Oxfilé och grönpepparsås – obittra kockar

Jag sitter i skrivande stund och känner mig lättad. Jag är inte ensam. Det har visat sig att det finns fler matglada människor än jag. Just det visste jag ju egentligen redan, men att de skulle besitta samma sjuka humor, se lördagseftermiddagen som en ursäkt för att laga god mat och börja dricka vin för tidigt, var tidigare okänt.
Det började som så att en kille hörde av sig för ett tag sedan och frågade om jag inte skulle gå med i deras facebookgrupp. Han hade varit inne på min blogg, konstaterat att vi delade samma kulinariska böjelser och dessutom endast bodde ett stenkast ifrån varandra. Gruppen handlar såklart om mat. Konceptet går enkelt ut på att man delar med sig och tar del av tips, idéer eller bilder. Ofta av det som lagats för kvällen. Här finns möjlighet att ställa frågor eller kanske be någon vänlig själ att buda upp grejer som inte finns att få tag på på hemmaplan. Alla delar vi samma intresse. Nivån på maten varierar självklart. Här ryms både erkända kockar, hobbykockar och andra matglada, men gemensamt för maten är att den lagats av människor som inte ser tillagningen som ett tvång. De njuter av att laga den. Något annat fint är att nedlåtande kommentarer eller pikar verkar vara helt främmande. I detta forum blir man istället uppskattad och responsen på det som delats rymmer både uppmuntran och hyllningar. Den lilla avundsjuka som ändå ibland anas, verkar mer handla om att man själv gjort ett sämre val för kvällen. Avundsjukan erkänns sedan genast och förvandlas istället till några extra likes eller hejarop.
Hur vet jag då att de andra är funtade precis som jag? Jo, igår blev jag inbjuden till att laga mat med några från gruppen. I chatten som skapats enkom för att kunna planera kvällen, och som gudbevars är privat, har flödet konstant uppdaterats. Egentligen vet jag inte om vi kommit fram till något vettigt vad gäller kvällen ännu, men låt det vara så. Middagsträffen är ju först i slutet av februari och detta  lyckopiller till chatt får gärna fortsätta att leverera ett tag till.  Humoristiska kommentarer och fräcka skämt har blandats med osannolika planer som förhoppningsvis aldrig kommer att infrias. Är det sant att man kan snorta hockeypulver genom en lakritsrem? Rökte smurfarna verkligen sarsaparill? Personligen har jag ingen aning och tror inte att de andra har det heller? Det är väl något vi får ta reda på. Hur som helst är jag övertygad om att jag kommer att trivas i sällskapet. Kul.
I förra veckan blev det oxfilé med grönpepparsås. Jag har bara inte hunnit med.

Oxfilé med grönpepparsås – recept 2 personer
600- 800 g oxfilé (gärna mittbiten)
(smör och rapsolja till bryning)

3 msk smör
2 schalottenlökar
knappt en burk grönpeppar i lag (inkl. lagen)
3 skvättar cognac
2-3 msk kalvfond (koncentrerad)
2 dl vatten
3-4 dl vispgrädde

Stek oxfilébiten runt om i panna. Låt sedan gå klart i ugn i 125 grader tills innertemperaturen är 55 grader. Låt vila och skär sedan upp i 4 bitar. 
Hacka under tiden schalottenlöken fint. Krossa ungefär hälften av grönpepparn. Stek löken glansig i smör. Tillsätt cognacen och rör om. Låt värmen komma tillbaka.
Ha i fonden, vattnet, den mortlade grönpepparn och drygt hälften av lagen. Låt sedan hälften av vätskan koka bort. Det tar några minuter.
Sila av såsen och tillsätt sedan grädden. Låt sist såsen koka ner tills önskad konsistens. Smaka eventuellt av med lite mer av lagen, salt och svartpeppar.

På tallrikarna tillsätter jag sedan mer grönpeppar som får titta upp bland kött och sås. Servera med valfri potatis, rostade rotfrukter eller liknande.

grönpepparsås med oxfilé

6 thoughts on “Oxfilé och grönpepparsås – obittra kockar

    1. Ha ha! Ja, det fungerar med Barolo till. Frågan borde snarare vara om oxfilén fungerar till Barolon. Barolo är gott. Lycka till! /T

          1. Fick vi:-), tack!. Så bra att det blir varmrätten imorgon. Åby och tesen om vinnande koncept guidar oss vidare på vandringen i Vintergatan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *