Hemkokta kräftor – en fiskehistoria

Kräftfisket förra helgen! Det var länge sedan jag hade så kul. Allt var med oss – vädret, fiskelyckan och humöret, ja allt. Första och enda gången jag fiskat kräftor på allvar tidigare var i samma sjö för ungefär sex år sedan. Var vi kastade ut våra burar och sänkhåvar denna kväll var därför egentligen en ren chansning. Där vi fiskar anordnas kräftfisket av vår fiskeförening. Reglerna är enkla. Boka en tid, pytsa in en spottstyver och kom sedan förberedd. Från klockan 19 är båten din. I båten finner man fem burar, lika många sänkhåvar och ett gruvligt stinkande mörtbete. Det solvarma betet förvaras i en liten plastpåse som gärna stryper åt kring din underarm när du sträcker dig ned med nyporna för att komma åt fiskkadavren i botten. Vid midnatt ska båten ligga förtöjd igen och redskapen lämnas tillbaka i samma goda skick som när du gav dig ut. Man får plocka upp 40 kräftor eller 2 kg, alla ska överstiga 10 cm mellan nos och stjärt. Plättlätt. Då körde vi!

Amatörerna blir akterseglade

Skepp ohoj! Sköldmön intog sin plats vid årorna och jag gick genast i närkamp med burar, bete och betesnålar. Enbart på grund av vår ivrighet kändes det stundtals som att båten planade fram ut på den spegelblanka sjön. Vi visste inte vart vi skulle, men vi var fast beslutna att komma dit först. Amatörerna vi lämnat bakom oss vid bryggan skulle inte få en chans att komma ikapp. Sedan började vi, första buren gick i, tätt följt av den andra, tredje, fjärde och femte. Nu då? Klockan var 19.25, är det meningen att man bara ska vänta nu? Visserligen hade vi ju håvarna att leka med, men de känns mer effektiva på grundare vatten där man kan se när kräftorna kryper upp. Håvarna åkte i ändå. Hur som helst har man ju större chans att fånga något om de ligger i vattnet.

Det hann gå knappt en timme innan rastlösheten satte in. Har vi lagt burarna rätt? Borde de inte ha lagts ut närmare strömmen, där vattnet är väl syresatt, där det är stenbotten och lagom med växtlighet. Vi vittjade den första buren. Tomt. Skulle den kanske flyttas? Vi resonerade som så att kräftorna kanske bara inte hade hunnit krypa in. Tänk om vi hade dragit upp buren mitt framför ögonen på hundratals ivriga kräftor som bara ville invadera och njuta vår mört? Tänk om det är så? Nä, vi var för fega för att flytta buren redan. I åkte den igen och vi rodde vidare ut på sjön för att finta bort myggen.

Efter några koppar kaffe med hojt kunde vi med knappt två timmar kvar av fisketiden räkna till sex landade kräftor. Vi började snart trösta oss med trötta floskler som att det ändå hade varit en underbar kväll.
-”Vilken naturupplevelse och vilka mysiga samtal vi haft?!”
Sluta hymla! Vi var där främst för att vi ville ha kräftor, gärna i kubik och minut. Att marinera händerna i en brungrön minestrone av skämda mörtkadaver är inte samma sak som en vacker naturupplevelse i min bok. Vill jag uppleva det kan jag sätta mig i den prunkande trädgården med en god pava vin. Då har man en helhetsupplevelse med natur i både omgivning och glas. Mycket enklare, bara att njuta.

Det var mitt i allt buhubähä och ”tyckasyndom” som vi bestämde oss för att satsa allt på ett kort. Vi rodde bort till strömmen jag tänkt på tidigare under kvällen och släppte ned tre burar. Efter en whisky för svärfar och en timmes dekadensrodd mitt ute på sjön var det dags att vittja. Pang – 25 kräftor! Baam – 15 till! F-n – ingenting! Två burar skulle komma att rädda vår kväll. Nu var det bara att börja ro hemåt i mörkret med full ranson.

Pannlamporna orkade precis lysa upp så att man kunde ana den strandlinje vi rodde parallellt efter för att komma rätt. -”Ro bara, om vi stöter på något så är vi för långt åt vänster!” -”Sluta säga vänster!” säger Sofia. -”Det heter babord, säger du vänster vet jag inte vad du menar.” Med ett leende tänker jag att det gör du visst, annars hade du aldrig sagt att det heter babord. Jag tänker att om land är så nära att det stöter i din babordsåra så vet du i varje fall hur du ska rikta om båten för att komma vidare. (Det här har pågått i över 20 år. Det är bara det att jag tycker det är så kul att se Sofia reagera varje gång jag säger det igen. Sådan är jag.)

Tillbaka på bryggan inser vi hur stel man blivit efter fem timmar i en roddbåt. Vi visar stolta upp vår fångst för världens trevligaste fiskevakt Börje, som bjuder oss på ytterligare ett tiotal kräftor. Att amatörerna som vi akterseglade redovisade över 60 fångade kräftor hörde vi inte ens. Väl hemma igen åkte kräftorna in i duschkabinen där de fick göra av sig under nästan ett dygn. Kvällen efter kokades de i salt, öl och en massa krondill från landet. Resten är en fet jäkla kräftskiva!

Nedan följer ett klassiskt recept på kräftlag. Receptet har jag fått från våra grannar som flera gånger har bevisat sig vara väldigt duktiga på det där med att koka kräftor. Vad jag förstått finns det många åsikter därute om hur en kräftlag ska kokas. Strunt i det, följ bara receptet nedan och sluta leta, ni har kommit rätt. Det här är obestridligen det absolut bästa receptet på kräftlag som finns. Skulle ni ändå inte bli nöjda så är det bara att söka felet i er själva. Ödmjukhet är en dygd!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *