-”Hur kan man ens ha mage att gnälla på någon som heter som västra Bourdeauxs främsta appelationer?”*

…det kan man. Yttrandefrihet är inte samma sak som att vara skyddad mot kritik om det man skriver. Kritiken i Shora Esmailians artikel i Sydsvenskan mot Margaux Dietz barnbok ”Arnold reser till Sydafrika”, skulle kunna ses som befogad om det hade varit författarens intention att skriva om ett Sydafrika ur ett nutida samhällsperspektiv. Jag tror dock att hon ville skriva en barnbok med mycket djur för att barn gillar djur och därför fokuserade på det.

En del av mig ser kritik som jag inte kan tolka på något annat sätt än klassförakt. Det blir nästan genomskinligt när Dietz inledningsvis beskrivs som en pengakåt person som profiterar på sin avkomma genom att låta barnet återkommande dyka upp i ny fulmedia. En riktig journalist torde istället inte vara blåögd, leva knapert och åka jorden runt för att uppmärksamma orättvisor. Redan i rubriken förminskas Dietz till en blond brud som ska hålla sig borta från barnböckernas värld. Gud, ve och fasa om hon ens skulle komma att nämnas i samma barnboksfinrum som Astrid och Selma. Inte Astrid förresten, inte längre, hon gjorde ju bort sig värre än Tintin i Kongo.

Vidare i artikeln förminskas Dietz på ett typiskt systerligt sätt mellan raderna. Boken beskrivs som tunn (hafsverk) och handlingen beskrivs som kronologisk (enkel/tråkig). Att ta saker i rätt ordning för en treåring kan vara pedagogiskt, men vad vet jag? Att den lille Arnold, bokens huvudperson, säger att han gillar ankorna i Kungsträdgården bättre än savannens djur är tydligen inte heller bra. Det hade förstås varit mycket mer PK om han gillat de exotiska djuren i ett afrikanskt land bättre. Det spelar ingen roll om det är sant, det borde ha skrivits ändå. Förmodligen har artikelförfattaren inte ens reflekterat över att detta skulle kunna vara en ledtråd till att man inte nödvändigtvis behöver jaga lyckan världen över. Den kan finnas alldeles nära. Mata änder är dessutom skitkul. De kvackar och beter sig helt galet roligt. Tyvärr är det ju så, att det är de mest modiga och påhittigaste av änderna som får mest bröd och då blir det ju förstås lite jobbigt att titta på. När naturen bekräftar allt det man ägnat ett liv åt att kämpa emot är det förstås enklast att lägga locket på.

Vidare kastas det paj för att alla de klassiska safaridjuren beredvilligt visar upp sig på rad i boken. Kanske hade Margaux här en tanke om att barn som läser barnböcker inte nödvändigtvis har koll på att zebraförekomsten i Sydafrika endast är sporadisk? Kanske var här idén att barnen skulle lockas att interagera i berättelsen. Att få peka, räkna och härma läten etc., vilket ju är ett hyfsat vanligt sätt att jobba med barnböcker.

Kritiken fortsätter. Snart är det karaktärsporträtteringen i boken som angrips. Kom igen nu, varför ens reflektera över något sådant?! Det är en barnbok. Det var inte en Brott och Straff som vi hade att förvänta oss. Barnen har fått ”se” djur och trygga mormor är där också. Jag har inte läst hela, men de får säkert saft och bullar vid något tillfälle också. Ve och fasa, nästan oansvarigt fantasilöst. En sak vet jag säkert. Den tänkta målgruppen kommer inte att resa sig kavat och lämna sagostunden utav besvikelse för att mormorskaraktären var alldeles för platt.

Den absolut största kritiken riktas mot Margaux Dietz syn på landet Sydafrika.

För mig kommer man inte längre undan med att tro att man med rätta kan spotta ur sig systematisk kritik som går ut på framställa merparten av vita som ”obetänksamma” rasister. För att i meningen efter beskriva dem som en homogen klump med nedärvd kolonialt blindhet. En sådant resonemang stjälper sig självt när man går ned på individnivå. Visst hade den diffust grå tecknade chauffören kunnat ha tecknats svart. Det hade inte varit konstigt, det hade kunnat vara helt korrekt, eller helt fel. Bara Margaux vet. Jag kan dock inte låta bli att föreställa mig hur kritiken hade sett ut om nu chauffören just tecknats som svart? Hade de kletiga PK-fingrarna kunnat hålla sig borta från tangentborden eller hade de då skrikit slaveri?

Den grå varelse som borde ha varit svart, påstås endast ha blivit ”smetad” in i bokens illustration. Ordet ”smetad” antyder på ett subjektivt sätt att författaren skulle se ned på, eller vara helt likgiltig inför människor av annan hudfärg. Att så tvärsäkert utgå ifrån att ”smetandet” skulle vara ett sätt att slippa se färgade personer i den ”vita barnboken” måste vara årets praktexempel på att söka det värsta i människor. Krävs det inte mer än så för att som journalist hänga ut en helt okänd person som rasist? Har det slagit någon att ”suddandet” skulle kunna vara ett stilistiskt grepp. Att sudda i bakgrunden är ett vanligt knep då man vill lägga fokus på något viktigare i förgrunden. Inom bildbehandling kallas tekniken vinjettering.

Kalla mig gärna naiv, men jag föredrar att fria framför att fälla. Vad hände med det publicistiska ansvaret? Artikeln känns långsökt och ondskefullt insinuerande, men det spelar ingen roll, du visste att maffian skulle svälja betet och att drevet snart skulle vara igång. Adekvata motargument viftas enkelt bort med något nyss inlärt ur den identitetspolitiska parlören.

Syltryggarna på förlaget är ändå värst. Ena dagen nomineras boken till ett förlagspris. Nästa dag krishanteras det pliktskyldigt. Vilka andra barnböcker har ni tidigare processat med ”större omtanke om viktiga frågor som representation och vithetsnormer”?

”Vi har haft en oförmåga att se utöver vårt egna perspektiv, och att vi därmed inte har lyckats med att skapa en bok som skulle kunna inkludera på ett annat sätt”. Så fegt! Har ni tagit Margaux i båten får ni f-n ro henne i land genom att vifta bort kritiken för var den är.

För att återgå till artikeln av Shora Esmailian. I slutet av artikeln rullar rubriken förbi ännu en gång:

-”Man kan hoppas att hon håller sig till Instagram.”

Orden ovan, inte ett dugg bättre än det aningen mer medeltida uttrycket: ”..hålla i löplina mellan säng och spis.”

Väldigt osnyggt också att i den kritiska artikeln där även Margaux angrips som person, inte nämna ett ord om att vinsten för boken uteslutande ska gå till välgörenhet som gagnar just de människor som barnboksförfattaren anklagas för att ha ”smetat” ut.

Fredagsdrinken är inget för dem som tycker tequila är lite tufft. Tänk på att ju bättre grejer ni använder desto trevligare blir det. Glöm hattequilan!

*Det inledande citatet i detta inlägg ska tillskrivas Rickard Venetjoki.