huvudrätt, kött, molekylär matlagning, sous vide

Kalvfilé på morotspuré med smak av kardemumma

Inlagt av Thomas den

Det blev ett ganska så hektisk avslut på förrförra veckan. Natten mot lördagen kom vi hem från Berlin. På lördag förmiddag hängde jag på låset i matbutikerna. Klockan tolv var det dags för matträff. Den här gången var vi åtta stycken som hjälptes åt med matlagning och champagnedrickande. Kvällen bjöd även på tre helt nya ansikten. Övriga fem nunor var redan högst bekanta.
Vi säger alltid att vi ska börja i tid. Det gör vi oftast. Vi sitter alltid ned innan och snackar, äter tilltugg, dricker några flaskor skumpa och bekantar oss. Efter någon timme eller två börjar någon dra sig mot köket. Sedan är det igång. Kaoset. Plöjandet. Man kan tro att ju fler verktyg det finns i ett kök desto mer effektivt borde det bli. För välutrustad är Sparren. Det är nog knappast verktygens och apparaternas fel att det blir lite rörigt. Det är nog mer det att bänkytan inte har hängt med i utvecklingen. Jag tänker att om man slår ut den där väggen mot tvättstugan så får man ett mycket rymligare kök. Tvätta kan man väl göra på toaletten? Nåja, det löser sig alltid på något vis. Vår värd lyckades ju klämma in en extra kyl i tvättstugan i förra månaden, och stora badrummet byggs nu om, så det är nog bara en tidsfråga. Det kanske är en lögn att påstå att det är kontrollerat kaos, men ändå så gillar jag röran och kreativiteten på något vis. De är rörigt, men alla som är där är ju också röriga. Åtminstone efter någon timme eller två. Inte så mycket att göra åt, så varför bry sig. Kul är det. Om bara Sofia kunde vara lite mer varsam om mina tår. De där klackarna gör skitont att bli trampad med.
Denna middag hann vi med att laga och äta alla de rätter vi hade sagt att vi skulle göra. Mig veterligen är det nog första gången som vi faktiskt går i mål. Jag har redan glömt bort den kompletta menyn, men där fanns bland annat ostron, pilgrim i sitt skal, en ny spännande tolkning av dillkött med kalvbräss, en ryggbiff och entrecôte som legat i mörpåse i sex veckor hemma i kylen. Någon annan gjorde en råbiff med Kalixlöjrom och vaktelägg. Själv lagade jag en rosépepparrullad kalvfilé som hamnade ovanpå en morotspuré. I morotspurén klämde jag ned lite oväntade smaker av kardemumma, ingefära och citron. Purén blir riktigt friskt och kardemumman tar fram något extra ur morötterna. Något helt annat än rårivet det. Jag gillar sådan mat. När det först överraskar på menyn för att sedan trolla ännu en gång i munnen.
Den största överraskningen kom dock sist. Det var kanske inte den godaste av alla rätterna, men en ingrediens förvånade på ett ballt vis. Jag lyckades plocka den ena smaksättningen, men den andra och ”hemliga” hade det tagit timmar att lista ut. Om jag lyckas återskapa den bra så kommer den fram som en ”efterrätt surprice” redan nu på lördag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.