Kycklinglevergryta med svamp, bacon, vitt vin och grädde

Jag vet inte i hur många år det varit förbud på att laga denna rätt hemma. Eller det vet jag visst. I minst 14 år. Vår son har aldrig ens blivit serverad den. Han har på sin höjd hört talas om att det finns något som heter så. Inte när jag viskat fram det som middagsförslag, utan när hans mor nämnt den i sitt rungande nej till svar på min idé. Själv kan jag gå och längta efter den. Jag tror att längtan påminner lite om vad en gravid kvinna känner då hon plötsligt får för sig att hon vill äta murbruk. (Även om det kanske är vanligare med gravid-cravings efter havrebollar eller liknande, så gillar jag ändå exemplet med murbruk mer). Ändå lagar jag den så sällan. Jag passar inte ens på de få gånger då jag är ensam hemma. Kanske tänker jag att det här är alldeles för gott för att inte dela? Att beställa den på ett lunchhak skulle jag inte våga. Det finns alldeles för många detaljer som kan sjabblas bort.

Nu, precis som innan middagen så drar jag mig för att presentera vad jag lagat. Det verkar finnas så många fördomar om levergryta. Kanske blev den i vår ungdom lika förstörd som lammet – det (får) som smakar kofta och serveras med dill? Visst, levergryta är brunt, inte speciellt sexigt på tallriken och huvudingrediensen kan förstås kännas läskig och främmande. Inte heller gör det saken bättre att någon uppblåst översittare emellanåt gör det till en mänsklig rättighet att med höjt pekfinger få påminna våra yngre om att det bara är att äta upp. Inälvsmat är bra och nyttigt.

Personligen råkar jag ha turen att inte ens behöva motivera mig med argument som ”från nos till svans”. Jag gillar ju levergryta. Men inte ens jag går igång på begreppet ”inälvsmat”. Jag gillar det inte alls. Jag tänker att man utan löften om paradis eller gräddtårta, kanske kan finna en ny etikett för att i större utsträckning få kommande generationer att våga smaka. Levergryta duger gott, men vi kan väl hoppa över det där andra? Åtminstone tills de blivit äldre.

På frågan från min son om vad det var i grytan som luktade så gott, svarade jag att det får man smaka i munnen. Jag ville inte att han skulle få veta och hinna döma innan han provat. Samma sak gällde för Sofia. Med den skillnaden att hon inte ens hade tagit gaffeln till munnen.

Sonen: -”Det här var ju helt fantastiskt gott. Kanongott. Vad är det för något?”
Jag: -”Det är kycklinglever. Kul att du gillade det.
Frun: -”Måste man tycka om det här.”
Jag: -”Ja, jag menar nej! Det behöver du inte…”

Kycklinglevergryta med svamp, bacon, vitt vin och grädde

Kycklinglevergryta med svamp, bacon, vitt vin och grädde

Ingredienser

  • 450 g kycklinglever
  • 200 g skogschampinjoner
  • 1 pkt bacon
  • 1 gul lök
  • 50 g smör att steka i
  • 1 dl torrt vitt vin (med hög syra)
  • 1 msk vetemjöl
  • 1, 5 msk koncentrerad kalvfond
  • 5 dl vispgrädde
  • persilja

Gör så här

  • Ta fram en traktörpanna, eller annan panna med höga kanter.
  • Stek baconen lät krispig i smör. Lägg åt sidan. Stek champinjonerna i baconfettet på ganska hög värmen till de fått färg. Sänk värmen något, ha eventuellt i mer smör och ha nu i den hackade löken. Stek mjuk på mellanhög värme. Lägg åt sidan tillsammans med baconet.
  • Skär levern i sockerbitsstora bitar. Stek den sedan i smör tpå ganska hög värme, tills den fått lite färg runt om. Tillsätt bacon, svamp och lök. Blanda runt och höj sedan värmen. När det börjar fräsa, tillsätt det vita vinet. Låt sjuda i någon minut. Strö över vetemjölet, blanda runt och tillsätt sedan kalvfond och vispgrädde. Låt sedan sjuda i cirka 10 minuter. Servera med hackad persilja, matvete, potatis eller ris.
https://karlstein.nu/kycklinglevergryta-med-svamp-bacon-vitt-vin-och-gradde/

Pssst! Syrran. Nu har jag lagat något mer vardagligt, så nu är det bara till att prova!

.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *