-”Det är så varmt!” Så har det låtit ett tag. Jag har fått förklara mig själv otaliga gånger, att klaga var aldrig min avsikt. Det var nog snarare medlidande jag sökte, men så mycket mer än medhåll kan man inte begära av någon i exakt samma situation. Sedan någon gång i maj, med undantag för midsommar såklart, känns det som att kalsongerna har suttit fastklibbade i grenen. Noa har mer eller mindre dagligen lagt ut med arken i mitt ryggslut. Jag har älskat det. Den här sommaren kommer jag leva på länge på. Dessa morgnar, dagar, kvällar och nätter.
Sommarhettan förde även med sig annat gott som man kanske inte tänker på. Jag har med anledning av värmen helt kunnat undvika att göra något av nytta. Allt detta har dessutom skett, eller faktiskt inte skett, helt utan dåligt samvete. Jag gör visserligen sällan saker av nytta även en regnig semester, men samvetet brukar ändå komma ikapp. Sen struntar jag i det också, men jag tror ni förstår min poäng. Dessutom gör jag just inget i mycket bättre stil med strålande sol och brillor på.
Ännu en fördel med supersommaren är att begreppet ”sommaren -94” nu förhoppningsvis är begravet för alltid.
Nämner någon -94 igen, ska jag köra över dem direkt med ett -18. Det blev visserligen inget brons i år, men jag tror att sommaren -18, med maj inräknat, fullständigt skulle spela skiten ur sommaren -94. Att det tog ett kvarts sekel är något jag inte försöker tänka på. Nu finns det säkert meteorologiskt pålästa eller bara nostalgiska bakåtsträvare som menar att så inte är fallet. Jag vägrar lyssna på det örat. Saker och ting var sällan bättre förr. Till er med sådan inställning rekommenderar jag en enkel biljett till medeltidsveckan i Visby, så får ni känna efter. På den mjuka kalkstenen kan ni njuta ert barkbröd, slicka riddararsle och lajva fritt i filtkåpor och bröstsköldar till dess att mjödet sprutar ur öronen. Vår bästa tid är nu. Så är det bara. Nä, nu är det dags för fredagsdrink igen. Det har varit svårt att hålla reda på dagarna.
Tidigare i sommar var vi på Bredsjö ostcafé och njöt deras getost – Bredsjö blå. Den tuffare, i fyra år lagrade varianten, får smaklökarna att göra kullerbyttor tillsammans med en söt marmelad på rosor. Precis som med annat är det dock aldrig bra att överdosera. Den är så pass kraftig att det räcker med bara en liten bit. Helst ska den ätas sist, efter att det yngre syskonet förtärts. En stor del av behållningen ligger just i jämförelsen. Smaken av hö i den vällagrade osten är påtaglig. Någon ondsint skulle kanske säga att den smakar stall. Jag kan hålla med, men på ett bra sätt.
Hö, eller snarare halm har jag ju tidigare lagat mat med. Nu är det dags för en drink med lite samma smaker. Till drinken Bushfire, gör jag en sockerlag på halm. Sockerlagen samsas sedan i ett högt glas med mängder av is, en neutral maltwhisky, lime och ginger ale. För lite extra flärd och rökton garnerar jag med rykande halm. Mmm! Bushfire, nu doftar det sommar igen…
Bushfire – fredagsdrinken
Ingredienser
Bushfire
- 4 cl maltwhisky (gärna en mild)
- 2 cl halmsockerlag
- 1 cl limejuice
- ginger ale
Halmsockerlag
- ca 1L halm
- 5 dl vatten
- 280 g strösocker
Gör så här
Bushfire - fredagsdrinken
- Blanda whisky, limejuice och halmsockerlag med en barsked i ett glas med massa is. Toppa upp med ginger ale. Garnera med torkad lime och lite lätt glödande halm så att röktonerna kommer fram. Servera med sugrör.
Halmsockerlag
- Koka upp halm med vatten och socker. Låt småsjuda under lock i 10 minuter. Dra av från plattan, låt kallna och sila av.
- (Vill man leka ännu mer Hillbilly går det självklart bra med en bourbon istället för maltwhisky.)
