Sloe gin sour – fredagsdrinken

Som med whisky när jag var 17 är det med sloe gin vid 40. Det tar tid att lära sig dricka det där rävgiftet. Jag kämpar och går på, sliter i mitt idiomatiska anletes svett, får kväljningar, provar igen och misslyckas. Till slut så kommer den att gå i. Sloe gin är findricka, men varför kan jag inte bara älska från början? Idag gör jag en sloe gin sour, nu får det bära eller brista.

När svärfar bjöd en alltför ung Karlstein på whisky i tid och otid var det bara att slå i sig och hålla minerna borta. “Kommahempåfredanwhisky”, “grillwhisky” och några “avecwhisky”. Jag kämpade och slet och tillslut så kom det ett leende. Efter något år älskade jag det. Efter det blev det omvända roller: -“Var är gubben? Kommer han inte snart? Jag är torr i strupen och klockan säger att det borde ha blåst upp till whisky för länge sedan?”

Nu är det snart ett år sedan du gick bort gubbjävel. Det är det enda jag inte kan förlåta dig för, även om jag nog osjälviskt försöker tänka att det kanske var bäst så. Något annat har jag förresten aldrig behövt att förlåta dig för. Du förklarade lycklig för oss några år tidigare att du var nöjd så här. Det kunde ta slut nu, döden var inget som skrämde dig. Alla i din närhet stod nu på egna och starkare ben. Du hade levt, allt föll bra ut och inget var ogjort. Det var så du ville försvinna. Bara minnas allt gott som varit och knalla ut storstilat. Vi hade förstås svårt att förstå dig där och då, men idag vet jag precis vad du menade. Redan samma natt föll du ihop, precis som att du visste? Efter den kvällen förändrades mycket. Du kom tillbaka och vi fick några år till, men det gjorde så otroligt ont att se hur du långsamt försvann.

Jag skulle ge vad som helst för att få krama om dig och känna din sega famn en gång till. Få visa vad alla vi efter dig har blivit, vilka projekt som blivit av, hur vi lyckats och misslyckats i vår vardag. Tänk att bara få ännu en sådan där typisk Kaggebodakväll. En endaste eftermiddag och kväll med tillhörande natt, fylld av skratt och prat om allvar. Jag vill ännu en gång avsluta den med att höra hur du och din dotter, till min och Solveigs förtret, skriker “Manamana” från the Muppet show, åt varandra mellan sovrumsväggarna. Klockan får vara hur sent den vill även denna gång, jag kommer ändå aldrig att vilja somna för då skulle den vara över.

Jag har fortfarande kvar en av dina whiskyflaskor jag fick av Solveig. Jag har vridit åt korken hårt och sparat en skvätt tills vi ses igen. Då ska jag även bjuda dig på en Sloe gin sour. Då borde jag kunna, det börjar ta sig, men det hade gått snabbare om du hade varit här och lärt mig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *