Om drömmar, motgång och snordyr champagne

Jag hade en sådan konstig upplevelse igår. Där låg jag i bara ett par shorts direkt på den solvärmda altanen. Jag hade hunnit få ränder på ryggen av trallens fasning. Det kändes som att jag behövde en stund för mig själv.

Först är det sådär makalöst skönt bara. Den där känslan som mest bara vi nordbor har. Den då kropp och omgivande temperatur är exakt densamma. En känsla som någon som är uppvuxen i ett sydligare och varmare klimat har berättat för mig, fritt tolkat, aldrig riktigt förstår. -”Visst, vi gillar solen, men den går alltid upp igen…”

När jag ligger där och stirrar in i molnspelet är det till en början ungefär som vanligt; ett cunnilingus till höger, några cirrus crocus till vänster och förstås chemtrails. De senare suddas snart ut, så speciellt farliga kan de ju inte vara.

När de två skarpaste molnen möts, ett solupplyst och ett grådunkelt, så hajar jag till och slukas med. Jag liksom fryser medan armar och händer med fingrar, sträcks ut och letar efter mothåll i den hårda träbeklädnaden. Ingen kommer tro mig, men där ovan svävar två chimpanser, runda om kinderna med putande läppar. De krockar, sveper in och om varandra i den mest pulserande kyss jag någonsin sett. Tänk två sådana där vackra apor som från någon av de senare Planet of the Apes-filmerna. De där som man verkligen kan få känslor för.

Jag nyper mig själv i armen, deras läppar rör verkligen på sig, deras nackar faller långsamt ned på sned för att komma närmare och åt. Nästan dansant. Casablancafinalen kan slänga sig i väggen. Den här kyssen var så passionerad att till och med ett par hånglande katolska ungdomar hade blivit både imponerade och avundsjuka. Lägg där till, att det här händer på den vackraste av blå filmdukar. Humlen i trädgården växer sig tio centimeter starkare, gräset besegrar mossan och vår vakteltupp bränner från hörnet av trädgården av Beethovens Ode an die Freude (länk nedan) bara för att fira kärleken.

“Freude, schöner Götterfunken, Tochter aus Elysium, Wir betreten feuertrunken, Himmlische, dein Heiligthum! Deine Zauber binden wieder Was die Mode streng geteilt; Alle Menschen werden Brüder, Wo dein sanfter Flügel weilt…

Jag blev så tagen att jag inte ens hade tid att hämta någon som kunde bevittna skådespelet med mig. Ingen skulle förstås ha sett ändå. Det är alltid svårt att peka ut detaljer på en diffus föränderlig himmel. Chansen att man lyckas är ungefär lika stor som att två personer skulle beskriva motivet i ett rochak-test med exakt samma ord och lika. Dessutom var det inte bara en bild, jag hade ju fått se hela deras film. Med en början och ett slut – hur de längtande mötes, först med mjukhet, sedan med stigande intensitet innan de slutligen bara försvann in i varandra och blev ett i himmelen.

Jag lät det bero och njöt av stunden istället. Nu är det över och jag har fortfarande inte berättat det för någon. Jag skulle bara framstå som den kuf jag är. Att ens yppa att jag faktiskt saknar de ungdomliga förälskade aporna är inte att tänka på. Även om chansen är obefintlig att de kommer tillbaka så kommer jag förstås att spana hela sommaren efter dem. Hur något så här galet dumt kunde bli så vackert just för mig, gör att jag blir nyfiken på vad som kommer att ske i resten av mitt liv. Hur kunde en sådan vanlig skitdag bjuda på något så här vackert mot sitt slut?

En annan gång det blev fel men sedan så rätt var i helgen som var. Ett par nära vänner vi inte sett sedan i augusti skulle äntligen komma över. Tyvärr gick deras bil sönder precis innan de skulle åka. En sådan pass ny bil går liksom inte ens sönder? Vi blev förstås molokna och det kändes så himla orättvist. En annan vän, ni känner honom som Krusboda-Mats hör då av sig:

-“Torka tårarna min vän, kom hit och drick borgerlig champagne med oss istället. Jag har ropat hem en Krug Clos du Mesnil från 1995 för 12600kr från Bukowskis. Har du druckit en sån´ nån´ gång? Jag tänkte vi skulle skölja ned den med en alldeles för ung Cristal.”

Vi ryckte vår i jämförelse ganska trista Charles Heidsieck BdM från 2006 ur vinkylen och begav oss. Man kan aldrig i förväg veta vad dagen och livet kan ge, men så länge man har goda vänner så lever man aldrig fattigt.

Tack till vårt levande uppslagsverk Eyvind som trots att han inte var där, i efterhand, kunde berätta exakt vad det var som vår vakteltupp hade sjungit för lovsång till de älskande chimpanserna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *