Strip Down cocktail – fredagsdrinken

Så var det Valborg igen. Valborg var roligast när man var 15 år. Att vara tonåring i vårnatten var något det. Rastlösheten, spänningen, frigörelsen och förväntningarna. Den föregående jakten på folköl, hur man började känna sig lätt snurrig redan efter en ljummen skakad 2,8:a. Hur någon kapade en gammal cykel och vingligt klöv det gäng som bara drev runt planlöst. Vilken brasa skulle man välja? Kunde man ens välja en? Åt vilket håll skulle inte nattvandrarna orka gå?

Jag har alltid gillat stora eldar, men att stå bland andra människor i klunga och fåntitta in i rishögen medan igelkottarna brinner är inte riktigt min grej. Jag känner mig förolämpad. Som om jag skulle tillhöra den skara människor som tror att man visst bara kan elda ett visst datum. Braskortet kan man ju dra fram närhelst det passar. Sen ogillar jag ståendet också. Jag vill sitta ned i lugn och ro, stirra in och förlora mig själv i flammorna. Helst ska det vara en ljummen ljus sommarkväll. Morkullorna ska sträcka över mig, fladdermössen har nyss vågat sig ut och “hisskonduktörerna” lyfter envist innan de faller ned igen och upprepar sig. Nedanför mig få gärna en älv flyta fram. Flugfiskespöet står där mot hyttväggen. Jag kanske inte tar några kast precis just nu, men om än stund, om rastlösheten blir för påträngande så har jag ändå möjligheten. Jag kanske har en radio på lite tyst i bakgrunden. Ett radiofejs med varm gudabenådad röst försöker fortfarande in på småtimmarn trösta människor som blivit kvar med saknadens smärta som enda sällskap. Mellan samtalens spelas någon gammal 80-talslåt som man hatade då, men som plötsligt känns helt ok, nästan bra. Hur kunde jag vara så dömande då? Jag måste räkna på fingrarna, ja, det är nästan fyrtio år sedan. Man kanske förändras? Jag kastar in en björkvril till i brasan och försöker förstå hur allt som började så långsamt kunde gå så fort sedan. Nu har jag f-n hunnit med både njursten och fyra prostatafingringar. De senare inom loppet av två månader och visserligen bara för att den pensionerade läkartanten inte fattade att det var en njursten som spökade, men likväl. Objektivt sett har jag sedan den dagen för fyra år sedan räknats som gubbe.

Om Valborgsmässofirandet hade kunnat få ske som vi är vana vid hade jag förmodligen ändå inte satt min fot vid en brasa. Vi brukar bjuda in lite löst folk och tända en brasa här hemma i trädgården istället. Likt förbannat saknar jag möjligheten att kunna besöka firandet. Jo, hade det blivit en brasa idag hade jag sprungit ned och kramat om varenda människa. Även främlingar, vänner som man ännu inte känner, hade förmodligen fått sig en kram. Jag är så trött på det här nu. Att jag förlorar något år eller två som fyrtioåring gör inte så värst mycket, men det är min sons unga och bästa år som försvinner och dessa kommer han aldrig att få tillbaka…

Strip Down cocktail – fredagsdrinken

Det har blivit något av en tradition att fota vårdrinkar bland vit- och blåsippor. Jag minns Stone sour, som jag blandade den dag mina stenar var ute. Också det var en whiskydrink, en sour med vaniljsockerlag, symboliskt garnerad med taggtråd. Ni som förstår förstår. Idag gör jag en Strip Down, en bourbon-stinn cocktail på apelsinjuie, lime, sockerlag och angostura.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *