Räkskapelser och Jennybullar – snittar på hög nivå

Till i dag har vi flyttat plockmaten, snittarna och tapasgrejen som vi brukar köra på torsdagar. Nu tar vi allt på en gång, fast lite utspritt över kvällen. Igår blev det något annat. Kommer inte ihåg vad. Vad jag åt igår känns liksom inte lika viktigt. Idag är en ny dag. Det är idag som räknas. Det är nu, idag, som jag har en chans att göra något bättre. Något minnesvärt. Så tänker jag varje dag. Några gånger om året lyckas jag.
Jag kan stolt meddela att jag har bakat. Kavlat åtminstone. Den färdiga smördegen behövde bli tunnare. Är det ens någon som inte köper färdig smördeg idag? Perfekt varje gång. Alla tar genvägar, varför hymla. Det är resultatet som räknas.
Som lagamatmat började vi med enklare tapas. Marinerade vitlöksklyftor, lite ölkorvar, lupinfrön i chilisalsa, manchegobitar, några oliver och annat gott. Huvudrätten hoppar vi över. Tre förrätter räknas som varmrätt. Så är det. Det har Lasse sagt.
Idag fick jag en ny idé. Idag räknar vi räkskapelser. Bakelser kan man inte säga enligt min fru. Bakelser är tydligen kalla och har aldrig sett ugn. Jag håller inte med, men nickar ändå. Tolv räkskapelser blev det. Nu är de slut. Smördeg, räkor i en liten röra med smak av cava eller vitt vin, lite chili, schalottenlök och dill.  Voila! – en räkskapelse.
Straxt före det gick det åt några Jennybullar och rosa bubbel. Helt otroligt hur fräscha och goda de små bakverken är. Smördeg även här, fast med parmesan, oregano och zestat citronskal istället. Fantastiskt enkelt, men så gott. Bästa snittarna just nu. Vi avrundar kvällen med några musslor i skal, gratinerade i smör med vitlök och persilja. Mycket persilja. Tänk Escargot fast med musslor. Det slog mig faktiskt i veckan att även sniglar är ett skaldjur. Lite bortglömt. Någon gång hoppas jag få användning för de där snigelfaten med hål i som jag har tolv stycken av. Hur tänkte jag, här hemma är det bara jag som äter av de små djuren. Trots att avgiften är betald sitter min andra hälft fortfarande och våndas över att få en snigel på ögat. Det kan även ha att göra med att Sofia, när vi träffades, lejde några barn att samla in vinbergssnäckor till sin blivande svärfar. Denne svärfar, min pappa hade som mål att starta en koloni på sitt landställe. Barnen gjorde ett överdådigt arbete och Sofia blev utfattig. Ett femtiotal sniglar åkte med i Sofias kappsäck. Farfar fick sin koloni. Jag behöll Sofia. Win win…
Trevlig helg på er!

Räkskapelser – recept 3-12 personer
12 mörmått (små stålformar med krusig kant i mazarinformat)
1 ark smördeg (250 gr)
150 färdigskalade räkor (färska, som hackas grovt)
1/2 grön chili (finhackad)
1 schalottenlök (finhackad)
1 knippe dill (på stjälk)
1 dl crème fraîche (den fetaste)
1,5 dl cava eller vitt vin
1 dl vatten
1,5 msk koncentrerad skaldjursfond
2 ägg
smör

Ta fram smördegen ur kylen. Stek försiktig på lök och chili i lite smör. Tillsätt sedan vin eller cava. Låt koka upp. Tillsätt sedan fond och vatten. Låt sjuda ner så att vätskan knappt täcker lök och chili. Ta bort från plattan. Tillsätt crème fraîchen och rör runt. Låt svalna så att inte äggen koagulerar. Tillsätt två ägg. Rör runt. Ställ åt sidan.
Rulla ut smördegen, den bör vara ca 2-3 mm tjock. Fördela fint över formarna. Tryck ner smördegen så att de ligger jämnt i formarna. Vänd formen upp och ned så att överflödig smördeg ”klipps” av mot kanten. Ställ åt sidan. Arbeta dig igenom alla tolv formar. Avsluta med att ”lufta” varje form med några stick med en gaffel i botten så att inte luftbubblor uppstår när smördegen jäser i ugnen.
Grovhacka sedan räkorna och strö ut i formarna. Skär dillen grovt och lägg ner ungefär en halv tesked skuren dill i varje form. Fyll på med röran och grädda sedan i ugn i 175 grader i ca 15-20 minuter. Låt svalna. När de är ljumna och fyllningen stelnat – stjälp ur i handduk och servera i korg som en smakbit innan middagen. Toppa gärna med lite dill. Beräknar man tre per person är det för mycket, två uppskattas, men en kommer att reta gallfeber på vilken smaklök som helst.

Jennybullar – recept 2-8 personer
1 ark smördeg (250 gr) tunt utkavlat
1 näve finriven parmesan
1 citron (skalet zestat)
oregano (bladen ifrån ca 5 stjälkar)
flingsalt
2-3 äggulor
Kavla ut smördegen till ca 3mm i tjocklek. Pensla äggula över hela smördegen. Bred ut en blandning av oregano, citron och parmesan över smördegen. Fördela jämnt. Det gottar ihop sig med äggulan. Ta tag i den långa sidan av degrektangeln och rulla försiktigt ihop till en rulle. En degskrapa eller slickepott kan underlätta om man vill få med sig smördegen hel. Alternativt gör man allt på ett bakplåtspapper redan från början. Försök att få ihop skarven på degen med rullen. Dela med en vass kniv i knappt två centimeter höga bitar. Vänd bitarna som kanelbullar upp på ett bakplåtspapper och pensla med mer äggula. Strö över lite flingsalt. Grädda i ugn i ca 200 grader i ca 10-15 minuter. När de är vackra är de färdiga. Det är smördeg, så ta hellre ut bullarna lite för tidigt. De ska nästan vara lite degiga.
Jennybullar

Helstekt fläskkarré i lergryta med klassisk gräddsås

Helstekt fläskkarré i lergryta är en gammal klassiker. Till släktens förtjusning gjorde min mormor alltid en plommonspäckad sådan, med gräddsås på skyn ifrån stekningen. Personligen har jag lite svårt att se värdet i att man stoppar en alldeles kompetent köttbit full av torkad laxerande frukt. Jag förknippar katrinplommon med magont och förstopp… Hmm. En toppenstart på matbloggsinlägget. Verkligen. Varför inte berätta lite om efterspelet av gåsleverterrinen jag åt i Paris också? Nu när jag ändå börjat? Ok. Jag hade otur när jag tänkte. Vi börjar om.
Helstekt fläskkarré i lergryta är ett otroligt bra sätt att tillaga en annars ganska så svår och kanske till och med lite tråkig köttbit. Visst passar en marinerad och skivad fläskkarré ypperligt på halster i början av grillsäsongen. Tills man tröttnar. I maj. Ett annat misstag man kan göra, som jag gjort, är att steka skivor av fläskkarré i panna. Jag tror inte att det kan bli mer fel än så. Det blir senigt och torrt eller fett, aldrig något mitt emellan. Dessutom blir det en himla massa petande och ”skärabortande” när fettet inte har tid att gå upp i köttet utan istället likt dåligt tuggummi gör sig i påmint först i munnen. Helstekt fläskarré kan vara ljuvligt. Jag rekommenderar dock att köpa en bit som man kan vara stolt över. Gärna av rapsgris, gärna ekologisk och helst svensk. Det är trevligt om man kan se melering och hur senor ligger innan den åker ner i varukorgen. När det gäller fläskkarré kan man verkligen få tag i en bra eller dålig bit. Ett tips är att leta efter de mindre bitarna. Tillaga hellre två små än en stor. De större är sällan lika bra som de mindre. Fläskkött som ni vet, gör sig otroligt bra med lite saltsöta smaker. Skinkstek med gräddsås och svartvinbärsgelé råkar faktiskt lite förvånande vara mitt mest lästa inlägg.  Äpple och gris är en personlig favorit,  kanske ihop med lite ingefära. Idag hade jag dock tänkt att använda mig av en rub. Rub används vanligtvis vid grillning och är egentligen bara en kryddblandning som arbetas in i köttet, men ett kul sätt att ersätta marinaden på. Den rub som jag använder idag, består av klassiska grillkryddor som paprika, chili, salt och lite kummin, men den är även ganska söt.
Helstekt fläskkarré är väldigt lättlagat. Med lite lök och morot i botten av lergrytan, en klick smör på toppen så är fläskkarrén redo för ugnen. En likhet med min mormors karré, är att jag serverar den med en gräddsås gjord på stekspadet. Morötterna i botten av lergrytan ger en skön sötma till den buljongsalta såsen, som i sin tur med sin lena smak går bra ihop med den lite knapriga ytan på karrén. Ett medelfylligt rött vin till fungerar utmärkt. Jag tänker Allesverloren Tinta Barocca.

