Strömming Karlstein

När sommaren sätter igång grillas det såklart oftare. Jag grillar gärna kött och skaldjur till en början, varför fisken hamnar något i skymundan. Rätter som skrei med skirat smör, ibericoströssel och ärtpuré faller i glömska så snart efter att skreien börjat leka. Det tar ett tag innan vi köper torsk igen. Jag antar att det är naturligt att vi väljer mat efter säsong, men efter några grillningar med stora köttstycken, glazer, rubs och marinader så saknar jag den rena färska fisken som smakar just precis bara det. Jag längtar efter något renare.

En ljuspunkt är strömmingens ankomst.

Strömmingen får man inte missa. Den är perfekt att kasta fram en grå mellandag när vädret inte bjuder upp till att laga mat ute. Strömming är härlig mat som inte kostar en förmögenhet. Fiskar man själv kostar den inte ens det. Tillagas den pinfärsk och med omtanke, samt ett par särskilt utvalda tillbehör blir det nästan fest. Visst kan man störa sig lite på de små envisa benen, men man kommer över dem efter en stund. En brungräddad knäckemacka med saltat smör river skönt och sen är det bara att skölja rent med en kall svensk lager.

När jag var liten åkte vi ut till kajen vid Nacka strand och ryckte strömming. Ibland tog vi morfars gamla Volvo med smält choklad i handskfacket, begav oss iväg och hyrde en båt långt ute på Gålö. Efter att nyckeln med korkflöte kvitterats ut, lärde jag mig att ro rakt genom att ta sikte på en fast punkt bakom båten. Att hålla stadig kurs var viktigt, men inte så viktigt. Ibland kunde jag ta några extra tag med babords åra för att retas.

Morfar undrade för en sekund vart jag var på väg innan allvaret i saken försvann. Vi skrattade…

Det är dock minnet från ett särskilt tillfälle som dröjt sig kvar. Jag minns en främmande man som när han var färdig med sitt fiske, var snäll och gav mig hans häckla. Kanske såg min strömmingshink tom ut? Reven hade utstick av emaljerade randiga krokar i rött och grönt. Mellan varje krok satt det rader av blänken urklippta ifrån en (Pripps!) ölburk. Jag var först tveksam. Riktiga grejer måste man väl köpa, inte kan man väl fiska med en halv ölburk? Med denna hemsnickrade uppsättning visade det sig snart att jag skulle bli oslagbar. De i redskapshandeln inköpta häcklorna med vit gummitub på varje mässingskrok gav aldrig samma resultat. Saken var fisk. Strömmingsfisket hade förändrats för all framtid. Jag hade något som ingen annan hade.

Tjugosju år senare ligger häcklan med de färgglada, men nu rostiga krokarna fortfarande kvar i den fiskelåda jag ärvde efter morfar. I den tilltagna lådan med svart plastbotten och rött lock, hade morfar en vana att låta nya drag ligga kvar oöppnade i sina förpackningar. De kunde ligga i åratal, medan han fortsatte fiska med sina mörrumspinnare och atomdrag i svart och guld. Han kanske tänkte att de kunde vara bra att ha någon gång? Några av de “nya” dragen ligger ännu kvar i sin originalkartong. Jag har inte haft hjärta att öppna dem. Pappbotten av förpackningarna har sedan länge blivit mjuka och plasten som likt ett skyltfönster omsluter dragen har gulnat. Om Eyvind, min son, frågade mig idag om han skulle få öppna en förpackning så skulle jag inte tveka att låta honom. Minnena finns ju kvar ändå och morfar Holger hade inte velat något annat. Kanske var det precis så här han tänkte?

Till min stekta strömming serverar jag ett stött potatismos, picklad rödlök, skirat smör, kapris, rårörda lingon, isade morotsstavar och dill. Vi sätter oss till bords och jag konstaterar ännu en gång hur mina smaklökar har förändrats med tiden. Just precis nu så vet jag ingenting som kan slå detta. För några dagar sedan sa vi samma sak om matjessill.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *