Melanzane alla parmigiana, hemgjord pasta på vaktelägg och konfiterad fläsksida

I lördags ruskade det på ordentligt. Vi drog oss i sängen. Nyhetsmorgon är bra på så vis. Man kan dröja sig kvar, få lite tips på matidéer, kanske gå upp göra något lätt att äta och sen krypa ned en stund igen. Trögstarter kan vara lika kravlöst behagliga som irriterande. När man sedan väl går upp och är färdigtänkt är det bara en enda lång jovial nedförsbacke fram till middagen. Lite lagamatmat och något gott i glasen värmer gott bredvid en sprakande brasa i kaminen under tiden.

Denna dag hade jag redan en idé om vad jag ville göra. Jag har alltid varit sugen på att göra en Parmigiana, eller Melanzane alla parmigiana, som det heter när man orkar tala ut. När det därför började pratas hemgjord pasta föll bitarna på plats. Enbart en Parmigiana med pasta kändes lite fattigt, varför jag såg möjligheten att kasta in en gammal favorit – den konfiterade fläsksidan. Allt iscensatt med kupvis av Barbera, Nebbiolo och Barolo.

Nu var det dock inte själva middagen som var det viktigaste, den kanske största njutningen är den innan, eller när man ser på allt som en helhet. Att bara isolera upplevelsen vid bordet skulle förmodligen inte utmynna i samma tillfredsställelse. Man måste även räkna med de tidiga förväntningarna, lyckan i att få laga mat lite så där på måfå och att själv få plocka tomaterna precis innan de mosas. Man måste ha fått uppleva dofterna från den sjudande tomatsåsen, sett pastan hänga på tork, fysiskt känt hur tonerna från den krossade färska basilikan behagligt letat runt i snoken. Man bör ha runkat vinet i en kupa så bred att man känner hur foten svajar. Har man inte klämt ur minst tre klot buffelmozzarella mellan fingrarna så har man inte varit med och lagat mat. Tänk sedan att allt detta sker i husets varma famn, innanför droppyntade fönster i skydd från grådask och regn. Jag är som jag är, men har uppriktigt svårt att se hur man skulle kunna spendera en höstlördag bättre.

Väl till bords skulle inte ovationerna låta vänta på sig. Till och med jag blev positivt överraskad. Så här högt betyg delar jag bara ut till mig själv några få gånger om året. Parmigianan – där auberginen varvats med mozzarella och sedan gratinerats med en långkokt tomatsås och parmigiano lade sig som en italiensk smäck över den handknådade pastan. Det smakrika konfiterade fläskköttet på toppen gick att dra isär och gav en fyllig sälta till hela rätten när det hittade ned i tomatsåsen. Jag gillar verkligen fine dining, men det finns något brutalt vackert i att laga mat på detta klassiskt rustika sätt också. Regn på lördag? Hoppas!

(Kul att du hängde kvar Vilhelm. Nästa gång måste vi dock klämma in lite Eurodisco också, jag vet att ni smyglyssnar när ingen annan hör. Vet inte om jag klarar en helkväll med Suckakovitj till.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.