Etikettarkiv: pinot noir

Grillad scampi i dragon och dijon

Det har börjat pirra lite och är så nära nu. Sommarkvällarna, ljuset och grundvärmen är här och det bästa ligger fortfarande framför mig. Tanken på semester är som vackrast när veckorna inte har naggats i kanten. Inte en dag är förlorad, allt är ännu orört. Man vill att den ska kicka igång, men ändå inte. Lite som med kakan.
I helgen flyttade vi ut i uterummet. Snart dags för -”blomma!” igen. Jag älskar att sova därute. Man kommer närmare sommaren på något vis. Det genomskinliga taket släpper in bra med ljus medan den gröna vinrankan omringar och skänker en känsla av trygghet. Det gör knappt något om det regnar. Jag gräver bara djupare och förlorar mig själv i högen av kuddar. En annan fördel med att sova ute, utöver den friska luften, är att det blir mycket svårare att ligga kvar och dra sig på morgonen. Även om kvällen innan blivit sen tycks jag vakna pigg och mer omedelbart. Det är bra, man behöver hjälp att komma upp ibland. Sängen kan vara alldeles för skön.
Bäst sover man nöjd efter en god middag. Till middagen som kommer ge mig god sömn i natt, använder jag de största räkorna jag kan få tag på. Idag blev det stolta 8/12-räkor. Det innebär att det går ungefär 10 räkor per ett halvt kilo. En ok storlek. Som alltid med skaldjur kryddar jag avvägt och försiktigt. Smaksättningen får gärna ha karaktär, men jag marinerar räkorna varsamt för att inte kväva dess naturliga smak. Första gången jag åt jätteräkor med denna kryddning var jag lite rädd att kryddningen skulle ta över. Så behöver det inte bli. Skaldjuren blir bara fräscha. Räkorna är plättlätta att göra. Det svåraste är faktiskt att välja vin till. Rött eller vitt? Jag går på det förra och väljer en mild Pinot från Russian Valley. Se till att grillen är riktigt varm innan ni sätter igång. Jag håller rätt på alla räkorna i en grillwok. Alternativet är att man drar upp dem på spett. Innan vändning penslas de med marinaden. När man vänt går det fort. Man vill hinna få en fin krispig yta utan att de går för länge. Jag serverar rött råris och en mild dijonsås som egentligen bygger på samma smaker som marinaden. Varför göra det svårt. Burkarna står ju ändå kvar på bänken.
Så, ge mig nästa dag nu, ge mig ännu en natt. För mig ett steg närmare helgen!

Grillad scampi i dragon och dijon

Ingredienser

  • 800 g scampi
  • Marinaden
  • 2 fint rivna vitlöksklyftor
  • 1,5 msk dijonsenap
  • 2 msk inlagd dragon (i vitvinsvinäger)
  • saften av en liten citron
  • 1 dl rapsolja
  • salt och peppar
  • Dijon-och dragonsås
  • 2 dl crème fraîche
  • 1-2 msk dijonsenap
  • 1/2 finriven vitlöksklyfta
  • 1/3 pressad citron
  • 3 tsk inlagd dragon (i vitvinsvinäger)
  • 1-2 tsk flytande akaciahonung
  • salt och peppar
  • Tillbehör
  • Rött råris till 4 personer
  • Valfri salladsmix
  • citronzest
  • salt och peppar
  • olivolja

Gör så här

    Räkorna
  • Skala räkorna, skölj av dem väl och låt rinna av ordentligt.
  • Blanda ihop marinaden och ha i räkorna. Låt stå kvar på bänken och rör om emellanåt. Jag låter räkorna marinera medan riset kokar färdigt. Det tar ungefär 30-40 minuter.
  • Grilla räkorna på hög värme under kort tid. De ska hinna få spänst på ytan.
  • Dijon-och dragonsås
  • Blanda samtliga ingredienser medan grillen blir varm. Smaka försiktigt av med citronsaft, peppar och salt. Förvara i kylen tills några minuter innan servering. Smaka sedan av ytterligare en gång, det har hänt mycket med såsen efter endast några få minuter i kyl.
  • Jag blandar alltid ut lite olivolja i det röda råriset, det blir godare och vackert glansigt då. Ett annat tips är att koka det med någon tesked grönsaksfond.
  • Servera räkorna med en neutral sallad med citronzest, peppar och lite salt.
http://karlstein.nu/grillad-scampi-dragon-och-dijon/

grillad scampi

grillad scampi

Mat och vänner – en lyckad kombination

Jag slog nog nytt rekord i att unna mig i lördags. Vet inte om jag någonsin ätit och druckit så mycket gott under en så sammanhängande och lång tid? Det var länge sedan det var så lekande roligt, trevligt, avslappnat och mysigt på samma gång. Egentligen var det helt nya bekantskaper, någon hade träffat någon, men de flesta hade träffat ingen. Jag hörde till de senare, men då vi i den förberedande chatten veckorna innan kvällen kommit upp i ungefär 11000 meddelanden så fanns det inte så mycket mer att avslöja. Isen var inte bara bruten. Det rådde galen vårflod. När de sista vännerna kom in i klunga ville man bara omfamna dem alla i en stor gruppkram, vilket vi också gjorde. Samlades i en stor gruppkram alltså.
Jag tror att det tog fem minuter innan jag hade en Strawberry Daquiri i handen och efter det följde än mer gott. Under kvällen, hann vi med flertalet Champagne, Brunello, Amarone, Cabernet från Napa, Bordeaux från Saint Émillion, Pinot Noir och  Recioto. Vissa sorter hade till och med artigheten att komma flera gånger.
Stöket i köket startade ganska snart. Jag tycker vi kom igång bra i början. Vi blandade skratt med mer dryck, lite småätande och fler påfyllningar. Efter någon timme var det full fart. Stekpannor, kastruller och byttor kastades fram. De användes, diskades och fick sedan åter arbeta igen. Tempot var kanske inte högt, men det gjorde bara matlagningen och konversationerna bättre. Alla hjälpte alla och en av de roligaste minnesbilderna, som är så symbolisk för kvällen är när sex personer står och handriver lätt torkad purjolök i strimlor. Strimlor som senare skulle utgöra näste till ett par svampfyllda dumplings. Vi närmare eftertanke hann vi nog inte med den rätten heller, men värdparet hade i vilket fall en rejäl bunt purjolök kvar till dagen efter.
Under kvällen hann vi laga och få i oss sex rätter. Jag minns inte när den första rätten serverades, men jag minns att efterrätten serverades omkring klockan 04:30. Egentligen var ju inte det den sista, men den fick lov att bli det. Vi var ju tvungna att ta oss tid att bada också. En bubbelkopp är egentligen bara en ursäkt för att få öppna en alldeles för dyr champagne i förhållande till tid och tidigare intag. En ursäkt jag önskar att alla kunde ha. Jag bör snarast investera i en sådan. För framtidens skull.
Vi startade med en klassisk peruansk ceviche på torsk. Frisk och syrlig med lite hetta. Till det champagne. En hedervärd start. Andra rätten var en japansk wagyu signerad värden med assistans. På tallrikarna serverades en skiva rå, en skiva gravad och en sous videlagad skiva av denna underbara biff. Till detta bjöds blancherad pak choi, isad rättika och två såser. Den ena såsen hade fått sin sälta från fermenterad fisk och jag minns att jag drack upp det sista efter att jag hade gjort livet kort med biffen. Fantastiskt och svårslaget. Vi fortsatte kvällen med hemskjuten fasan från Ekolskrog. Till det en flamberad calvadossås, smörslungad brysselkål, sauterade druvor och valnötter samt en underbar baconkrisp. Tätt på fasanen följde dumplings fyllda med kungskrabba. Också denna rätt var lite friskare, hade en bra stuns och gjorde ett bra jobb efter fågeln. Efter det sista asiatiska inslaget åkte vi till Brasilien för en minichurrasco. Allas vår brasilianska amason bjöd på picanha och en välvinägrerad chimichurrivariant. Här förenades syra och sälta, sötman från tomaterna med allt det där man vill ha till en perfekt grillad köttbit. Jag saknar verkligen den där röda peruken.
Medan vi övriga fördrev någon av de sista småtimmarna i poolen, förberedde vårt ess sin otroligt vällagade efterrätt. En bakad chokladpastej med rosépepparflarn, hallonpuré och färska bär. Allt serverad på en vedkubbe. Till det bjöds vi en Recioto. En i fortsättningen självklar favorit här hemma.
Efter middagens slut, vid klockan 05:00, gick jag och Sofia, som anslutit senare på kvällen, hem. Det är underbart när hemmet ligger så nära att man i badrock kan gå hem genom en snöstorm och samtidigt skratta. Att det är så nära, men att man ändå under sin promenad hem hinner le och lite nyfiket undra över kommande kvällar som, Esther, Mats, Maja, Alexander och Anna kan komma att bjuda på. Hur de åter igen ska få komma att bjuda på sig själva, sin mat och sitt goda vin förstås. Tack alla. Tack Mats för att vi fick komma.

ceviche

wagyu

calvadossås

fasan med calvadossås och druvor

dumplings med kungskrabba

picanha

chokladpastej och rosepepparflarn med hallonpuré

mat och vänner

Irony Pinot Noir (6694) – vintips

Jag kom att tänka på ett vin idag. Tidigare i höstas när jag var på systembolaget och frågade om ett lämpligt vin till höstens första risotto, blev jag tipsad om detta – Irony Pinot Noir. Med viss misstänksamhet, men med en känsla av att jag borde vidga mina vyer fick det följa med hem. Jag kan inte säga hur det är till risotto, eftersom ”ironivinet” fick stå kvar på hyllan, då grannen istället kom springandes med en Amarone i sista sekund. För vad är en pava ironi mot en Amarone? För ett riktigt ironivin är precis vad det är. Dess namn kan omöjligen vara en slump. Vinet har ett påfallande inslag av jordgubbe. Jag vet, det låter helt fel. Missförstå mig inte. Det är riktigt bra, men smakar ironiskt nog jordgubbe, dessutom på ett passande sätt(!) Inte som färska jordgubbar med grädde och socker, utan bara jordgubbe. I singular. Jag är normalt en person som verkligen vill ha tyngd i rödtjutet. Kraftigt och mustigt ska det vara, ändock kan jag inte låta bli att sakna och vara sugen just på det där eleganta inslaget av jordgubbe. Jag förstår ingenting, det säger emot allt som är jag och som faller i min smak. I försök att sprida denna fascination har jag dessutom märkt att det är näst intill omöjligt att lyckas övertala någon att köpa ett matvin, över hundralappen, som dessutom smakar jordgubbe. Irony Pinot Noir – vågar jag köpa det igen? -Så klart. Kommer det vara en lika minnesvärd upplevelse nästa gång? -Kanske inte, för mig. För dig?
Mer information om Irony Pinot Noir (6694) finner du på systembolagets hemsida här.