Sorbet GT shooters, Campari caviar – fredagsdrinken

”Jag står tämligen handfallen över denna cysta till ordtest. Ett alster som mest påminner om ett ideellt hafsverk, där man helt åsidosatt krav på högre språkvetande. Kommissionen verkar helt ha misslyckats i sin kartläggning. Vet man inte betydelsen av påföljd så borde det bli just en sådan. Tillika är det hämmande för samhällsutvecklingen när högskoleprovet bara blir en petitess på vägen mot vidare utbildning. Det ska vara en ynnest att ha förtjänat sin plats i de högre utbildningsinstanserna. Kan det stipuleras att de lägre kraven är resultatet av en legering mellan en ökad efterfrågan på högutbildad arbetskraft och ett underskott av intellektuell råvara? Om marknaden nöjer sig enbart med ett uppvisat utbildningsbevis är det en oroande fingervisning om vart vi är på väg. Dags att sluta plädera, man vill inte framstå som arrogant inför den marginaliserade skara som fortfarande inte kommit över den missade betydelsen av att ”slå sina lovar kring.””

Texten ovan skrev jag efter att orddelen i förra årets högskoleprov presenterats i tidningarna. Texten sammanfattar mina tankar kring högskoleprovet ur en synvikel och innehåller alla de tjugo ord som utgjorde testet. Jag kände då och känner idag att orddelen har devalverats. Är det ett PK-resultat av devisen att ”alla ska med”? Att högskolan har börjat skräddarsys (läs – sänkts till en nivå) för att passa alla? Att ord som ”kartlägga” ens dök upp visar på att det vore föga förvånande om vi i år får höra om ord som ”godispåse”. Skämsmössa!

Var det enbart fredagsdrinken man kom hit för, gör man bäst i att scrolla direkt ned till receptet. Ibland blir det svårt att på ett naturligt sätt sy ihop alla tankar med mat- och dryckesbloggandet. Är kopplingen stundtals svår att förstå, beror det nog på att det inte finns någon. Personligen tycker jag att kombinationen av en diskussion kring utbildningsväsendet och en fredagsdrink på sorbet GT-shooters är ypperlig. Varför ska det ena behöva utesluta det andra? Mitt förslag är att man efter att ha fixat sina shooters scrollar upp igen och läser texten med något läskande i handen.

Tidigt idag öppnades det digitala väntrum där sökande som vill skriva högskoleprovet får de 26700 skrivningsbiljetterna mer eller mindre utlottade. I år med anledning av C-19, är det bara förstagångsskrivare eller de med tidigare icke giltiga resultat som har möjligheten att göra provet. De högskoleprovsrävar som vill höja sitt tidigare bästa resultat göre sig ej besvär. Högskoleprovssystemet fungerar som så att ett provresultat är giltigt i åtta år. Det prov med högst resultat är det enda som räknas. De andra resultaten bortser man helt ifrån.

Jag står tudelad. På något sätt är jag skadeglad, gräddfilen är temporärt stängd. Samtidigt är det trist att många som inte förtjänar det hamnar i kläm, provplatserna kommer säkert inte ens att räcka till dem som behöver skriva provet för första gången. Jag ser på högskoleprovet på två sätt. Självklart är det en bra sista möjlighet. Det finns otroligt många intelligenta och kunniga personer i vårt samhälle som kanske inte lyckades så bra i skolan. Skolans miljö passar långt ifrån alla att lära i. Att dessa individer ges en ”andra chans” till att bli behöriga till högre utbildningar är rätt. Om man ställer denna typ av individ mot den som pluggade inför en tentamen och inte för framtiden, blir den ”andra chansen” ännu lättare att rättfärdiga. Sittfläsk behöver nödvändigtvis inte vara samma sak som intelligens.

Hur motiverar jag då min skadeglädje? Idag antas en tredjedel av de intagna till högskoleutbildningarna på betyg från gymnasiet (betygsgruppen), en tredjedel antas utifrån sina resultat på högskoleprovet (HP/andra chansen) och den sista tredjedelen antas efter det enskilda universitetets eller högskolans egna kriterier. Här tittar man främst på arbetslivserfarenhet, tidigare högskolemeriter eller särskilda antagningsprov. Här bör man fråga sig – när, eller har någonsin, en andra chans varit lika stor som den första? Ska den få vara det?

