Vuxensnickers – en eftertankerätt

Redan tidigt i veckan insåg jag att man är född som myra. Vår stack är bara precis så stor att vi inte märker av den. En kort frånvaro varje år då vi är fria att greppa halmstrån ur livet förstärker denna illusion.
Ibland har jag en obeskrivlig längtan att oinskränkt få förfoga över min tid. Där ingår inte att ställa en klocka för att under ett helt halvår spendera de enda få timmarna av dagsljus på en plats som jag inte helt valt själv. Hur länge kan man inbilla sig själv att fasta tider och systematiskt arbete av liknande karaktär skulle vara utvecklande? Är det verkligen så skönt med rutiner?
Den börjar alltid med ett stort leende och en känsla av välbehag. Därefter inträder ett lugn som förstärks av tanken på den “evighet” man har framför sig. Under de första dagarna kan man möjligtvis skönja dess förgänglighet, kanske till och med utan oro. I glädjeruset försvinner det där enda som man vet helt säkert – att evigheten en gång kommer att ta slut.
Ungefär efter halva vägen börjar man se tillbaka. Det konstateras att tiden, om än underbar, har gått fort. Försvarsmekanismerna slår till: -“…och vi som redan hunnit med så mycket. I fortsättningen ska vi bara njuta.” Det är nu de förbrukade dagarna måste rättfärdigas, bekräftas och få uppskattning. Under en lugn kväll upplevs stunderna kanske igen över en flaska vin. Upplevelser summeras och minnen sorteras. Det som varit känns nära, men redan långt borta. Man känner sig något lugnare igen, men inombords pågår ett bortglömt slag. De positiva minnena slåss mot det faktum att de samtidigt har kostat tid. En tid som har runnit iväg och nu inte går att få tillbaka. Räddningen blir den inre röst som påminner om att det ännu finns tid för outrättade saker man talat om att göra.
Ju närmare slutet blir det ofrånkomliga mer uppenbart. Sen kommer insikten. Jag hukar ihop och täcker ansiktet i händerna. Kallsvettiga dras de sedan vidare upp genom det allt tunnare håret. Jag tittar upp. Fortfarande är det svårt att ta in. Jag tänker att jag vill strypa den som myntade språkdräkten carpe diem, men kväver tanken och behåller den för mig själv. Det är bäst så.
Den sista kvällen innan den första dagen efter, finns det inte längre några illusioner som kan dölja stacken jag lever i. Jag är ingen myra. Jag är en arbetsmyra.
Det blir natt efter den sista kvällen, innan den första dagen efter och jag funderar. -Det finns något man aldrig vill lämna, men alltid blir lämnad av. Tanken på mitt korta och enda liv gör saken värre. Kanske vore det en idé att ge upp min ateistiska åskådning och hoppas på reinkarnation? Kanske har jag gjort så många goda fredagsdrinkar att jag åtminstone kan antas få åtta veckor i nästa liv. Förmodligen visar samma antagande brist på ödmjukhet. Någon skriker “karma” och jag är genast nere på sju. Kommer jag någon gång sluta acceptera att varje sensommar bli lämnad?
F-n! Jag saknar dig. Kära semester – allt var så vackert när vi bara kunde gå in i varandra och få världen omkring att försvinna.
Nu kanske någon tror att jag ett vrak färdig för avstjälpningscentralen. Så är det inte. Det här är bara mitt ironiska sätt att bearbeta. Intalar jag mig. Kanske gillar jag bara att häva ur mig saker. Hur ni andra gör har jag ingen aning om?
Jag tröstäter inte, så ofta, men om jag gjorde, så skulle jag kunna sätta i mig hur mycket som helst av denna vuxensnickers. Den innehåller allt man kan behöva när det känns lite jobbigt. Där finns värmande, något sött, aningen beskt, mer sött, kletigt, salt, krispigt, segt och ännu mer lite sött. Efter den här finns det inte längre några ursäkter. Upp i hamsterhjulet så kör vi ett år till. Det är tydligen också ett sätt att leva.

Vuxensnickers

Vuxensnickers

Vuxensnickers

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *