fredagsdrinken, övrig sprit, rom

Flygande Jakob – en fredagsdrink om allas lika värde

Inlagt av Thomas den

Ibland måste man göra upp med sig själv, rannsaka sig, se saker ur ett metaperspektiv och vara lite mer ödmjuk i sin oförståelse. Redan när jag var liten fick jag lära mig vad som var rätt och fel. Det talades om att hjälpa de äldre och svaga, att förstå att alla människor föds med olika förutsättningar och att alla tyvärr inte har samma vertyg för att lyckas här i livet. Några kommer p.g.a. etnisk tillhörighet, kön eller sin sociala situation att behöva kämpa hårdare för att nå samma mål. Jag vet inte exakt hur gammal jag var när jag själv insåg att min verktygslåda var ganska välfylld. Under de tidiga tonåren tyckte man att det var skit rent ut sagt, att man inte alltid kunde få de där snygga skorna man vill ha. Någon annan hade ju sådana, det var väl bara att prioritera. Det var nog först under gymansietiden som jag verkligen började inse att min verktygslåda ändå var ganska välfylld. Även om det då hette att jag hade skapat mina egna verktyg. Från någon hade jag fått ett läshuvud, jag var långt ifrån mest korkad i klassen, bara lite sporadiskt trög. Förmodligen hormonernas fel. Jag hade mat och kläder och insåg äntligen att var man hade köpt pikétröjan inte spelade så stor roll. Det gick alldeles utmärkt att få en krage att stå givakt, även på en pike ifrån MQ eller HM. Det var viktigt då. Så otroligt unikt.

Under samma gymnasietid och uppvaknande fanns också en slags intellektuell elitism. Jag sveptes med och fyllde bokhyllorna med allt ifrån Marx till Hegel. Jag ställde teorier mot varandra till frukost, läste allt om upplysningsfilosoferna baklänges och sökte i sömnen efter svaren som tusentals före mig redan insett. Herregud vad man brann. Bob Dylan snurrade konstant i CD-spelaren och då menar jag inte de skivor man kunde köpa. Jag snackar bootlegs. Knastriga källarinspelningar med tvivelaktigt ljud som någon skulle ha spelat in i smyg och sen smugglat ut från USA. Igen – så himla originellt.

Kunskapstörsten, jakten på nästa intellektuella sil ledde mig nästan in på att läsa idéhistoria. Känn på ordet. Idéhistoria – den kanske ballaste, mest bajsnödigt intelligenta högskolekurs som någonsin sett dagens ljus. Intressant javisst, definitivt något att skylta med, men förmodligen aldrig något man får ett jobb på. Tänk att få slänga idéhistorietårtan i ansiktet på någon som nyfiket undrar varför man ser ut som ett med bokhyllorna på ett kungligt bibliotek. Vem vill inte ligga med en idéhistoriker? Förmodligen inte många. Det blev juridik istället. Inte ens lite jättesexigt.

På juristlinjen fanns det många fack. Antingen ägde pappa, farbror, morbror eller någon annan nära patriark stans största byrå. Grattis! Då var du hemma. Slå dig ned i föreläsningssalen bara. Ta en amanuenstjänst under tiden. Pappa var amanuens. Men för att senare kunna visa att du verkligen kämpat för din plats på byrån, se för guds skull till att blanda ut studierna med en ”språkresa” till Verbier eller annan ort med uttalat borgerliga friluftsmöjligheter. Se världen, studera ekonomi, gör en djupdykning i common law. Läs INTE idéhistoria. Efter något år när du lekt färdigt, jag menar tagit ett diplom till, är du välkommen tillbaka. Ditt mahognyskrivbord står dukat med grön glaslampa, där finns perfekt slitna chesterfields, pennor i ställ och samtliga årgångar av jeansbiblar sedan det år farfars farfar startade byrån. Nu är det bara att börja debitera. Minst dubbelt så många timmar som du lägger ned. Gör du det bra är platsen vid kortsidan av konferensbordet snart din.

Sen hade vi eldsjälarna och folkrätten. Gymnasiekommunisterna som aldrig gav upp. Tänk bara det ärorika i att skaffa sig studieskulder och plugga i fem år för att bli en juristsoldat i mänsklighetens tjänst. Så himla osjälviskt. De borde fått en lagerkrans bara för uppoffringen. Folkrätt. Så vackert det låter. Idén om att vår värld ska bygga på ett rättssäkert universellt ramverk av lagar och regler. En de lege lata som är bindande för alla folk i evigheters evighet och som aldrig får brytas. Ibland låter det nästan lika naivt som ”krigets lagar”. Att det skulle vara mer ok att döda någon bara för att man gjort det på ett korrekt sätt, med kula och gevär.  Folkrätten fungerar jättefint mellan folk och länder som inte är i konflikt. Sen är den ju förstås bra att ha när segraren ska straffa de som förlorat, men vem dömer segraren?

Sist har vi det fack i vilket man finner er som verkligen lyckades. Ni som inte föddes in i byråns finrum, ni kanske sitter där nu, men ni slet och lyckades så jäkla bra på egen hand. Ni är flera. Jag är stolt över er.

Men, det här inlägget skulle ju bara få en kort inledning innan jag presenterade fredagsdrinken. Istället blev det via omvägen om min ungdom. Tanken var egentligen bara att på ett finurligt sätt leda er fram till något av det vackraste som någonsin skrivits inom juridiken och sedan dra en slarvig parallell till fredagsdrinken.

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”

Det här är nästan så vackert att jag gråter, det kanske bor en liten folkrättare i mig ändå. Eller inte, men det är just på grund av denna artikel ett i FN:s konventioner om mänskliga rättigheter, som jag har beslutat mig för att be om förlåtelse. Det är här metaperspektivet kommer in. När jag ser på mig själv inser jag att jag inte har varit rättvis. Sedan första och enda gången vi sågs har jag baktalat dig. Jag dömde dig hastigt och hänsynslöst. Inför så många som velat lyssna och så ofta som tillfälle har getts har jag proklamerat hur genomvidrig du är och hur jag överhuvudtaget inte kan förstå hur du har lyckats rota dig in i folks hjärtan.

Jag håller inte med om vad du står för, jag skulle aldrig gå i döden för dig, men jag ska ge dig en chans.
I en anda av gemenskap, sträcker jag ut en försoningens hand åt min nemesis, Flygande Jakob. Ikväll gör jag fredagsdrink på dig.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.