Högskoleprovet kom till i slutet av 70-talet som ett sätt att rangordna alla de som vid en ålder av 25 år och med ett bagage av 4 års arbetslivserfarenhet genom ett regeringsbeslut plötsligt blivit högskolebehöriga. Det beslutet kan man förstås tycka vad man vill om. Personligen jublar jag inte direkt. Utan krav på erfarenhetens knutenhet till det du ämnar att studera, vet jag just inte alls hur endast det faktum att du har arbetat skulle göra dig studieförberedd eller ens lämpad?

Idag mot tidigare, fungerar högskoleprovet snarare som en andra chans för alla. Tanken är god, men man kan ifrågasätta hur väl provet, som vid ett kort tillfälle, mäter de kunskaper som krävs? Särskilt tydligt blir det vid antagningen till de program som kräver toppbetyg. Det som stör mig, är att den gymnasieelev som prickat in 97% av de högsta betygen, kanske får ställa sin plats till förfogande till den som vid ett tillfälle, under några timmar, prickat in 2,0 på högskoleprovet. En längre akademisk utbildning kräver uthållighet. Höga betyg rakt igenom gymnasiet visar på just det. Ett högsta betyg i en kurs kräver långt mycket mer än ett högsta betyg på en skrivning. Vad hände med begrepp som att ”repetition är all kunskaps moder?”

Forskning (“Likvärdig kunskapsbedömning i och av den svenska skolan – problem och möjligheter” 2014.) har visat att de flesta avhopparna på de längre utbildningarna kommer just ifrån urvalsgruppen HP. Varför räknar man inte in samtliga resultat på högskoleproven vid utvalet? -Visst, du har en chans att höja ditt resultat, visa att du studerat mellan gångerna, men skriver du igen, enbart i förhoppning om att provet denna gång ska passa dig bättre, får du också räkna med att resultatet en andra gång kan visa vilken klåpare du egentligen är och att ditt snitt därför kan komma att dras ned.

När inom forskningen har man tidigare baserat sina slutsatser enbart på en begränsad del av framkomna fakta? Återigen – har den intagna lärt sig något mellan gångerna eller har denne blivit bättre på att skriva högskoleprov? Kan den enskilde upprepa sitt resultat? Vedertaget inom vetenskaplig metodik är just att en studie ska ge samma resultat om den upprepas med samma metod. Varför ska då de högskolerävar som jag nämnt tidigare få den fördelen att få räkna bort sina senare ”sämre” dagar? Utan vidare utbildning mellan provtillfällena har de ju de facto inte lärt sig mer än att just bli bättre på att skriva högskoleprov. Ställ detta mot det faktum att när de elever som idag läser utökat program på gymnasiet räknar samman sina snittpoäng, måste de räkna med samtliga betyg och poäng. Om betygen i de utökade kurserna, säg på grund av högre arbetsbelastning, är lägre än de betyg som getts i de kurser som ryms inom det vanliga programmet, kommer deras genomsnittsbetyg att bli lägre än om de helt hade struntat i att fördjupa sig ytterligare. Låter det rättvist?

Det finns många argument mot att utöka urvalet från betygsgruppen. Ett vanligt argument är att gymnasiebetygen snarare sätts av individuella subjektiva lärare istället för utifrån resultat på nationella prov som bedömts anonymt. Ändå kan en del av mig inte låta bli att tänka att de som missar årets provtillfälle och har sina kassa betyg från gymnasiet att skylla på slapphet och skjuta upp-mentalitet, nog kan få vänta ett år. Ändra istället urvalskriterierna detta år och låt 80% av de intagna komma från de andra urvalsgrupperna. Kanske kan man på något vettigt sätt utvärdera resultaten från i år när det bara är förstagångsskrivare som gör provet.

Vill ni göra orddelen från 2019 finns den här. Nu äntligen blir det fredagsdrink!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *