Visst har jag en gång gillat det, kanske till och med sett fram emot det. Det är inte samma sak idag, men jag vill heller inte vara den som burdust viftar bort det. Det är bara ett år sedan jag erkände att den där ”Mums” hade något. Låten med gubben var f-n bra? Det var bara att lägga sig platt. I vilket fall är det kul när det händer något.
Jag kan idag sätta mig för att se på när gräsmattan växer under Eurovision, jag kan välja att missa allt. Likt förbannat står jag där i fjäderboa och hoppar om ”vi” vinner. Jag är kluven, kanske gillar jag bara att vinna? Jag gillar och ogillar på samma gång. Även jag har gillat att ogilla.
Varför ska det här med Eurovision behöva vara en sådan vattendelare? Inget är bara svart eller vitt. Är en lördag roligare med Postkodsmiljonären följt av en sönderspelad romantisk komedi med avbrott för reklam och nyheter i mitten? Nu tittar jag vanligtvis inte på TV på helgerna, men jag frågar er som gör. Är den?
På något sätt har ju Eurovision blivit bättre musikaliskt eller kanske låter det bara mer som vi är vana vid? Helt klart är det mer fest. Det gillar jag. Nackdelen är väl att bidrag man lyssnar på för stunden är väldigt lika de föregående. Definitivt kommer de att påminna om bidrag som kommer efter.
Känslan av svunna söndagars ”Dokument utifrån” är helt borta. Länder med språk där det saknas vokaler har med nya regler fått en chans att vinna. Samtidigt är det just detta som jag känner är lite av ett problem. Idémässigt gillade jag den gamla Eurovision bättre. Ända in på 90-talet var det som om Förenta nationerna höll musikklasser en gång per år. En fin tanke på något sätt, men kanske var det just då jag lärde mig att gilla och ogilla på samma gång. Helt klart så är det de etniska bidragen som dröjer sig kvar. De ger onekligen tävlingen en viss charm och jag vill tro att mångfalden också mynnar ut i någon acceptans och nyfikenhet på andra kulturer. Kanske är jag naiv. Kanske skrattar vi bara…
Hur som helst gillar jag musik och vägrar stämma in i den kör som varje år måste skrika ut sitt förakt för att bekräfta sitt kön och sin läggning. Bara de får meddela världen sin avsky, så sitter de ändå snart och tittar. De som bara låter allt flyta förbi obemärkt förstår jag bättre. Ibland får jag för mig att den föregående gruppen är exakt samma människor som steker färdigköpt blodpudding i margarin två dagar senare. Är jag fördomsfull? Säkert, men det var de som började. Alla behöver inte tycka lika.
Helgen till ära blandar jag en drink i ett vingligt glas med fot. Kanske behöver jag fundera vidare på hur mina inner visions of Eurovision egentligen ser ut. Jag är fortfarande kluven med hur jag känner?
Även om jag inte finner något svar tänker jag imorgon fira vad Eurovision betyder för grupper av människor som inte är lika accepterade som jag. Länge leve schlagern. Heja Frans!

Inner visions of Eurovision – recept 1 drink
4 cl Mount Gay Rum (mörk rom)
1 cl Cointreau
1/2 lime i klyftor
1/2 näve myntablad
1 msk ljust muscovadosocker
3-6 cl äppeljuice (Cloudy)

Ha ned Cointreau, mynta, socker och lime i en shaker. Krossa allt med en muddler. Fyll upp halva shakern med krossad is. Slå över romen och äppeljuicen. Skaka ordentligt och fyll upp i ett kylt cocktailglas.