Glogg di Limon med timjansskum – fredagsdrinken

Jag börjar misstänka att jag är en sann hedonist. Ett väsen vars enda eller åtminstone största drivkraft och motivation är att söka mer njutning. Att undvika lidande, något som också ryms i den hedonistiska definitionen, sker för det mesta av sig självt då man söker det förra. Med det ena följer det andra. Hedonisten talar om att njutning är det enda betydelsefulla vid skapandet av en livsbana. Precis så är det. Livet bör fyllas med njutning så fort det är möjligt. Plockas det svamp i sumpig höstskog och man blir blöt om fötterna, så är det inte mer än rätt att där finns både tryffelsalami och en pava Clos du Val när det sker. Man behöver ändå sitta ned en stund när man är ute på strapats. Med fantasi kan man trycka in njutning på de mest oväntade ställen.

I somras hade jag ett intressant samtal med en person som bestämt sig för att uteslutande äta vegansk kost. Jag respekterar beslutet och ser på ett vis beundrande på ett sådant val. Det är ju ur ett stort perspektiv bra på flera sätt och för många. Personligen skulle jag ha väldigt svårt att välja bort saker som jag vet ger mig en oerhörd njutning. En smörbakad rotselleri i toppform kommer förmodligen aldrig kunna mäta sig med en färsk hummerrumpa som vänts i brynt smör och serveras med några drag tryffel. Skulle jag behöva avstå en Chablis därtill för att den klarnats med animalier? Jag ser inte hur jag någonsin helt skulle kunna välja att avstå.

Till en vegan är det högst olämpligt att smörbaka rotfrukter. Det spelar ingen roll i hur mörk myllig jord de vuxit eller hur särskilt rotfruktiga de är. Det blir bara fel ändå. Skönt dock att jag denna gång inte behövde både tillaga och presentera den veganska rotsellerin innan jag kom på.

Som bakgrund till vårt samtal hörde att jag tidigare lagt ned stor möda på att de veganska rätterna ska hålla lika hög klass som annan mat när hon varit på besök. Efter att vi diskuterat en stund kunde jag inte låta bli att fråga: -”Kan det vara så att mat kanske inte är så viktigt för dig? Att mat rent utav till största delen är något nödvändigt som mest tar tid du egentligen skulle vilja lägga på annat?” Jag ursäktade genast mig själv, frågan lät hårdare än vad den var, men ganska snart kom svaret: -”Ja, jag har nog aldrig tänkt på det sättet, men lite så är det. Det är inte så viktigt med mat. Jag kan inte ens komma på en favoriträtt.”

Idag finns det mästerkockar som Paul på Fotografiska, som i sömnen kan vända och vrida på uteslutande gröna råvaror tills de kommer ut från köket i ett välstämt opus. Jag har aldrig menat att det inte går. Mer grönt är helt klart rätt väg att gå och det är inte så mycket det gröna i sig som stör mig. Snarare är det där med att behöva välja bort. Jag är inte van att välja bort. Jag väljer mest till.

Precis som tidigare år gör jag fredagsdrink på Blossas årgångsglögg. Den är troligtvis inte alls vegansk? Blossa 18 di Limone är en frisk glögg, kanske den bästa på många år. Ska det vara något som stör så är det de något skrikiga och obalanserade limoncellotonerna. Toner som går alldeles utmärkt att tämja i en cocktail. Det jag gärna hade sett mer av i glöggen är örterna. Här har man inte riktigt vågat. Det vore ju läskigt om glöggen smakar för mycket ört, men vi skriver att den gör. Det låter bra, lite trendigt med grönt. Nä, huvuddelen av örterna verkar helt ha blivit kvar på köksbänken, men med fredagsdrinken, som jag givit en skummig topp av timjanssockerlag blir det genast nytt ljud i skällan.

Fredagsdrinken på årgångsglögg innebär ren njutning varje år. De må vara mer eller mindre bra, men något lidande är det aldrig tal om. Glöggsugna veganer tjänar på att ta en titt här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *