Halleluja cocktail – fredagsdrinken

Efter avslutad middag blev det oväntat en väntat spartansk fredagsdrink i förra veckan. En immig klar på vit linneduk. Inga krusiduller. Rakt på bara. Det är så finnarna gör. Det är inget att förakta, tvärtom. Här snackar vi fredagsdrink med så mycket sisu att den skulle kunna klyva is i de nordligaste av österbottniska vikar. Jag kan gilla det på något vis, men så här i efterhand undrar jag varför bara jag serverades? Kanske hade jag gjort något extra bra – så måste det ha varit.

I helgen som var besökte vi släkten i Finland för att säga adjö till vår underbart varma mommo. Vi sågs inte så många gånger, men det finns få personer som visat mig så mycket kärlek. Du gillade mig på ett sätt som jag aldrig riktigt förstod. Jag gillade dig. Själva begravningsceremonin var fin, även om processionen med kistan ned mot graven blev precis så där finskt gråkall och ruggig som man hade föreställt sig. Så här i efterhand kan jag ge mig sjutton på att alla färger förvandlades till olika toner av svart och vitt. Med äldre människor på skakiga ben med en sluttande isbana under finskorna var det bara tur att det gick så bra som det gick. Inga benbrott. Ingen ny misär i misären. Bara ett värdigt avslut.

Stärkt med köttsoppo, gräddtårta och svart kaffe var det sedan dags för efterföljande minnesstund. Det sades några hoppfulla vackra ord om innebörden av adjö, på återseende och farväl. Vi fick höra hjärtliga berättelser och om hur man kan minnas, glädjas och bearbeta sorg.

Fram till hit var jag med. Sedan hade jag behövt en fredagsdrink. När det hippe-di-hoppas, sjungs väckelsesånger och uppmanas till att leva hårt och fattigt nu för att belöningen (tro-likt-vis) ska komma sedan, blev jag tvungen att drömma mig bort. En del av mig ville resa sig upp, protestera och säga emot. Jag accepterar och respekterar när en tro hålls personlig, men jag vill inte veta av förmaningar som gränsar till ett fördömande av hur någon valt att leva sitt liv.

Jag vet nu att det inte blir några fler kyrkliga efterföljande minnesstunder för mig. Jag får minnas och reflektera med familjen. Det handlar inte om att jag inte personligen mäktar med en extra sittning. En minnesstund är ingenting jämfört med en fyra timmar lång föreläsning om EU-rättslig metod. Stolarna var jättesköna och jag hade kunnat sitta en stund till. Det jag inte gillar är att jag sitter och ifrågasätter istället för att minnas. Hur hårt kommer man behöva knacka för att komma in? Blir det verkligen så som påstås – både varmare och bättre efter döden? Med sådana tankar, i den lokalen, i det sällskapet, är det kanske bättre att jag vänligt avstår från att vara med. Av respekt mot mig själv, men främst mot dem som faktiskt tror på en sådan verklighet. Jag skulle i deras ställe inte vilja ha mig där, vilket är fullt förståeligt.

Jag tvivlar på mycket, men en sak är säker. Vem sjutton längtar inte till en stad ovan molnen om jordelivet görs till en plåga med ständigt påträngande samvete över egna val och handlingar. Dessa okristligt tidiga gudstjänster? Herregud, hur tänkte du? Trodde du ville ha dit folk? Om jag var troende skulle jag tänka att jag inte var i hans tjänst. Han borde tjäna mig. Att vara allvetande kommer med ett ansvar att stötta och påminna oss om att njuta och älska. Även om njutningen blott består av en fredagsdrink och älskandet för stunden råkar översättas till en blöt utedejt som avslutas med passionerad sex för att två, tre eller fler råkar vara totalt jäkla överkåta. Att döma oss själva gör vi tillräckligt hårt ändå. Nä, nu slutar jag predika och tar en fredagsdrink. Med rätt inställning kan vi nå paradiset redan ikväll. Halleluja!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.