Jag är blödig. Jag visste ju redan att det var på gång. Det kom inte som en överraskning. Förberedelsetiden har varit lång, men jag har ingen tidigare erfarenhet av det och min nya roll är just det. Helt ny. Vi har pratat en del om det, om hur saker kommer att förändras, fast ändå inte. Tiden har sin gång och sådant sker i de flesta människors liv. Både i tid och otid.
Likt förbannat satt jag där ändå med tårarna när jag skulle åka ut på jobb imorse.  Då jag talar med mamma som kommer med beskedet darrar jag på rösten. Jag är rörd. Jag gillar ordet. Rörd. Lite som när en hand greppar tag i en våt trasa och försiktigt pressar åt. Exakt så känns det, på ett bra sätt. Äntligen.
Jag har blivit morbror och alla mår bra. Jag mår nog bäst, har varit på strålande humör ända sedan jag fick veta. Om de nu bara kunde höra av sig någon gång så man får veta vad parveln ska heta. Parveln som ska bli mitt framtida lilla gourmémonster. Visst är en årgångschampagne som får öppnas först på 18-årsdagen en bra första present. Ok, kanske en liten nalle är bättre, men den blir inte istället. Vi slänger på en sådan också. Hit med champagne och tryffelsalami. Här ska firas!