt och en tesked olivolja tills det börjar dofta gott och nötterna har fått lite färg. Lägg undan på ett fat på bänken.
Finhacka schalottenlök, vitlök, 2/3 av oreganon och timjan. Särskilt oreganon är viktig att verkligen krossa mot skärbrädan. Mortla den gärna. Eller lägg ut lite flingsalt och dra med baksidan av kniven mot skärbrädan.
Hetta upp lite olivolja i en bred kastrull och låt löken och örterna stekas glansiga i oljan. Tillsätt tomatpurén, höj värmen något och låt purén rosta lite i pannan. Purén skyddar lök och örter, men var ändå försiktig med värmen. Pressa ned citronen och tillsätt de passerade tomaterna och den hela biten stjälkselleri. Låt sjuda långsamt under lock i minst en timme. Rör om under tiden.
Förbered under tiden ricottaäggen. Blanda ut osten med 2 tsk pressad citron och återstoden av oreganon. Återigen.Mortla den gärna. Blanda väl, smaka av med salt och ställ sedan in kallt.
Skala de vita morötterna. Mina var mer gula än vita(!) Klyv morötterna på längden och lägg i vatten. (Morötterna ska sedan kokas, hällas av och sist smörslungas i ett av de sista momenten).
Nu är det dags att grilla köttet. Grilla tills önskad färg. Om man som jag föredrar rödrosa är 55-57 graders innertemperatur ett bra riktmärke. Lägg att vila  på ett fat under folie. 
Koka upp pastavattnet.
Riv under tiden parmesanen grovt och ta fram ett ägg.
Koka morötterna i lättsaltat vatten. Morötterna ska inte vara helt genomkokta utan fortfarande ha lite krisp. Häll av och låt stå i kallt vatten om de blir färdiga i förtid.
Koka pastan enligt instruktionerna men avbryt kokningen när pastan är lite hårdare än perfekt al dente.  Innan jag häller av pastan slevar jag ur ca 1,5 dl av vattnet som jag häller i ned tillsammans med den rivna parmesanen och ett ägg i en stor bunke. (Bunken ska även rymma all färdigkokt pasta och sås). Låt pastan rinna av och ha sedan ned den i bunken med pastavatten, ost och ägg. Blanda runt tills osten smält. Tillsätt nu ca 3/4 av all sås ned i pastan. Blanda runt ordentligt.
Smörslunga morötterna snabbt och dra av från plattan.
Tranchera sist köttet tvärs mot fibrerna i långa strimlor.
Ta fram ricottablandning från kylen.
Garnera tallriken med något grönt i botten och bygg sedan upp tallriken. Häll över lite extra sås ovanpå pastan. Toppa med cashewnötter, ricottaägg och lite extra örter. Glöm inte morötterna.

pomodoro ciliegino

flankstek med sås pomodore ciligeino

 

 


Magnumsabrering av André Clouet – fredagsdrinken

Ibland så vill man ha champagne. Idag var en sådan dag. Personligen vet jag ingen drink i världen som kan slå ett bra glas champagne. Så varför hålla på att stöka med sockerlag, bär och juicer? Varför inte bara servera ett slätt glas champagne. Sagt och gjort.
Champagne är så mycket mer än bara en dryck. Den har allt och bidrar med en känsla av lyx och flärd. Det spelar ingen roll om man njuter champagnen endast med salta pinnar, sittandes i raggsockor på soffan. Man är cool ändå.
Problemet med champagne är bara att det är svårt att sluta. Jag har dock lovat mig själv att vi ikväll bara dricker en flaska. Det var därför jag köpte en magnumbutelj.
Ha en trevlig helg!

 


Roquefort med Earl Greykokta plommon och portvin

Mat- och dryckesodyssén förra helgen ville aldrig ta slut och av tidsbrist fick vi hoppa över två rätter. Av förklarliga själ var suget efter ytterligare mat ej särskilt påträngande så tidigt på morgonen. En av dessa missade rätter är en personlig favorit. Roquefortägg med Earl Greykokta plommon och portvin.
Jag har gjort den tidigare här på Karlstein, men lade då inte ut något recept. Orättvist, då den verkligen förtjänar ett ordentligt inlägg.
Den lite ettrigare Roqueforten blandas ut med lika delar naturell färskost. På så sätt kan man behålla roquefortens underbara smak, men ändå dämpa lite av dess starkare udd. En förutsättning för att lyckas är att använda en bra Roquefort i lösvikt. (De färdigförpackade hårda plasttrekanterna med samma ost är helt enkelt inte samma sak. De är mest bittra och syrliga och gör inte jobbet). Resultatet när ostarna blandats blir en ytterst trevlig historia som tillsammans med den sötare såsen på  Earl Greykokta katrinplommon fungerar som ett mellanting av ostbricka och efterrätt. Lägger man härtill till ett bra portvin blir man helt enkelt för glad för att hålla mungiporna nere. Det är nästan lite för bra för att vara sant. Jag garnerar min tallrik med tunna skivor av rädisor och stjälkselleri. De bidrar med ett friskt inslag och dess krispiga konsistens bryter av fint till den slätare ädla osten. Hoppa inte över garneringen. Absolut inte portvinet.

Roquefort med Earl Greykokta plommon och portvin – recept 4-6 personer
200 g Roquefortost
200 g naturell färskost (Philadelphia)
1 msk portvin

16 katrinplommon
2,5 dl Earl Grey-te
1 dl portvin (eller madeira)
1/2 msk socker
rädisor
stjälkselleri
(smulade digestivkex)

Hacka roquefortosten och blanda ut den väl med färskosten. Helst ska blandningen vara helt klumpfri. Tillsätt en lite skvätt portvin och blanda ut. Ställ undan.
Täck katrinplommonen med te och portvin. Tillsätt sockret. Koka sedan upp och låt långsamt sjuda i ca 10 minuter. Mixa sedan såsen slät i en mixer. Låt svalna. Smaka eventuellt av med mer portvin
Ägga osten med hjälp av två teskedar. Det underlättar om ostblandningen är rumstempererad. Värm gärna upp teskedarna i varmt vatten mellan varje ägg. Skaka av vattnet. Värmen från skedarna gör osten mer lättarbetad.
Lägg upp roquefortäggen på en vit tallrik, slå ut lite av såsen och garnera med rädisor och selleri. Servera med portvin. Portvinet är inte ett komplement. Det är en del av rätten.
(Vill man ytterligare leka lite med konsistenser och kontraster kan man rulla äggen lätt i smulade digestivekex).


Mat och vänner – en lyckad kombination

Jag slog nog nytt rekord i att unna mig i lördags. Vet inte om jag någonsin ätit och druckit så mycket gott under en så sammanhängande och lång tid? Det var länge sedan det var så lekande roligt, trevligt, avslappnat och mysigt på samma gång. Egentligen var det helt nya bekantskaper, någon hade träffat någon, men de flesta hade träffat ingen. Jag hörde till de senare, men då vi i den förberedande chatten veckorna innan kvällen kommit upp i ungefär 11000 meddelanden så fanns det inte så mycket mer att avslöja. Isen var inte bara bruten. Det rådde galen vårflod. När de sista vännerna kom in i klunga ville man bara omfamna dem alla i en stor gruppkram, vilket vi också gjorde. Samlades i en stor gruppkram alltså.
Jag tror att det tog fem minuter innan jag hade en Strawberry Daquiri i handen och efter det följde än mer gott. Under kvällen, hann vi med flertalet Champagne, Brunello, Amarone, Cabernet från Napa, Bordeaux från Saint Émillion, Pinot Noir och  Recioto. Vissa sorter hade till och med artigheten att komma flera gånger.
Stöket i köket startade ganska snart. Jag tycker vi kom igång bra i början. Vi blandade skratt med mer dryck, lite småätande och fler påfyllningar. Efter någon timme var det full fart. Stekpannor, kastruller och byttor kastades fram. De användes, diskades och fick sedan åter arbeta igen. Tempot var kanske inte högt, men det gjorde bara matlagningen och konversationerna bättre. Alla hjälpte alla och en av de roligaste minnesbilderna, som är så symbolisk för kvällen är när sex personer står och handriver lätt torkad purjolök i strimlor. Strimlor som senare skulle utgöra näste till ett par svampfyllda dumplings. Vi närmare eftertanke hann vi nog inte med den rätten heller, men värdparet hade i vilket fall en rejäl bunt purjolök kvar till dagen efter.
Under kvällen hann vi laga och få i oss sex rätter. Jag minns inte när den första rätten serverades, men jag minns att efterrätten serverades omkring klockan 04:30. Egentligen var ju inte det den sista, men den fick lov att bli det. Vi var ju tvungna att ta oss tid att bada också. En bubbelkopp är egentligen bara en ursäkt för att få öppna en alldeles för dyr champagne i förhållande till tid och tidigare intag. En ursäkt jag önskar att alla kunde ha. Jag bör snarast investera i en sådan. För framtidens skull.
Vi startade med en klassisk peruansk ceviche på torsk. Frisk och syrlig med lite hetta. Till det champagne. En hedervärd start. Andra rätten var en japansk wagyu signerad värden med assistans. På tallrikarna serverades en skiva rå, en skiva gravad och en sous videlagad skiva av denna underbara biff. Till detta bjöds blancherad pak choi, isad rättika och två såser. Den ena såsen hade fått sin sälta från fermenterad fisk och jag minns att jag drack upp det sista efter att jag hade gjort livet kort med biffen. Fantastiskt och svårslaget. Vi fortsatte kvällen med hemskjuten fasan från Ekolskrog. Till det en flamberad calvadossås, smörslungad brysselkål, sauterade druvor och valnötter samt en underbar baconkrisp. Tätt på fasanen följde dumplings fyllda med kungskrabba. Också denna rätt var lite friskare, hade en bra stuns och gjorde ett bra jobb efter fågeln. Efter det sista asiatiska inslaget åkte vi till Brasilien för en minichurrasco. Allas vår brasilianska amason bjöd på picanha och en välvinägrerad chimichurrivariant. Här förenades syra och sälta, sötman från tomaterna med allt det där man vill ha till en perfekt grillad köttbit. Jag saknar verkligen den där röda peruken.
Medan vi övriga fördrev någon av de sista småtimmarna i poolen, förberedde vårt ess sin otroligt vällagade efterrätt. En bakad chokladpastej med rosépepparflarn, hallonpuré och färska bär. Allt serverad på en vedkubbe. Till det bjöds vi en Recioto. En i fortsättningen självklar favorit här hemma.
Efter middagens slut, vid klockan 05:00, gick jag och Sofia, som anslutit senare på kvällen, hem. Det är underbart när hemmet ligger så nära att man i badrock kan gå hem genom en snöstorm och samtidigt skratta. Att det är så nära, men att man ändå under sin promenad hem hinner le och lite nyfiket undra över kommande kvällar som, Esther, Mats, Maja, Alexander och Anna kan komma att bjuda på. Hur de åter igen ska få komma att bjuda på sig själva, sin mat och sitt goda vin förstås. Tack alla. Tack Mats för att vi fick komma.

ceviche

wagyu

calvadossås

fasan med calvadossås och druvor

dumplings med kungskrabba

picanha

chokladpastej och rosepepparflarn med hallonpuré

mat och vänner


Mat och annat där till

css.php