Eld! Jag vill ha en drink med eld…

När övergår ett intresse till nörderi? Egentligen gillar jag inte folk som nördar ned sig för mycket. Jag tycker det känns inskränkt. Visst talar mycket för att människor som nischar sig ofta klarar sig bättre. Tänk spjutspetskompetens. Utan att ge nördarna utrymme skulle vi nog inte vara där vi är idag. Ställer man experten som vet mest inom ett väldigt litet område mot allkonstnären, så vet jag dock inte riktigt vem jag skulle vilja vara. Då tänker jag inte på dem som kallar sig själva för allkonstnärer. De som hävdar sin förträfflighet och närmast måste göra precis allt. Ofta med ett halvdant resultat. Samma resultat som inte ser lika bra ut i andras ögon som i deras egna. Jag tänker mer på allkonstnären som idé. En som verkligen kan mycket om allt. En allmänbildad person.

Nu undrar ni förstås vad mitt resonemang har på en matblogg att göra? När kommer fredagsdrinken? När får vi berusa oss, kom igen nu Karlstein! Jo, så här ligger det till. Chiliodling. Förra året körde jag igång med lite olika sorters chili. Sommarens torka gjorde det knepigt. Jag behöver verkligen somrar med regn då jag suger på att vattna. Tur att någon annan här hemma är bättre på att ta ansvar. I slutet av säsongen var den totala skörden kanske 10-20 frukter och då hade jag ändå tio plantor. Knappast värt mödan eller de investeringar som gjorts. Jag rensade ur bland plantorna. Verkligen sket i att vattna, köpte växtbelysning till den mörka vrå de står i först i januari. Men, tro inte fanskapen överlever ändå. Jag försäkrade familjen om att jag skulle ta det lugnt med chili år. Vi skulle slippa snubbla på dem. Det där med odling är ju inte min grej. Jag kan köpa frukter istället. Det blir billigare. Sofia, trött på allt vattnande lät nöjd och nästan tacksam.

För några veckor sedan ringde mamma och frågade om jag ville husera några chiliplantor åt henne över påsken och sen blev de kvar, även om kanske hälften snart ska tillbaka. Mina egna plantor som jag ställt bredvid på köksbordet började också komma igång i vårsolen. Plötsligt såg det ju riktigt bra ut. Idag planterade jag om alla 14 plantor och med några krukor på upp mot 15-20L kan man inte lika lätt gömma dem på ena sidan av matbordet. Snart kommer Sofia hem och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara hur vi de facto inte odlar chili i år. Man kan tycka att det ser ut som vi gör, men vi gör inte. Helt säkert!

Chiliodling är faktiskt nördigt. Det krävs det bara någon sökning på nätet för att förstå. Jag är helt säkert på att från början helt lyckliga par har skiljt sig bara för att någons hobby gick överstyr. Det är precis som att plantorna får en personlighet. Jag kan inte göra mig av med dem. Det var precis den här sortens nörderi som jag talade om i början och som jag inte ville hamna i. Sofia kommer säga att jag är där, men så länge jag inte kollar upp särskilda odlingsknep, glömmer att vattna då och då eller gudbevars – inte börjar korsa olika arter – så kanske jag kan hålla mig kvar bara i riskzonen. Att jag också beställt ett dussin krukor med San Marzanoplantor väntar jag med att berätta till en annan dag. Det är alltid enklare att be om ursäkt i efterhand än att fråga i förväg. De fyra sticklingar av chili som jag kapat under dagen kanske kan komma undan som snittblommor om jag snor en tulpis från trädgården och sticker ned emellan?

Äh, nu tar vi en drink. Eld ville jag ha! Blue Bayou är en opretentiös cocktail där syra och sötma möts på ett trevligt sätt. Skål och trevlig helg!