Jag älskar att fiska. Det har jag alltid gjort. Med en ständigt närvarande och fiskegalen morfar är det kanske inte så underligt. Som liten var det svårt att inte bli begeistrad av hans fiskehistorier. Lyckan var på topp när han slog upp stora fiskeväskan. Den som jag senare skulle komma att ärva. Min syster som kom med på tåget några år senare än jag har väl egentligen aldrig varit lika intresserad. Hon kanske inte fick chansen på samma sätt då även förutsättningarna skulle komma att förändras.
Jag minns en sommarkväll när vi metade från badbryggan. Jag var alltid irriterad över hur det skulle badas, plaskas och dykas omkring mitt flöte. De skrämmer ju fisken. Förstår de inte att de skrämmer fisken? Irritationen var helt klart ömsesidig, men den bästa metplatsen var ju i djuphålan två meter utanför bryggan och jag var där först.
Min syster var med och det var mitt ansvar att se till att hennes grejer fungerade. Jag satte på mask, redde ut trassel, kastade ut flötet och stöttade. Eller gjorde jag det? Kanske var det så att jag inte riktigt brydde mig om hennes framgång med spöet i samma utsträckning som om min egen? Kanske var det så att hennes krok fick ligga på botten med ett halvuppätet agn utan att jag brydde mig särskilt mycket? Kanske var det så? Helt säkert är i varje fall att jag aldrig kommer att erkänna det. Jag är ju storebror och gjorde självklart allt för att min syster skulle lockas in, uppskatta fisket och ha det lika roligt som jag själv.
Solen började gå ner och det började bli dags att plocka ihop. Min systers flöte hade nu legat på sidan ett bra tag. Hon drar in reven och säger att hon fått napp. Själv är jag upptagen med mitt eget. Medvetenheten om att jag inte kontrollerat hennes mask den senaste halvtimmen, medför att min syster får lika mycket uppmärksamhet som utspottat tuggummi.
-”En kräfta, en kräfta!”
Min syster och fiskeribihang hade lyckats med ett konststycke. Slagit sin mästare. En kräfta! Hur? Hur var det möjligt?
Ovanför ytan släpper kräftan sitt grepp om kroken och försvinner återigen ner i djupet. Lättad vidhåller jag att mina tre mörtar ska rankas högst. Var det något min morfar hade lärt mig så var det att fisken måste vara landad för att den ska räknas. En regel som denna kväll kändes extra viktig att stå upp för.
Självklart kan man laga denna kräftcocktail med färska räkor eller havskräftor också, eller varför inte i kombination? Att denna gång göra den med något annat än kräftor, förstör dock som ni förstår lite av historien.

Kräftcocktail – recept 6-8 personer
2 burkar kräftstjärtar i lag, ca 240 g avrunnen vikt)
1 mango (skuren i 1/2 cm stora kuber)
1 papaya (samma mängd som mangon, skuren i 1/2 cm stora kuber)
1 schalottenlök (finhackad)
1 röd chilifrukt eller en 1/2 habanero (finhackad)
1 stor lime (juicen)
1 kruka koriander (grovt hackad, spar lite till garnering)
3 msk vatten
2 msk olivolja
1 tsk koncentrerad skaldjursfond
1 dl mango och apelsinsmoothie (jag köper färdig, finns vid juicerna)
(1 avokado (skuren i 1/2 cm stora kuber))
salt & peppar
bladsallad (lägges i botten av glasen)

Jag har inte alltid avokado i detta recept, den behövs inte. Avokadon passar dock bra och kan dryga ut lite om man vill få receptet att räcka till någon till.
Häll av och skölj av kräftstjärtarna i någon sekund. Pressa ut lite av laken från köttet. Pressa inte för hårt, de får inte bli för torra. Lägg sedan kräftorna i en bunke.
Förbered resten av ingredienserna utom avokadon och blanda ner i bunken. Rör om ordentligt och låt sedan stå kallt i kyl i någon halvtimme. Hacka och blanda ner avokadon precis innan servering. Smaka av med salt. Lägg upp i cocktailglas på en bädd av strimlad krispsallad. Toppa med mer koriander. Gillar ni detta recept rekommenderar jag mina fajitas. De bygger på samma smaker och gör sig utmärkt till knaprigt grillad kyckling. Eftersom man nu kan börja ana våren rekommenderar jag ett rosévin till. Den lilla sötman,  friskheten och syran i vinet, gör sig bra till det fruktiga men heta i cocktailen.