Skaldjurslasagne med hummerbechamelle

skaldjurslasagneDe senaste veckorna har jag varit fast i serien Sopranos. Vi köpte hela boxen och har sedan dess sökt ursäkter för att förkovra oss i ännu ett avsnitt. Egentligen är serien en enda stor reklamskylt för italiensk matlagning och gott vin. Det är lustigt hur jag stundtals identifierar mig med Tony Soprano – bossen själv. Han äter gott, dricker gott, bolmar tjocka cigarrer och kontrollerar kylskåpet mest hela tiden, även om han egentligen inte ska äta något. Hög igenkänningsfaktor på den. Vem vet, man kanske råkar finna något att småknapra på i väntan på nästa måltid? Egentligen är det hela lite skrämmande. Det är precis som att få en glimt av sitt framtida tjocka jag, fast utan mafiosobetingelser. Utan ett överflöd av pengar, utan dyra ät-och-drick-hur-mycket-du-vill-fester. Inga lättklädda damer – endast en stång – inget strippklubbsägarskap! Tony Soprano fast bara tjock. Suck.
Mitt öde är mitt, men jag är ändå ”lilla pappan”. Kommer alltid att vara. I somras träffade jag en bedårande liten tjej. Josephine. En ung dam, en funderare och tänkare som charmade mig totalt. Visst tycker jag om barn. Jag tycker om glada, självständiga och tänkande barn som tar plats, men jag är verkligen ingen gull- och lekfarbror. Josephine är dotter till min kusin. Efter att vi lärt känna varandra efter en dags skoj och lek i och kring poolen, skulle vi ses åter igen, morgonen efter. Jag, som låg kvar i sängen, hörde hur det tassades i hallen. Hon sprang på Sofia. -”Sover lilla pappan? En stund senare kröp hon upp i min säng. -”Får man hoppa?” Hon hoppade lite försiktigt och blygt. Jag påpekade att hon borde hoppa högre. I vår säng får man hoppa. Josephine ramlade till och började efter fallet att studera min haka. -”Du har skägg. …men vet du? Min pappa hade skägg här, här och här också.” Hon pekar med sitt finger och nuddar de kala fläckarna på min hals och haka. Hon har charmat mig totalt.
Nä, någon fullfjädrad boss likt Tony Soprano kommer jag aldrig att bli. Jag är lilla pappan, med sporadisk ansiktsbehåring. Det närmaste Tony jag kommer, skulle väl vara en begynnande pondusmage och några enstaka plantor av hår på ryggen. Mattan brukar tack och lov visa sig först efter 50. Men snart är man ju det också. På en maskeradskiva nyligen när jag presenterade mig som Iglesias, kom genast motfrågan: -”Julio?” Jag råkar dock veta att även Zorro har en pappa.

Skaldjurslasagne med hummerbechamelle – recept 6 personer
(2 kokta humrar)
300 gr skalade räkor
170 gr kräftstjärtar (i lag)
2 nävar riven mozzarella
1 näve riven parmesan
Hummerbechamelle – recept
4 sharlottenlökar
1 grön paprika
2 msk tomatpuré
1 röd chilifrukt
2/3 zucchini
4 stjälkar dill
2 nävar spenatblad
1-2 pkt färska lasagneplattor
2 dl vitt vin
0,75 dl koncentrerad hummerfond
5 dl vispgrädde
2 dl mjölk (3,5%)

Självklart kan man hoppa över hummern och dryga ut med extra räkor och kräftstjärtar istället, det blir bara inte lika roligt då, men ändå. Rensa ur hummerköttet och skala räkorna. (Spara gärna samtliga skal och gör en schysst buljong). Kräftstjärtarna som ligger i lake pressar jag ur i ett durkslag så att det mesta av den salta vätskan försvinner. Hacka samtliga skaldjur grovt och ställ undan i kylen.
Finhacka löken, chilin. Dela paprikan i små kuber. Fräs på i smör och tillsätt tomatpurén. Tillsätt vinet och låt reducera till hälften. Tillsätt hummerfonden. Red sedan med vetemjöl och fyll på med mjölk blandat med grädde vartefter. Inga klumpar. Skulle hummerbechamellen kännas för tunn, toppred med lite ytterligare vetemjöl mot slutet. Låt sjuda under konstant omrörning så att vetemjölet hinner reda såsen och eventuell mjölsmak försvinner.
Medan såsen står på eftervärme ska dillen hackas och zucchinin delas i halvcentimeterhöga kuber. Blanda ut dill och zucchini med skaldjuren.
Bygg din skaldjurslasagne i en hög form. Starta med ett tunt lager av hummerbechamelle i botten, ett första lager av lasagneplattor, skaldjursfyllningen, plattor, mer bechamelle, plattor igen osv. Avsluta på toppen med ett sista lager hummerbechamelle, lite dill och riven parmesan- och mozzarellaost. Grädda i ugn i 225 grader i 20-25 minuter.
Dryckestips en torr frisk Saint Clair.
(Pssst! Om man lägger dillvippor på toppen innan gräddning, ser det ut som kroppsbehåring. Gör inte det).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *