Min mamma har klarat sig utan rotborste i 60 år. Jag har en, men använder den aldrig…
Om någon dag åker vi upp till landet för att fira mamma som fyllde jämt i februari. Idén är att alla barn, inklusive respektive och pappa ska ha en egen dag med mamma. Kvällen innan presenterar den ansvarige för kommande dag vad den ska innehålla. Jag hoppas att det kommer bli en rolig vecka.
I och med att vår son också ska ha en dag med mamma så frågade vi vad han ville laga kvällen innan. Svaret kom ganska snabbt och säkert. Spaghetti Carbonara. Eyvind gillar mat och jag känner att intresset börjar komma nu. Äntligen. Jag har aldrig tvingat på honom matlagningen, då jag har varit rädd att skrämma bort honom. Jag har tänkt att om han får äta god och bra mat så kanske intresset för råvaror och tillagning kommer automatiskt sen. Jag har inte haft bråttom. Egentligen är det inte ens viktigt. Han behöver ju inte gilla något bara för att jag gör det, men när han för en tid sedan berättade vad de hade lagat i hemkunskapen och man märkte att han tyckte att det hade varit kul, kändes det ändå bra.
Själv gillade jag ju hemkunskapen, samtidigt som jag idag inte riktigt vet vad den egentligen gav mig. Intresset för matlagning fanns ju redan. Jag minns mest att vår gamla tant till lärare var väldigt bestämd med vad som var rätt och fel omkring mat. En inställning som jag inte alls delar. Några exempel: Man får aldrig diska en degbunke med en vanlig diskborste. Man ska använda en särskild sorts rotborste avsedd endast för detta ändamål och man ska bara diska i kallvatten. Jag fick inte högsta betyg i detta moment ska tilläggas. Mixen av varmvatten, den vanliga diskborsten och mängder med Yes visade snarare att kockyrket knappast skulle vara något för mig. Min övertygelse om att smör kanske är den bästa smakförhöjaren var inte heller särskilt populär. I början av 90-talet var fett vår kanske största fiende. Jag vet inte hur många gånger som vi fick laga två rätter, en med och utan smör, där det skulle bevisas att den utan smör var både nyttigare och godare. Vet tant vad? Det var den ju inte. Gångerna mellan ”nyttighetsexperimenten” bakade vi kakor, bullar och ischoklad. En matematik jag aldrig riktigt förstod.
Det bästa med hemkunskapen var nog ändå de bruna papppåsarna som man fick med sig med nybakat bröd. Ibland blev de räddningen för en kroniskt hungrig ung man, som när det i skolbespisningen serverades kall ”risotto” på basmatiris, majs, röda paprikabitar och ärtor. Ett annat roligt minne är den bh-lösa vikarie som vi lyckades få till att plocka ut brödplåtarna ur ugnen. Att hon aldrig förstod varför en kvartett följde efter henne från kök till kök i den öppna hemkunskapssalen? Hon kanske gjorde.
Till Eyvinds hemkunskapslärare har vi ett alldeles särskilt förhållande. Det blev liksom lite tokigt en gång. Jag och Sofia var ute och firade något med en god middag. Någon ringer mitt under förrätten och jag trycker bort samtalet. Jag ville ändå förklara mig och skickar ett sms där jag påpekar ungefär att vederbörande är alldeles för oviktig och champagnen för god. (Se nedan). Efter den kvällen har jag alltid varit lite skraj för henne, men jag får väl skylla mig själv. Det kanske är förlåtet nu, jag försöker tänka att hon har god humor.
Nog om hemkunskap. Varma sommarkvällar är det alltid lika mysigt att få krypa in under ”Afrikaträdet” och laga mat på stekhällen. En rätt som jag gör i olika former och som alltid återkommer på sommaren är Gai pad krapow. Ibland gör jag den enbart med kyckling och kryddor och serverar ris till. De senaste gångerna har det blivit som en wok med risnudlar. När jag får tag på det har jag thaibasilika i, om inte nöjer jag mig med koriander. Koriander fungerar minst lika bra, även om parfymigheten i thaibasilikan är trevlig. Tidigare finhackade jag alltid kycklingen till en färs. Nu har jag insett att det är enklare att bara kasta ned kycklingen i mixern och ösa på. I stekhällen fördelar man den sen bara, ungefär som med köttfärsen till tacos. Konsistensen blir härligt seg på något vis. Fisksåsen är rättens hjärta som får allt att bulta. Till den piri piri-heta woken njuter jag en kall rosé eller lager. Jag håller tummarna att vädret håller i sig, så att vi får många fler härliga kvällar runt hällen.
Gad pai krapow - wok på stekhällen
Ingredienser
- 750 g kycklingfilé (gärna lårfile)
- ett knippe salladslök
- 2 rödlökar
- 8 piri piri
- 1-2 krukor koriander (alt. thaibasilika)
- 0,75 dl fisksås
- 0,25 dl tosa joyu
- 360 g risnudlar (två paket)
- en klick smör och rapsolja att steka i
- 1 lime (juicen)
Gör så här
- Koka risnudlarna väldigt al dente och spola sedan i kallt vatten.
- Finhacka piri piri. Skär salladslöken i tunna skivor på diagonalen så att de blir så där vackert "vassa" i formen. Dela varje rödlök i fyra klyftor och skär i skivor.
- Finhacka korianderstammarna och skär bladen grovt. (Använder man thaibasilika så kasta bort stammarna och finhacka bladen).
- Dela kycklingen i bitar och kör sedan till en fin färs i en mixer. Den ska bli kletig. Blanda med hälften av piri pirin och hälften av fisksåsen. Låt sedan stå någon timme i kyl. Blanda om någon gång.
- Ha i en skvätt rapsolja i botten av stekhällen samt återstående piri piri. Låt steka upp så att den bränns i lungorna när du doftar på den. Ha ned kycklingen. Finfördela kycklingen "tacostyle" med två stekspadar. Fräs på så att den får lite färg och i stort sett är genomstekt. Dra upp på sidan av hällen bort från värmen.
- Tillsätt lite mer olja och lite smör. Fräs varsamt upp all lök och korianderstammar. Löken ska vara fräsch och lite spänstig.
- Skölj risnudlarna ännu en gång i kallt vatten så att de delar på sig. De kan få vara lite blöta. De går lättare att blanda ut då.
- Blanda allt i stekhällen. Kycklingen, grönsakerna och nudlarna. Tillsätt resten av fisksåsen samt tosa joyu. Pressa över limejuice och toppa med korianderbladen.
