Italian sour – fredagsdrinken

Jag stör mig på jämställdhet. Jag tycker det känns taget ur luften. Som ett modernt begrepp det står en fritt att hafsigt och lättvindigt slänga sig med. Något som man kommit på i all hast utan att ha tänkt vidare kring. Ett slarvigt ord som man kan spy ur sig i refräng för att verka mer intressant på ett hippt café över en mugg koffeinfritt kaffe med en himla massa blåst havremjölk. Att man av samhället idag ska tvingas lägga ned tid och uppmärksamhet på något så kvasiskt? Jag har tänkt på det emellanåt, men inte kommit vidare. Jag förstår vad de menar och håller med, men jag förstår inte hur det kunde gå så långt?

Assimiliationer handlar om att ord smälter ihop och blir bra. I många fall bättre. I detta specifika fall är det raka motsatsen. Är jämställdhet kanske en dissimilation? När betydelsen, enkelt uttryckt, ska vara att alla fisk- och ickefiskar, oavsett färg på gälarna, eller med olika stora hack i fenorna ska ges möjlighet att kunna simma upp till samma yta. Varför då istället inte bara beskriva målet med ett ord som verkligen berättar vad det är man vill uppnå? En älv flyter jämnt, änderna är på samma jämna nivå där de guppar runt på ytan för att stunden senare vända arslet rakt upp i vädret. En älv flyter även jämt, men det är en annan sak. I varje fall flöt de jämt tidigare, innan Vattenfall byggde igen älvarna istället för att satsa på fjärde generationens reaktorer. Ooops, det där är en het potatis, (observera matreferensen, Karlstein är trots allt en matblogg), som man bör välja sina ord omkring. I dagens diskussionsklimat kan man annars lätt bli både tjärad och fjädrad innan man blir bortburen med ett stycke tågräls mellan benen. Tåg! Tåg är i varje fall fint, det har jag förstått att man får tycka. Allra finast är såklart gamla tåg som går långsamt och på grön el från vindkraft. De båda frågorna sparar vi dock till nästa gång det ska uppviglas och kastas brandfacklor.

Var var vi? Just det. Jämnställdhet – vackert så det förslår. Korrekt. Nu börjar vi snacka. Jämnställdhet vore ett begrepp att samlas omkring. En slags deontologisk dygdetik som skulle förena. Något vi bör begära mellan både yngre och äldre, borgare och proletär, inrikes- och utrikes födda. Inom alla grupper. Jämnställdhet vore något att ta på allvar. Jämställdhet – varför ville det sig så illa? Begreppet kan rätteligen tyckas vara alldeles för viktigt för att assimilera. Hur kom det sig att fel halva av min text i skrivande stund är rödmarkerad av autokorrekt? Jag vet ju att jag har rätt. Det är inget att argumentera om, det är fakta. Schackmatt alla latmaskar som inte orkar språka ut. Nu kommer någon säkert argumentera för att det är målet och inte lingvistiken som är det viktigaste. Visst är det väl så, i det stora rummet, här i det lilla är det fortfarande ett bara ett olyckligt hafsverk. “Hafsen i slafsen” kallade morfar mig när jag glömt eller struntat i att knyta mina skor. Precis så känner jag när man pratar jämställdhet. Sluta jäma er!

Nåja, fredagen börjar lida mot eftermiddag. Om man skulle ta och skaka några cocktails, dyka ned i spabadet och fundera ut andra saker att störa sig på? En cocktail till mig och en till min fru – i jämnställdhetens namn är vi precis lika törstiga.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *