Bland kantareller och gillamarkeringar

Det är så roligt att varje år i tid och otid, höra hur alla talar om sina svampställen. -”Vi har plockat hela helgen. Jo, i år är ett riktigt bra kantarellår!” Eller ”-Jag vet ett ställe där man kan sitta ner och plocka, marken är helt gul!” De yngre loggar koordinater, trots att de egentligen redan känner till skogen och har varit en återkommande besökare i flera år. De äldre stoppar cornflakes i stövlarna och tar på sig sydvästen. Här ska plockas svamp! Väl hemkommen med den i sinnet förstorade korgen, ska det sedan rensas och förvällas. Det fotas, dokumenteras, delas bilder, skickas kommentarer och knappas gillamarkeringar åt höger och vänster. Det är nämligen fint att plocka svamp. Man är duktig då. Så är det.
Själv älskar jag svamp och varje år återvänder jag till ett ställe som aldrig sviker mig. Svampår eller inte, tillgången verkar på denna plats närmast oändlig. I år blev det redan i första försöket att stilla mitt begär än mer än vanligt. Det är ju ett ”bra svampår.” Vi hade räknat med runt fem kilo men kom hem med drygt nio. Vi rensade och förvällde…
Mitt svampställe är beläget väldigt nära där mina föräldrar bor. Deras granne har nämligen en otrolig förmåga att varje år sälja mig eller nästan skänka bort kantareller i överflöd. Med ett kilopris runt femtio svenska riksdaler kan jag bada i höstens gullegris nummer ett. Jag kan ta foton, blogga, uppdatera facebook, få gilla-markeringar och blogga lite till. Jag kan t.o.m. sätta mig på golvet, strö ut svampen i en ring, för att sedan, placerad på en kudde i mitten, i sällskap av ett glas vin, i lugn och ro plocka upp den igen. -”Kolla det är helt gult. Överallt. Helt otroligt!” Och allt detta, utan att ens bli blöt om fötterna. Så ska svamp njutas i min bok. Till alla er som nu tänker att svamp är mycket godare om man har plockat den själv, vill jag bara säga: -”Det är den ju inte!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *