Jag entrar den första mässhallen och upplever direkt hur dofter av god mat sätter igång ett slags begär i mig. Det är för mig närmast en religiös upplevelse. Det kanske finns en himmel ändå? I så fall stavas den GastroNord. Till denna himmel, på Stockholmsmässan, får vem som helst komma mellan den 6:e och 9:e maj.
Jag rullar förresten runt på mässan i detta nu. För det är det man gör efter någon timme här. Rullar runt alltså. Är man mot alla odds inte mätt i magen så är man i varje fall mätt av alla intryck. Det är lika roligt och inspirerande att se alla vackra råvaror som det är lustigt att se de sämre affärsidéerna. Eller presentationen av dessa. I en monter serveras den bästa, längst lagrade och mest melerade av Pata negra. Den fettsprängda Ibericon svettas vackert i den varma mässhallen. Självklart tar jag en bit, byter plats och tar en till. Tränger in handen mellan två människor och tar ytterligare en bit. Jag är helt osynlig faktiskt. Företaget som har platsen intill visar upp små färdiga frysrätter i en glasmonter som jag misstänker ställdes upp i måndags. Jag hoppas att spaghettin med skaldjur såg lite mer inbjudande ut i början av veckan. För deras skull.
Jag vandrar vidare och provar olika sorters biff från hela världen, smakar ostar från svenska mikromejerier och fastnar lite ovilligt med en säljande generalagent och importör av odlad lax. Han är nasare ut i fingerspetsarna och insisterar att jag borde skriva lite om deras ensamrätt. Jag gör mig så hård och kantig jag kan, försöker visa ointresset från dess bästa sida. Helt resultatlöst. Mannen förstår inte, men om han hade läst min blogg så hade hans approach kanske varit annorlunda. Det var ju det där med odlad lax och pellets. När ”guldkedjan” äntligen gett upp, bjuder hans yngre och trevliga kollega på ceviche. Den smakar som den ska och jag hastar vidare.
Ganska proppmätt kommer jag vidare till en italiensk kaffehörna. Jag beställer en kaffe och känner mig genast lika dum som en storstarkbeställande svensk turist på Waxy O´Connor´s i London. Den italienska baristan ursäktar sig och tittar lite lätt besvärad på mig. Hans försök att dölja sin suck följs av en rad förslag på olika typer av kaffe han har att erbjuda. Jag sveper en dubbel espresso och försvinner med svansen mellan benen hastigt iväg till nästa monter.
Jag landar lite senare hos en importör av Kobebiff. I den med hänglås låsta kylen ligger en biffrad som redan är såld. Mannen som stolt visar mig biffen vill inte uppge något pris. Jag frågar vad kostnaden kan tänkas bli för mig, som restauranggäst eller konsument. Mannen kan fortfarande inte ge mig ett pris. Nåja, jag lovar honom att någon gång prova i varje fall. Helt plötsligt kan han då ge mig ett pris. -”Alltså, vi snackar fyrsiffrigt. -Precis, jag ska prova, säger jag. Kanske borde jag dagen till ära ha valt en annan skjorta? Måste se fattig ut helt enkelt. Mannen öppnar till slut kylen för att jag ska kunna ta en närbild. Det kliar i mina fingrar och jag börjar titta efter nödutgångar. Bara rätt ner i väskan och sen spring utav…
Nä, nu börjar jag  bli kaffesugen. På haket precis utanför den största mässhallen där jag sitter nu, måste man betala för sitt kaffe. Jag får nog gå in igen. Jag måste söka upp ytterligare en italienare, med en stor blänkande kaffemaskin och bittersöt ljuv espresso.