Jag kom att tänka på ett vin idag. Tidigare i höstas när jag var på systembolaget och frågade om ett lämpligt vin till höstens första risotto, blev jag tipsad om detta – Irony Pinot Noir. Med viss misstänksamhet, men med en känsla av att jag borde vidga mina vyer fick det följa med hem. Jag kan inte säga hur det är till risotto, eftersom ”ironivinet” fick stå kvar på hyllan, då grannen istället kom springandes med en Amarone i sista sekund. För vad är en pava ironi mot en Amarone? För ett riktigt ironivin är precis vad det är. Dess namn kan omöjligen vara en slump. Vinet har ett påfallande inslag av jordgubbe. Jag vet, det låter helt fel. Missförstå mig inte. Det är riktigt bra, men smakar ironiskt nog jordgubbe, dessutom på ett passande sätt(!) Inte som färska jordgubbar med grädde och socker, utan bara jordgubbe. I singular. Jag är normalt en person som verkligen vill ha tyngd i rödtjutet. Kraftigt och mustigt ska det vara, ändock kan jag inte låta bli att sakna och vara sugen just på det där eleganta inslaget av jordgubbe. Jag förstår ingenting, det säger emot allt som är jag och som faller i min smak. I försök att sprida denna fascination har jag dessutom märkt att det är näst intill omöjligt att lyckas övertala någon att köpa ett matvin, över hundralappen, som dessutom smakar jordgubbe. Irony Pinot Noir – vågar jag köpa det igen? -Så klart. Kommer det vara en lika minnesvärd upplevelse nästa gång? -Kanske inte, för mig. För dig?
Mer information om Irony Pinot Noir (6694) finner du på systembolagets hemsida här.