Gold and silver – fredagsdrinken och om hur man fixar en riktigt bra drink

den

Har insett att jag är riktig en sucker för sours. En sour är en cocktail med alkoholbas, citron- eller limejuice och en sweetener (en likör eller sockerlag). Klassiska sours som står högt på min lista är Kamikaze, Side car, South side, Clover club, Aviation. Alldeles självklar är Whisky sour, gärna med en twist. Listan kan göras hur lång som helst. Det är nästan svårt att inte tänka sour när jag testar nya drinkar. De enbart söta är bara söta och fungerar på sin höjd som efterrätt, med kaffe och avec till. Just som aperitif förblir en sour alltid oslagbar, då det inte bjuds champagne förstås. Tröttnar någon på champagne? Släng hit en skvätt gin, en citron och lite sockerlag, så gör vi kvickt en sour av det bubbliga. French 75 kallas den.

Det jag tror många gör fel då de planerar drinkkväll, är att de fastnar för en rolig drink eller recept. Inget fel med det, men sen faller allt på att en särskild ingrediens saknas i hyllan. Kanske känns den onödig att införskaffa då den kanske både är dyr och inte så gångbar? Inspirationen faller likt ett korthus och på efterföljande skiva blir det självservering av Gordons och Schweppe’s. -”Alla gillar ju GT!” Det är här många tänker fel. Har man bara grundsprit så som vodka, gin, tequila, mörk- och ljus rom så kan man komma ganska långt. Gör sedan en egen sweetener genom att smaksätta en sockerlag. Det går alldeles utmärkt att kopiera en Limoncello eller en persikolikör om den ändå ska ned i en drink. Oftast är det bara sötman och de tongivande smakerna som behövs för en tvättäkta kopia av originaldrinken. När det kommer till örtlikörer som Chartreuse eller Bénédictin blir det svårare, om än inte omöjligt. Enda gången det blir riktigt knepigt är när man inte alls vet hur ingrediensen/likören smakar. Å andra sidan kan man tänka att om man inte vet hur något smakar, är risken väldigt liten att man plötsligt får jättelika cravings efter det. De få gånger det händer mig, att jag saknar något som jag inte vet hur det smakar, går jag in och söker upp ingrediensen och ser om den har några särskilda karaktärsdrag som jag kan trycka ned i en sockerlag på annan väg. Det handlar inte om hokus pokus. All smaksatt sprit som likör är ju de facto gjort av något som man kan ta på, smaka och lukta på. Det kan handla om allt ifrån att rosta chili med kanel innan den går ned i lagen för efterlikna Fireball, till att skala ned mängder av citron- och apelsinskal för att koka ihop en Triple sec. Dessutom är sockerlagen hållbar i veckor om den förvaras i kylskåp.

Sockerlag är det som man kan laborera mest med när man smaksätter drinkar.

Socker är en förträfflig smakbärare och det finns inga som helst gränser för hur en sockerlag kan smaksättas. Utöver smaksättning är huvudregeln lika mängd socker som vatten. Nu senast ville jag få fram halmtoner till en whiskydrink. Just halmsockerlag är kanske den coolaste sockerlag jag hittills gjort. Det visste jag förstås inte innan, har aldrig provat, men fega får heller inget veta. Saknar man idéer om hur man ska smaksätta, så vill jag meddela att en sökning på cocktails i vår största sökmotor, ger ungefär etthundrasextioenmiljoner träffar på nollkommafyrtioåtta sekunder. Det är bara att börja välja och vraka, att inspireras och hitta fram till nya kombinationer. Låt drinken ha en idé eller tanke. Står syrénen i blom, smaksätt sockerlagen med syrénblommor. Gör en ”drink” av favoritefterrätten! Vill ni känna er skön, gör en grön. Kiwi daiquiri är hur gott som helst.

Ofta kan man tjuvsmaka på kombination i tanken redan i förväg. När man sedan kommit igång handlar det mest om att justera upp spritighet med en balans mellan syra och sötma. Hur experimentell man vill vara är såklart olika. Det finns de som drar gränsen redan vid gurka eller rosépeppar i en gin och tonic. -”En GT har ju smakat likadant i över hundra år, varför stöka till det?” Kanske finner de svaret i sin egen fråga. Kanske går ni bara därifrån…

Idag håller jag det enkelt. Jag laborerar bara till den grad att jag blandar två sorters rom. Inte blir det någon sockerlag, trots allt snack om dess förträfflighet. Det är nämligen så fiffigt att naturen skapat en egen sweetener i honungen. Det goda knepiga är inte alltid bäst, medan det goda enkla bara blir tråkigt om man alltid tänker så. I Gold and Silver blandar jag ljus med mörk rom, sötar upp med agavehonung och syrar till det med limejuice. Just honungen tar fram honungstonerna i den mörka romen. På toppen av drinken lägger jag ett skum som jag dekorerar med en vanlig bitter.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.