Pelle Jan-San – en asiatisk take på Pelle Janzon

Det har nog aldrig blivit så mycket opera som i somras. Faktum är att det aldrig tidigare blivit opera. Vi tog igen en halv livstids frånvaro från opera. På bara några dagar. Det har blivit premiärföreställning på operan, bad vid operan, blivit jagad av militant geting vid operan, spökat ut vår son vid operan, sett samma son spela på operan, dinerat med operan, efterfestat med operan, lagat mat till operan, sett operan, lyssnat på operan, svettats på operan, men kanske viktigast av allt – äntligen förstått och njutit av opera.

För nästan en veckas närmast obegränsad tillgång till opera har vi våra vänner i Kopparberg att tacka. De arbetar och sliter hund för Operan på skäret. De tror på det, inser vad det gör för bygden, samtidigt som det är så trevligt med alla människor omkring som flugit in för att medverka. Nu har jag hört att de fått semester från operan. Sommarens föreställningar är över, men trots allt kneg är jag övertygad att de kommer stå där nästa år igen, som de eldsjälar de är. Undrar vilken uppsättning vi får se då?

Per (Pelle) Janzon var en svensk fiskhandlarson som blev framgångsrik operasångare och var engagerad vid Kungliga teatern i nära ett kvarts sekel. Mest känd idag är han kanske för att ha gett upphov till Janssons frestelse och toast Pelle Janzon. Åtminstone kan den senare med säkerhet tillskrivas honom. Någon historia om hur, var och varför har jag inte. Källorna känns osäkra och meningarna går isär. Hur det är med frestelsen vet man alltså inte riktigt, men toasten är definitivt ”hans”.

Det är bara något år sedan jag sprang på en toast Pelle Janzon för första gången…

Jag tycker det är lite konstigt att man inte ser den oftare. Det är ju en perfekt munsbit till förrätt som kan konkurrera med vilken skagen eller råbiff som helst. I originalet täcks en smörstekt skiva ljust bröd med en utbankad oxfilé. På toppen finner man hackad lök, persilja, löjrom och äggula. Till servering ska där finnas riven pepparrot, salt och peppar. Gott så det förslår. Jag kan se framför mig hur tidigare sekelskiftens borgerlighet njöt vickning med Pelle Janzons efter att ha fuktat strupen med isad punsch i skärgården.

Toast Pelle Janzon i sin ursprungliga form är nog så god, men kanske inte lika exotisk idag som på en punschveranda i 1800-talets Strindbergsland. Har man haft en råbiff eller carpaccio och fått den serverad med lite fantasi, så har man egentligen redan träffat Pelle. Jag tänkte därför ta upp förra veckans tema och göra en annan variant av en så klassisk rätt. Pelles asiatiska halvbror Pelle Jan-San stoltserar med moderna smaker utan att för den delen förlora sin anknytning till originalet.

Pelle Janzon ska ha varit en skojfrisk typ, förmodligen hade han skrattat åt ”Pelle Jan-San”. På ett bra sätt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *