Hälleflundra var den fisk som fick mig att börja äta fisk på allvar. Denna var fisken som fick mig att inse att fisk, faktiskt kan vara minst lika gott som kött och att det snarare är dagsformen som avgör vad som ”smakar” godast. Jag åt hälleflundra för första gången med min vackra fru, en januariafton år 2009, nyss ankomna till Göteborg. Jag hade inget krus och ingen svångrem, men vi befann oss äntligen, efter ett yrväder på Carnegie Porterbruk. Jag hade som vanligt i förväg bestämt mig för kött, men hittade inget på menyn som lät tillräckligt bra. Chansningen slog väl ut och jag undrar än idag hur lång tid det hade tagit innan jag skulle upptäcka fisk om köttutbudet hade varit bättre denna kväll. I Göteborg serverades flundran med ångkokt potatis och en underbar Beurre blancsås, som för övrigt är en av mina favoritsåser idag.
Hälleflundran påminner lite om marulk, med sin fasthet i köttet och eleganta inslag av hummer och skaldjur i smak. Kuriosa är att hälleflundran tidigare gick under namnet helgeflundra. Idag används det äldre namnet främst för att skilja hälleflundran från den ”mindre hälleflundran”, även kallad blåkveite. Smaken på den mindre hälleflundran är förvisso god, men dess konsistens påminner närmast om en blöt disktrasa och går inte på långa vägar att jämföra med helgeflundra.