Helstekt fläskkarré i lergryta med klassisk gräddsås – recept 4 personer
ca 1 kg hel fläskkarré
4 msk rub, alternativt endast salt och peppar
1 stor skivad morot
1 gul lök, klyftad
2 msk smör
Lägg lergrytan under vatten. Arbeta in ruben runt den hela köttbiten. Låt sedan ligga framme i någon timme så att smakerna hinner gå in något och så att köttet får rätt temperatur innan stekningen. Stek köttet runt om på ganska hög värme i stekpanna. Lägg under tiden grönsakerna i botten av lergrytan med lite smör. Placera sedan karrén ovanpå grönsakerna. Toppa med ytterligare lite smör och stoppa in en stektermometer i köttet. Lägg på locket och stoppa in i kall ugn. Värmen på ugnen ska vara 170 grader. När köttet uppnått en innertemperatur av 75 grader är det dags att ta ut grytan. Låt sedan fläskkarrén ligga kvar under lock. Köttet kan med fördel serveras lite ljummet och det tar säkert en timme innan det är just det. Här finns det god tid att förbereda sås och ta emot eventuella gäster. Tranchera precis innan servering. Servera med kokt potatis eller ris. Visst kan man ha någon form av gelé till denna rätt också. Rönnbärsgelé är jättegott. En lite syrlig lingonsylt och pressgurka skulle också kunna bli bra till, framförallt om man vill flörta med de äldre som säger sig gilla husmanskost framför allt annat.

Klassisk gräddsås – recept 4 personer
2-3 dl silad steksky från lergrytan
1-2 msk koncentrerad kalvfond
3 dl vispgrädde
0,5-1 msk vetemjöl att toppreda med.
Sila av spadet ifrån lergrytan ner i en kastrull. Värm upp spadet och tillsätt kalvfonden. Toppred med vetemjöl. Fyll en teklämma med mjöl och tillsätt under omrörning lite av mjölet i taget genom att slå teklämman mot kanten av kastrullen. När spadet blivit något tjockare tillsätts grädden. Låt sedan sjuda ihop på låg värme i ca 10 minuter. Rör om under tiden. Toppred eventuellt mot slutet med lite mer mjöl. Smaka av. Är smaken för gräddig går det bra att använda mer av den koncentrerade fonden. Är den för köttig i smaken, tillsätt mer grädde. Salt och peppar.

Skaldjursplatå – ett sätt att säga tack

Fred på jorden. Att rädda någon ur en isvak. Att släppa en fågel ur sin hand. Att äta sig mätt på enbart skaldjur. Skaldjursplatå. Det är alla helt fantastiska känslor som inte går att placera i någon inbördes ordning, men som jag hoppas att alla någon gång i sitt liv får uppleva. Vad vore livet utan de små stunder som sätter färg på tillvaron. Rosa champagne beskriver fenomenet bra. Du tar något som du upplever som bra, men med lite extra färg så känns det liksom ännu bättre. Så bör man dekorera även livet.
Det började med att vi fick överta en gammal soffa av några vänner, Soffan har tjänat oss väl i säkert tre år, men straxt innan jul kände vi att den kanske hade gjort sitt. Tänk om någon bara kunde hämta den, kan man få betalt för den? Efter en vecka var det någon som visade intresse. Jag var nästan beredd att pruta åt dem, men det hade varit dumt. Vederbörande verkade så lycklig för sitt nyfunna fynd och mina tankar fördes genast åt den där sista som inte är född ännu. Jag såg banjos, multipla tandrader, hörde barnskrik från en nyfödd klumpbastard i en alldeles för liten krubba. Alla har väl en plats att fylla tänkte jag, hans liv fick ju faktiskt en mening i den stund han hämtade och betalade ett överpris för min gamla soffa.
Nu uppstod ett nytt dilemma. Vad ska vi göra för pengarna? Det var ju inte så att vi fick soffan, bar den igenom huset och sålde den till nästa granne på baksidan, men ändå. Jag fick då idén att vi kunde bjuda våra vänner på en rejäl skaldjurmiddag. All inclusive. Som tack. Vi pratar champagne, hummer, ostron, havskräftor, ben från kungskrabba, rökta räkor, vanliga räkor, löjrom, onyttigt vitt bröd och goda ostar. En fantastisk trevåningsskaldjursplatå helt enkelt. Nu byggde jag ju ingen trevåningsplatå och det var väl kvällens enda misstag. Jag envisades med att klämma ihop allt på två våningar, vilket så här i efterhand känns lite jante. Har man tre våningar ska de ju utnyttjas. Är man på fest ska man ju spela papptrumpet. Förstår inte hur jag tänkte. Nåja, nu finns det ju argument för att anordna en middag med skaldjurplatå till. En i tre våningar.  Sofia har bara inte förstått att det var det som var min avsikt hela tiden.
Tack Mats och Karin, för lånet av soffan, men framförallt för en trevlig kväll . Hoppas promenaden gick fint och att ni kom hem väl, men varselvästar, seriöst?
skaldjursplatå
skaldjursplatå
skaldjursplatå

Ugnsbakad röding i paket – mer sommarmat

Idag gick solen i Tyresö upp klockan 8:17 och ner klockan 15:40.
Jag vet inte varför jag envisas med så mycket sommarmat nu. Det bara är så. Det kanske kan förklaras med samma diagnos vars symptom uppvisar ett dagligt tvång att behöva kontrollera solens upp- och nedgång. Eller förändringen. Jag gör det dagligen. Jag räknar vinsterna i minuter. Ungefär som att det skulle gå snabbare om jag kontrollerar ofta. Kan det ha ändrats? Jag kontrollerar samma sak fast i Sveriges nordligaste delar och avger ett elakt -”He he. Looosers!”
Har man börjat att gotta sig i andras avsaknad av soltimmar, bör man kanske köpa en enkel biljett till ett solparadis eller åtminstone fråga sig själv om det är dags att tagga ner lite. Jag? Inte då. Andras olycka får en att uppskatta det man har. Det är min melodi.  Somligas mörker är än mörkare och längre. Nä, om vi skulle ta och laga lite röding på det?

Röding i paket – recept 4 personer
4 rödingfiléer
1/2 purjolök
1 morot
sockerärtor
skuren persilja
(en skvätt olivolja)
4 msk smör
salt och svartpeppar
4 ark smörgåspapper
matlagningssnöre (jag fick jättefint teflonsnöre av min son i julklapp!)
mandelpotatis

Dela filéerna en gång på längden. Salta och peppra. Lägg två bitar av filéerna lite avslappnat utslängda mitt på varje ark smörgåspapper med köttsidorna ihop. Paket efter antal gäster. Bygg inget perfekt och rakt klosstorn, det ser bara tråkigt ut. Toppa med grovt strimlad morot, skivad purjolök, persilja och några sockerärtor i varje paket. Snurra gärna runt grönsakerna i lite olivolja innan.Avsluta med en rejäl klick smör på toppen av rödingen och grönsakerna. Sno ihop paketen med snöre och ställ in i ugn på 175 grader i ca 20-25 minuter. Servera paketen direkt på tallrik med ångkokt mandelpotatis bredvid. Dofterna som sprider sig från de vid bordet nyöppnade paketen är sannerligen somrig och norrländsk.  Potatisen är fast, smörigt gulaktig och grönsakerna krispiga. Glöm inte bort att doppa bitar av rödingen och potatisen i det smälta smöret. Vill du somra till det ytterligare? Slå i så fall upp ett kylt glas av en Les Fumées Blanches Rosé. Gå sedan in i ”upp- och nedgångsappen” och njut vidare.
röding i paket

Vaktelägg med kungslaxrom

Sofia finner mig på tå dansandes i köket. Förresten tror jag att jag gjorde hoppsasteg redan ut från matshoppingen. Dansandes likt som när jag var snart fem och hade fått förskoleplats. Hoppsasteg bör helst undvikas av en man i sina unga trettio. Hur bra, snygg och vältränad han än ser ut.
Anledningen till detta lyckorus är att jag idag funnit inspiration till två nya rätter jag aldrig lagat tidigare. Förrätten är egenkomponerad och bygger på kompletterande konsistenser och enkla salta smaker. Varmrätten är tagen, men varför uppfinna hjulet igen. Ändra lite istället, gör den till din egen och säg att du var först.
Till förrätt idag äter vi vaktelägg med kungslaxrom och gräslök. Varmrätten, röding i paket med purjolök, morot, sockerärtor och smör, serverat med ångkokt mandelpotatis spar jag till ett senare inlägg. Jag andas. Jag anar framgång. Igen. -Se älskling, så här tokig blir jag när matlagandet i två veckors tid bestått av att hugga sallad och steka torra kycklingbitar. Nu är jag lycklig igen.
vaktelägg
Vaktelägg med kungslaxrom och gräslök – recept 4 personer
8 vaktelägg
100 gr kungslaxrom (man får kvalitet efter pris)
8 strån gräslök

Koka upp en stor kastrull med vatten. När vattnet kokat upp, lägg ner vakteläggen i en sil så att de inte hoppar runt i vattnet. Koka i exakt två och en halv minut. Kyl av snabbt och låt äggen ligga kvar i det kalla vattnet medan äggen skalas. Hinner de ”värma upp sig själva” igen blir de lätt svårskalade. Dela äggen och lägg upp i en rosformation, toppa med kungslaxromen och lägg ett strå gräslök intill. Gräslöken är inte bara dekoration. I små bitar lyfter den hela rätten. En vrålsexig André Clouet Silver Brut Nature till gör ju inte det hela sämre.

Oxfilé provencale – väntans tider

Jag misstänker att det inte bara är jag som börjar drömma om våren. Med lite knappt en månad kvar till uterumspremiären hittade jag en bild på en Oxfilé provencal ifrån i somras. Av någon anledning blev det inget av med den bilden. Det var dumt, för även om stekhällssäsongen är avlägsen känns det ändå rätt. Nu, på rätt sida om årsskiftet kan man ju börja drömma igen. Det är få saker som slår en bra stekt oxfilé med knaprig stekyta och rosaröd kärna. Det är precis som att den där perfekta ytan är svårare att få till i en vanlig stekpanna. Den är helt enkelt för liten för en skaplig bit oxfilé. Det tillhörande vitlökssmöret tillsammans med persiljan bara bekräftar regeln att det enkla är godast. För visst saknar jag min stekhäll. För någon vecka sedan träffade jag en gammal barndomskamrat som jag inte hade sett på länge. Han frågade lite om stekhällen, hur jag hade byggt den, om det blev bra, vad jag lagar o.s.v. Samtalet var precis det lilla extra  som jag verkligen inte behövde. Bägaren svämmade över och längtan efter hällen är nu obeskrivlig. Jag tror att jag helt enkelt får ta på mig vinterjackan och ställa mig ute i kylan och laga mat. Undra hur mycket gasol det går åt till att bara få loss iskorpan? Se det positivt, jag lär ju inte ha något problem med att hålla matlagningsölen kall. Brrr! Hur det blir med sällskap under tiden jag lagar maten är en annan sak. Jag tvivlar på att jag får familjen eller gästerna för den delen, att sitta med runt omkring som de brukar. Tyvärr.

Oxfilé provencale – recept 4-6 personer
800-1000gr hel färsk oxfile
200 gr rumstempererat smör
5 vitlöksklyftor (pressade)
2 krukor persilja
peppar och salt

Stek oxfilén på hög värme i smör och rapsolja runt om tills dess att ytan nästan är lite krispig. Håll inte på och rör på den för mycket, den behöver ligga och få yta. Stick en köttermometer och ställ in ugnen på 125 grader tills dess att temperaturen når upp till 55 grader. Alternativt så sänker man värmen på sin stekhäll/panna och täcker med ett lock av någon typ, på så sätt är det enklare att pensla och ösa den med mer smör och olja under tillagningen. Ha inte för bråttom. Blanda under tiden ut vitlöken med smöret, smaka av med salt och peppar. Eventuellt kan man även blanda i lite färsk persilja i smöret. När rätt temperatur på köttet har uppnåtts, låter jag köttet vila. Jag vill minnas att jag hade lite bråttom denna gång varför köttet blödde något. Det ska det helst inte göra. Vill man ha en mindre blodig, rosa köttbit än jag, låter man temperaturen stiga upp mot 57-58 grader istället. Tranchera i centimetertjocka skivor, lägg upp allt kött på ett stort fat och placera en rejäl klick med vitlökssmör på toppen. Meningen är att smöret ska rinna ner över det varma köttet redan på uppläggningsfatet.
Servera med råstekt potatis, mängder av skuren persilja och ett fylligt gott vin. Jag blev sugen på en Un Poco Primitivo, ett nytt vin, framtaget av Ingrosso och Axwell. Det kanske inte är just tanken på ytterligare ett kändisvin som lockar utan snarare sorten. Jag älskar Primitivo och vinet verkar även ha fått ett bra mottagande.
stekhäll

Ceviche på pilgrimsmussla

I slutskedet av långledigheten var vi bortbjudna på middag. Tyvärr blev det inställt i sista sekund och drivet att tänka om och laga mastodontmiddag ville aldrig infinna sig. Inte ska man deppa ihop för det. Min familj är inte svårbjuden. Så där i sista stund accepterar de även den enklare av rätter. Ingen ansträngning här inte.
I matbutiken hade de fortfarande, så här efter nyår bra pris på färsk hummer. Den amerikanska löjrommen kastades efter en. För att ändå kunna säga att jag hade lagat mat och för att ens med en överdriven skopa ironi ha rätten att kalla sig själv för ”matblogg superstar” måste jag ju prestera lite mer än så. Verkshöjden på några färdigkokta kalla humrar  är ju inte direkt svindlande, inte ens efter att de ligger uppslängda på porslinsfat. Jag fnulade därför ihop en liten ceviche på pilgrimsmusslor. Jag må vara lite av en nybörjare på ceviche, men om jag får säga det själv så gick det himla smidigt. Det blev riktigt fräscht och väldigt gott.  Vackert faktiskt. Säga det själv får jag ju. Min sida. Just det.

Ceviche på pilgrimsmusslor – recept 2-4 personer
2 pkt (frysta) pilgrimsmusslor (ca 15-20 st. )
2-3 limefrukter (juicen)
0,5-1 habanerofrukt (finhackad)
1 dl fiskbuljong (gärna av koncentrerad fond, ganska salt)
1/2 liten rödlök (finhackad)
3 msk olivolja
1/2 kruka färsk koriander (fint skuren)

Koka upp fiskbuljongen och låt svalna av. Hacka habanero och rödlök fint. Skär koriandern fint.
Finhacka två av pilgrimsmusslorna extremt fint. De ska egentligen bara bli som en kräm. Blanda ut musselhacket i den väl avkylda buljongen till en simmig röra.
Lägg resten av pilgrimsmusslorna på sidan och skiva tunt. Blanda sedan pilgrimsmusslorna med juicen från limen, den hackade habaneron, buljongröran, koriandern och lite olivolja. Pressa inte i all lime på en gång. Smaka av emellan. Det får inte bli för surt. Man vill fortfarande känna smaken från musslorna. Tillsätt koriandern. Låt stå i ca 3-5 minuter, rör om emellanåt. Salta och peppra efter smak. Servera med lite av den hackade rödlöken på toppen.

Om man vill kan man även ha i små bitar av röd paprika och urkärnad gurka. Gurkan är trevlig för tuggmotståndet, men jag tycker att cevichen då lätt får mer av en salladskänsla över sig, varför jag gärna hoppar över det. Smaklig måltid. Servera med en flaska cava eller kanske en kyld Simonsig.
löjrom

Skaldjurspasta och ett gott nytt!

Stod precis och smekte botten av en gjutjärnspanna med handflatan.  -”Kolla älskling. Se hur fin den har blivit.”
Jag har stekt in den i ett par år nu och jag vet. Ni får tänka vad ni vill. Inser själv hur störd och nördig jag har blivit. Skitsamma. Jag har kul. För mig är det vackert.
Nyår löpte på fint. Jag är uppväxt med att det är tungt att starta om med ett nytt år, men jag har själv svårt att se det så. Härifrån är det nedförsbacke. Det värsta är över nu. Snart kommer ljuset och med någon lön emellan kan vi snart börja uppskatta våren igen.
Detta nyår kopierade vi de två tidigare åren och försökte göra det bästa. Vi tog festen hem till oss. Jag tycker att vi lyckades. Vi åt en fantastisk ceviche. Som vanligt. För varje tillfälle lyckas jag snoka reda på ytterligare en del av receptet. Snart kan jag. Cevichen följdes upp med olika, ganska klassiska tapasrätter. Ingen oxfilé med potatisgratäng och rödvinssås här inte. Det känns bra så. Alla tar med sig av det bästa. Ska man servera en enda rätt måste den vara så himla bra. Kör man lite plock blir det bra, trots att inte Gambas al ajillon blev helt perfekt, trots att inte grannens plåt med musslor fick plats i vår ugn i det första försöket. Det fanns annat att också stimulera smaklökarna med. Det finns spelutrymme. Oxfiléwok, gratinerade musslor, chorizo i tomatsås, vinkokta tigerräkor, quesadillas, chokladtårta, cheesecake, rom, massa drinkar, champagne, rött vin, vitt vin, mer rom, champagne igen, cava, prosecco, gin, tonic, wasabiärtor, slipsvin och snittar. Jag vet att jag glömt hälften, men slickar mig samtidigt runt munnen ytterligare en gång. Tack alla gäster. Jag hoppas att det inte är sista gången vi firar nyår ihop. Ni är fantastiska allihopa. På ert eget, alldeles underbara sätt. Ni förgyller alla.
Nyårsdagen var riktigt mysig. Vi sov länge. Frukost fanns. Förutom formbröd. (Förlåt Nina). Vi hade bunkrat upp som inför ett tredje världskrig. Läskeblask, rester, lite salta snacks med mera. Kylskåpet var fullt. Några sparade avsnitt av en väl vald miniserie. Till sonens förtjusning kunde vi till och med snabbspola i reklamen. Familjen skulle inte behöva att gå utanför dörren. Det gjorde vi inte.
Straxt efter mörkrets inbrott bakade jag pizza. Jag har blivit så jäkla bra på det. Utmana mig. Kom och testa. Tyvärr hade jag snålat in på pizzaosten och pizzan föll lite på det. Denna gång. Förlåt alla inblandade. Det är ett misstag jag aldrig gör om. Återstoden av osten åkte i soporna. Jag hade mina föraningar innan, men trots allt hade jag ju lovat att inte gå utanför dörren. Ett löfte jag valde att hålla.
Idag, så här någon dag efter dagen efter ger jag er en alldeles underbar pasta. Lycka är att få se de små minisquidsen dra ihop armarna då de ligger där och rider ovanpå den ångande basen av chili, vitlök, vitt vin och fiskfond.
Ha ett riktigt gott nytt år. Hela vägen, ända in i nästa julstress. Jag menar det. Gott nytt år!
skaldjurspasta

Skaldjurpasta – recept 4 personer
400 gr linguine
800 gr blandade skaldjur (squids, räkor, musslor)
1 röd chilifrukt (finhackad)
4 vitlöksklyftor (finhackade)
2,5 dl torrt vitt vin
3 schalottenlökar (finhackade)
1 kruka koriander (finhackad)
3 dl fisk- eller skaldjursbuljong
olivolja

Stek på alla hackade grönsaker lite lätt i olja. Är skaldjuren frysta, se till att de är tinade och väl avrunna innan de åker ner i stekpannan. När de börjat få lite färg eller känns bra, höj värmen och tillsätt vinet. Låt ånga bort något. Tillsätt buljongen. Låt sjuda en stund och smaka sedan av. Salt och peppar? När skaldjuren känns färdiga ställ åt sidan.
Koka pastan. Den ska precis som i alla andra tidigare inlägg vara al dente. Häll av vattnet och slå ner pastan i en stor bunke. Värm snabbt på skaldjuren i buljongen igen och blanda i bunken med pastan. Strö över koriander och blanda ytterligare. Servera med ett torrt vitt vin. Jag kommer inte ihåg vad vi drack just denna kväll, men det här borde verkligen fungera. De vinkokta musslorna är egentligen bara överflöd, men gör sig lika bra på tallriken som på bild. Rätten står stark även utan.