Bara för att nyårsminglet sedan länge seglat förbi, innebär det inte att man kan sluta äta snittar. Det finns helger så att det blir över, varför det alltid är bra med olika varianter att variera champagnen med. De här snittarna är kanske inte helt traditionella, men min förhoppning är att de ska kunna bli. Någon skulle kanske tycka att det är aningen magstarkt att servera dessa på en random bjudning. Personligen har jag enklare att förstå rädslan för mörker eller spindelfobi, att kroppen inte kan orientera sig eller att den reagerar på ett uppenbart hot. Jag har aldrig sett en liten brödbit med topping som drar ned rullgardinen, skriker bu och tömmer dig på blod. För mig är det bara: -”Kött, mat, gott!” – som min son sa efter att ”pappa skjutit toto-hästen”, också känd som rådjuret. Dessa snittar är dock varken gjorda på rådjur eller toto-häst. Istället är de toppade med en härlig blandning av nymalen kalvfärs, majonnäs, finhackad schalottenlök, kapris, sriracha, persilja, worcestershiresås, salt och peppar. Med just kalvfärs blir det ju nästan oskuldsfullt.

Röran, eller åtminstone varianter på den, är ett vanligt pålägg i Belgien och Tyskland där den serverad på bröd lite skämtsamt ofta går under namnet Cannibal sandwich. Jag tycker dock att det stökiga ”kannibalmacka” skär sig något med det mer nobla ”champagne”, varför det fick bli Hannibal Lecter Sandwich istället. Hannibal Lecter känner vi ju alla sedan länge. En sofistikerad filantrop med intelligens och charm. En njutningens man som inte tvekar att prova nya saker i köket även med gäster till bordet.

Jag förstår att det här tilltugget inte kommer att falla alla i smaken. Jag ser redan nu hur några förmodligen vacklar och tar ett halvt steg tillbaka. Detta får mig att undra – måste man berätta vad dessa snittar innehåller innan de serveras, eller räcker det att påminna dem som helt utesluter kött i sin kost? Måste man upplysa i förväg enbart med anledning av att maten innehåller ”rå” köttfärs? I min värld lutar det åt ett nej. Kött är kött och är alltid mer, mindre eller inte tillagat alls. Det känns mer vanligt att det med drinktilltugg sker i den andra ordningen. Att vänner sköljer ned det som serveras, nickar och förhoppningsvis ler lite för att sedan fråga vad det innehåller. Tänk er att värden på kalaset skulle plinga i glaset med näsan i vädret och förtälja: -”Kära vänner! Ikväll vill jag för allas vetskap erinra om att fisken i sushin är rå. Fisken i sushin är alltså icke tillagad. Låt oss nu ha det så trevligt ikväll och glöm inte att fylla på glasen sen…” Ni hör ju hur det låter. Trams!

Min tanke om att fördelaktligen servera dessa snittar rakt upp och ned utan brasklapp handlar inte om att jag vill luras. Eller nja, en liten skenmanöver är det ju. Jag hör själv bristerna i min argumentation, men bättre beskrivet så vill jag skruva in bollen i mål, innan motståndarlaget hinner ställa upp en köttmur i kakhålet. Min avsikt är god. Jag litar bara inte på fördomar som ju så ofta visar sig vara till men för folks lycka.

Hannibal Lecter Sandwich är en perfekt språngbräda. Vad Rockefeller kan göra för den som tvekar inför det färska ostronet, kan denna kanapé göra för den som sneglat på råbiffen, men inte riktigt vågat. Jag ska inte sticka under stol med att jag visst skulle glädjas särskilt om den som notoriskt avböjt råbiff utan att prova skulle medge hur goda snittarna är. Det är alltid kul när folk gillar nya saker, men det är såklart inte med hemlighetsmakeri man helst vill pitcha en ny rätt.

Att Hannibal Lecter sandwich skulle bli den nya fyllda och skivade tunnbrödsrullen är kanske en högoddsare, men i nyligen utförda empiriska studier har resultaten ändå sett lovande ut. Individer som tidigare gjort halt efter endast någon gaffel råbiff, hasplade med beskedlighet i sig hela sin petriskål med smakprover. Kanske beror det på att jag i den här varianten av råbiff har haft artigheten att krydda upp och maskera bättre. Vi har ju alltid varit försiktiga av oss här uppe i norr. Det var därför det kom som en överraskning vid vårt senaste Berlinbesök – det vita brödet i cafédisken som pyntats med enbart ett generöst lager rå köttfärs och några rejäla lökbitar. Vilken frukost! Jag sa ju att jag gillade Berlin.