Jag har länge varit lurad. Mina bleka kunskaper inom de romanska språken kom idag ikapp mig. Polletten har trillat ner. När vi för några år sedan besökte Gran Canaria, beställde jag in något, som på den till svenska översatta menyn benämndes – Musslor på sjömansvis. -”Aha, tänkte jag. Äntligen någon som vågar sticka ut näsan och behandla de små, blå, underbara krabaterna på ett nytt och spännande sätt”. På den tiden hade jag ännu inte upplevt den gräddigare varianten av Moules Mariniéres. Jag beställde, smakade och blev förtjust. Väl hemma igen försökte jag återskapa det lite rökigare, saltare och kaxigare sättet att servera musslorna. I Musslor på sjömansvis har jag förutom mycket grädde, även fiskfond, vatten, vitt vin, lök, stekt tärnat sidfläsk, persilja samt HP-sås. Jag tillsätter grädden då allt det andra har kokat ner och halverats. Basen får sedan sjuda lugnt ett tag varefter jag ökar värmen och tillsätter blåmusslorna. Efter att musslorna öppnat sig får de fortsätta att sjuda i någon minut beroende på storlek. Några slevar av vätskan över musslorna på ett fat toppas med hackad persilja. Buen provecho, prego, bon appetit!
Vad var det då som kom ikapp mig? -Jo, det jag åt på Gran Canaria var en god, men väldigt annorlunda, inte originalet trogen, för mig helt ny variant av Moules marinières. Hade jag varit på jakt efter det fräscha, viniga och krispiga, hade jag antagligen blivit djupt besviken, skakat på huvudet och misstänkt att kocken tittat för djupt i glaset. Mare eller mariniéres? Hav på svenska – olika böjningar av samma ord. Inte? – på sätt och viss sant, men betydelsen är ju inte riktigt densamma. Från den dagen äter vi antagligen Moules marinières eller Musslor på sjömansvis. I mitt kök kommer det aldrig att vara samma sak.