Etikettarkiv: maraschino

New Century Bijou – fredagsdrinken

Ja, jag vet. Fredagsdrinken förra veckan var en nödraket. Jag var på resande fot och bloggandet hamnade lite i kläm. Dock tror jag att just den ”fredagsdrinken” var väldigt representerande för just de dagarna. Hade jag ställt fram en Wienerschnitzel också hade bilden varit komplett som beskrivning. Jag har alltid gillat att ta seden dit jag kommer, framför allt när jag reser till nya platser. Är man i Berlin dricker man öl. Punkt. Om ni ändå genomskådade förra veckans fredagsdrink och dess lite ”annorlunda” ingredienser kommer här dess raka motsats. Idag blir det åter stramt och tight när jag tar en drink från början av förra seklet och gör den till min egen.
Chartreuse är en fransk likör som tillreds av klostermunkar i Chartreux, utanför Grenoble i Frankrike. Likören har en 400-årig historia, sägs bestå av 130 örter, vatten och socker. Den jag använder som smaksättning i drinkar är klart grönfärgad och har en alkoholhalt på 55%. Det kan låta starkt, men mängderna är små och den späs även med gin och vermouth. Kanske har några av er redan har listat ut kvällens drink. Den är i sin original form klassisk, men ändå inte så ofta talad om. Jag föll för den när jag hörde vad de olika ingredienserna stod för. I den behagligt gröna Chartreusen finner vi smaragd, i den klara ginen diamant och i den röda vermouthen rubin. Bijou, fredagsdrinken, betyder juvel på franska och kan antingen serveras skiktad eller omrörd med is och sedan silad. Just den lilla grejen att varje ingrediens symboliserade olika ädelstenar var det som fick mig att älska den. Jag går igång på saker med en idé bakom. Det höjer upplevelsen och bidrar på något sätt till att göra hela drinken ännu mer intressant. Godare. Kanske är jag bara lättflirtad?
Min Bijou gör jag lite annorlunda. Då jag provsmakade originalet tyckte jag att det saknades något. En klassisk Bijou kändes väldigt gammal i smaken. Lite strävt tung och inte så ”uppåt” som jag föredrar när drinkar är. Vi första sippen kom jag att tänka på plyschsoffor, knarrande mörka trägolv och tunga sammetsgardiner. Jag ville göra en friskare variant som till viss del behåller känslan av Moulin Rouge, men ändå fungerar i en modern cocktailbar. Jag lade därför till två dimensioner av Maraschino. Dels ren som den är, men också toppad med ett skum på samma likör. I New Century Bijou, finner man också en skvätt lime. Som någon sa nu på förmiddagen. ”Lite syra blir sällan fel”.
Visst gillar vi alla saker som glittrar…

New Century Bijou – fredagsdrinken

Ingredienser

    New Century Bijou
  • 2 cl Chartreuse
  • 2 cl röd Vermouth
  • 2 cl gin
  • 1 cl Maraschino
  • 2 cl lime
  • 0,5 dl Maraschino (till skummet)
  • 1 msk Frothee
  • (Klassisk Bijou)
  • 2 cl Chartreuse
  • 2 cl röd Vermouth
  • 2 cl Gin

Gör så här

  • Börja med skummet. Blanda Maraschino med Frothee i en sifon. Skaka om och mata med en gräddpatron.
  • Blanda sedan alla övriga ingredienser i en shaker och rör runt med is. Sila upp i cocktailglas och toppa med skummet ifrån sifonen.
http://karlstein.nu/new-century-bijou-fredagsdrinken/

Hemingway Daiquiri – fredagsdrinken

Jag har i perioder fängslats av författare som Hemingway och Bukowski. Jag har försvunnit i Dylans historieberättande. Det är främst precisionen i de ord och liknelser, med vilka de lyckas återskapa känslor och ögonblick, som fascinerar mig. Hoppas att inte allt som skrivits är självupplevt? Jag vill ju inte behöva gå sönder totalt bara för att kunna göra samma liknelser och uttrycka mig lika bra. Kanske har de bara mer talang? F-n.
Ibland drömmer jag i varje fall om att leva som Fritjof och dra till Samborombon. Jag vill kunna se tillbaka på mina utgångna stövlar av spanskt läder. Det är precis som att diktaren i allmänhet alltid har erfarenhet av ett liv som jag inte levt, som jag inte kommer att leva, men som jag avundas. Att deras verk stundtals är romantiserade väljer jag att ignorera. Att göra det motsatta skulle bara förstöra ett annars helskönt dagdrömmeri. Kokar man ned avundsjukan, längtan eller det jag inte kan sätta fingret på, handlar det nog om att våga, att exploatera livet och förenas med tanken att inte alltid behöva veta hur morgondagen ser ut? Jag kan visst tänka mig att chansa ibland, medan risker i mina ögon är något för dem som inte har något att förlora. Har man inget att förlora ser man ändå bara en chans. Det är en vacker instinkt.
Sen har vi den där tryggheten också. Jag behöver den kanske inte på det sättet jag trodde, men jag envisas ändå med att ständigt vara rädd att förlora den. Livet förgyller jag i övrigt med spontana galenskaper. Utan sådana vore det outhärdligt.
När jag tänker på det skulle jag förmodligen inte alls passa i den ”trasiga poetens” skor. Jag skulle nog bli en ganska värdelös vagabond och börja bygga bo i närmsta by. Ändå kan jag inte låta bli att lockas av det. Tänk att ständigt få uppleva nya platser och ansikten. Tänk att för ett tag släppa greppet helt, blåsa med vinden och bara se var man hamnar. Skulle det blåsa åt fel håll och gå helt överstyr kan man väl ändå alltid trycka på ångraknappen?

“the free soul is rare, but you know it when you see it – basically because you feel good, very good, when you are near or with them.”
Charles Bukowski

Kring kvällens fredagsdrink – Hemingway Daiquiri finns det en rad historier. Många säger att Hemingway svepte ett dussintal på rad. Ibland beställde han den dubbel; en Papa Doble.

Hemingway Daiquiri – recept 1 drink
6 cl ljus rom (Havanna club 3 anejo)
2,5 cl färskpressad limejuice
1,5 cl färskpressad grapefruktsjuice
1,5 cl maraschinolikör

Skaka samtliga ingredienser med is och sila upp i ett väl kylt coupéglas.

Hemingway Daiquiri