Pertois Lebrun 2008 – bröllopsdagsfredagsdrinken

Efter en rask promenad genom ännu mera regn stod jag där. Nyss torr igen, nu blöt i håret och iförd mjukisbyxor.  Det skulle ju bara bli en vanlig kväll i juli. De nya ganska fräscha sneakers jag stoppat ner mina fötter i var inte nog för att uppväga och jag skulle snart få ångra mig. Efter fisketuren i ösregn ute på norra Björkfjärden hade den tjocka värmande bomullen känts som en bra idé.

Sjutton år ung, inte som man, inte som pojke hade jag henne framför mig. Först i blicken ute i periferin, en föraning och sedan äntligen den korta presentationen. Vi kände redan varandra? Eller egentligen inte. Bara som barn. Vi låtsades dock vara väldigt bekanta bara för att få föra samtalet vidare. Egentligen hade det kunnat sluta bara med ett hej. Efter bara någon minut behöver jag ursäkta mig. Var kom modet ifrån?

-”Om det nu är så att det är du som är du, så måste jag bara ha en kram!”

Jävligt smart sagt Thomas! Vem är inte sig själv liksom? Jag reser mig upp lite ledigt snyggt. Kastar benen över den långa träbänken på ena sidan av det lika långa bockbordet. Var stadig nu. Tveka inte. Se bara cool ut. F-n! Jävla mysbyxor. Där sprack allt. Om du bara hade kunnat sitta kvar. Vem f-n tar på sig mjukisar ut på en campingpub. Ok. Alla gör, men inte du. Sådant här händer inte. Stegen fram känns som en mil, men nu har jag i varje fall rundat bordet. Ska hon aldrig resa på sig? Var jag för kaxig? Hon kanske inte alls vill ha en kram? Där på andra sidan sitter ju mamma och pappa och tittar på också. Vad har jag gjort? Äntligen reser hon på sig. Nu kommer den – omfamningen. Inte för hårt, inte för löst nu. Puh! Det här går ju bra. Mmm. Här kan jag stå ett tag. Hoppas hon aldrig släpper. Hon gör inte! Hon måste helt ha missat mjukisarna? Nu känns det ännu bättre, men snart måste de andra börja undra. Strunt samma. Det är värt det. Måste nog släppa snart. Vi tittar på varandra och ler. Kommer jag få krama henne igen? Är hon kvar imorgon? Jag vill ha mer…

För nitton år sedan igår träffade jag Sofia. Idag för tio år sedan gifte vi oss. Förlovningen var en romantisk överraskning under en av de mysigaste resorna i mitt liv. Det efterföljande ”frieriet” några år senare var en katastrof. Väldigt lycklig, men ännu mer glad i hatten stod jag på knä i sovrummet på en trasmatta och förkunnade min kärlek. Tur hon ännu ville ha mig.

När jag efterföljande morgon kommer ner till hela stora familjen på landet har Sofia redan berättat för alla att vi äntligen ska gifta oss. Jag låtsas först inte alls vilja minnas, dyker i poolen för att när jag kommer upp med huvudet ur vattnet skrika att det är såklart vi ska. Jag har alltid gillat att retas. Resten är historia.

Sofia! Jag tror jag gillar dig. Att ha varit tillsammans länge är inte coolt i sig, men att fortfarande vara så lyckliga är. Nu ler jag. Låt oss fortsätta fira livet så som vi alltid har gjort. Det pågår nu.
Fredagsdrinken idag blir en champagne. Vi tar fram en årgång från Pertois Lebrun för att fira lite extra. Tennbröllopsdag heter det visst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *