Etikettarkiv: Provence

Kycklinggryta nostalgi – med örter och soltorkade tomater

På sin tid, när gästerna var många, var detta den bästa festmat jag kunde tänka mig. Det var under min studietid, när Sofia var föräldraledig eller bara instängd på kvinnoanstalten. (Sofias ordval). En tid då läderplånboken innehöll ett kort och legitimation. ”Legget” var fortfarande bra att ha om man ville springa på ett lite bättre ställe än Kickis. Det andra plastkortet måste mest ha varit för syns skull, för när räkningarna var betalda fanns där ändå inget kvar. Man klarade sig alltid. Soltorkade tomater var fortfarande något exotiskt, en bra vinflaska – Inycon – kostade 69 kr och var således endast något man unnade sig i samband med studiebidragets utbetalning. Var man tvungen bedövade man sig övriga helger med hemstampat vin och fulsprit. Det var en tid när kökslådorna endast rymde en sak av allting. En stekpanna, en kastrull, en smörkniv och en osthyvel. Osthyvel förresten! Vid den första frukosten i första lägenheten saknade vi till och med det. Gissa vem som fick springa? Kryddskåpet bestod av citronpeppar, färdigmald svartpeppar, grillkrydda och vanligt salt. Örter var något man köpte torkade på kryddburk. CD-skivorna låg i ständig oordning, då Napster och modemet inte ville jobba lika fort som jag ville. Vi åt kyckling just bara för att det var fredag. Jag grillade i vardagsrummet för att uteplatsen var för utsatt, fast bara när inte Sofia var hemma. Fläkt saknades och gjutjärnsplattorna gjorde att jag kunde gå och handla medan potatisen kokade upp. Hemma igen satte man igång äggklockan, inte timern, på 20 minuter. Middagarna njöts i skenet av värmeljus från de egensmida ljusstakarna. TV:n stod på ståltvbänk, vinet låg på stålvinhylla, drinkgrejerna på stålbarhylla, skorna på stålskohylla, nycklarna i stålnyckelskåp, värmeljusen i stålljusstakskrokar, bardisken på stålstomme, köksskåpsskänkarna på stålben och ovanpå stålskrivbordet stod pentium II:an. Hade jag vägt vår inredning då…
Sofia sprang nu runt i page och hemsydda jeanskjolar, jag i mina lätt utsvängda Leejeans. Bootcut hette det visst. Jäkla snyggt.
Redan då älskade jag att laga mat. Stekte man på några medaljer fläskfilé och toppade med grönmögelost var det då väldigt komplicerat. Med lite råstekt potatis till så hade man en riktigt HCHF-tallrik framför sig. Pulverbearnaise någon?
Jag kände ändå att jag hade något på gång. Turerna med kycklingen blev allt mer komplicerade. Sedan tröttnade vi och idag frågar vi oss själva hur sjutton vi stod ut med kyckling varje fredag så länge?
Kvällens gryta tröttnade vi nog också på tillslut, men på 00-talet var den grym, varför det inte vore rättvist att inte damma av den igen. Där finns syra och sälta, vilket oftast räcker långt, ingredienserna är få och kombinationerna är bekanta. Nu är det säkert tio år sedan kycklinggrytan lagades och mycket mer än så här kan man inte begära en onsdag, någon vecka efter att semestern tagit slut.

Kycklinggryta med örter och soltorkade tomater – recept 6 personer
900-1000 g kycklingfilé (i kuber o ca 2x3cm)
250 g kastanjechampinjoner
12 schalottenlökar (skalade hela)
1 gul lök (finhackad)
12 soltorkade tomater (i olja, grovt hackade)
1 bouquet garni med färsk oregano (kryddkvast)
2 msk mortlade oreganoblad (färska)
2 dl kycklingbuljong
1 L crème fraîche (minst 34% och kokbar)
smör, salt och peppar

Dela champinjonerna någon gång beroende på storlek. Stek sedan på i olja med lite smör på hög värme. De ska bli gyllene. Stjälp över i en stor kastrull eller gryta.
Stek sedan på schalottenlökarna i smör, mot slutet kastar jag även ned den finhackade löken och en klick smör till. Stek på lite ytterligare. All lök ska bli glansig, utan att direkt få färg. Stjälp över i grytan.
Stek sedan på lite av kyckling i taget. Bitarna ska få vacker färg runt om, men behöver inte bli genomstekta. Ha ned kycklingbitarna i grytan vartefter.
Bind sedan en fin bouquet garni av oregano. Lägg ner i grytan.
Tillsätt sist, de grovt hackade,soltorkade tomaterna, kycklingbuljongen och crème fraîchen. Rör om försiktigt och låt koka upp. Låt sedan sjuda i minst en halvtimme. Smaka sedan eventuellt av sälta och syra. Tillsätt lite citron om syran inte är tillfredsställande. Salt om…
Innan servering rör jag ner lite nymortlad oregano.

Servera med ris eller pasta. Ikväll hade jag gärna druckit ett glas Les Fumées Blanches och haft helg imorgon. Smaklig!

Sallad Nicoise – klassisk sallad

För kallruggigt att grilla, för vårigt för gryta eller stek, men ändå dags att handla? Lösningen är en matigare sallad – Salade Nicoise.  Salladen med ursprung i Provence och Nice, varav namnet. I ärlighetens namn har jag aldrig bemödat mig att ta reda på vad en sallad Nicoise egentligen är eller innehåller. Jag har vetat om att den kommer i många varianter och efter att ha läst på lite ytterligare får jag det bekräftat. Det är närmast omöjligt att hitta ett recept att kalla det rätta. Äkta och och riktigt däremot. För kanske är det så, att sallad Nicoise är just ett litet ihopplock av vad som är bra för tillfället. Det finns inget rätt och fel. Åtminstone är det den förklaringen jag nöjer mig med. Använd det som säsongen erbjuder. Ett uttjatat, men bekvämt och bra sätt att variera sin mat och kost över året. Jo, förresten. Ett fel kan man göra. En svensk kock med den ädlaste av stjärnor på sin krage lagade sallad Nicoise i TV nyligen. Med tonfisk. Tonfisk på burk. Det är fel. Så fel. Det ska vara sardeller. Eller tonfisk. Färsk tonfisk. Riktig tonfisk.
I en artikel skriven av en matkrönikör och journalist som jag respekterar, träffar denne en äldre dam från Provence. Hon har en bestämd uppfattning om hur denna Salade Nicoise ska tillredas. Jag fastnar för historien och tänker därför laga min sallad Nicoise efter hennes idé och med hänsyn till säsong.
Sallad överlag har alltid funnits lite i min periferi, sällan hamnat på bordet. I och med att den idag faktiskt står där, ger den er en inblick i hur bra och smart den är. Ska en sallad ha en chans att hamna som ensam huvudrätt på mitt bord, krävs lite mer hjärta, uppfinningsrikedom och spänning. Ett glas rosé.
Ett läckert franskt namn – Salade Niçoise – vars uttal man på skojfranska kan leka dialektalt med, gör inte saken sämre.

Sallad Nicoise – recept 2 personer
4 ägg (mellankokta)
1 (litet) huvud färsk bladsallad
2 nävar ruccola
20 st sugarsnaps
10 st rädisor (tunna skivor)
8 cm stjälkselleri (finhackad)
2 salladslökar (skivade)
2 tomater (i klyftor, utan öga)
10 sardellfiléer i olja (delade på längden)
1 glasburk Kronärtskocka marinerad i olja (ZETA)
12 urkärnade kalamataoliver
olivolja
flingsalt

Koka äggen och kyl dessa så att gulan inte riktigt stelnar helt. Skölj och skär sedan bladsalladen. Lägg ner i en bunke. Ha i ruccolan hel.  Koka upp vatten. Släng ner samtliga sugarsnaps och låt ligga i en minut. Dra av från plattan och ta upp samtliga sugarsnaps ur vattnet. Lägg åt sidan. Skiva rädisorna och hacka sellerin. Sellerin kan gå ner i bunken med sallad. Skvätt i bunken ner lite olivolja och blanda runt. Låt stå. Klyfta tomaterna och dela sardellerna på längden. Skala och dela äggen. Dags att bygga tavlan. Lägg upp innehållet i salladsbunken på botten av två tallrikar. Placera ut äggen, rädisorna, sugarsnaps och bitar av kronärtskocka. Avsluta med sardeller och oliver. Skvätt sist olivolja över hela tallriken och toppa med lite flingsalt. Förhoppningsvis har det nu blivit grillväder. Det gör inget. Sallad Nicoise väger upp. sallad nicoise