Det är något speciellt med räkmacka och öl på flygplatser. Lär av mig. En ost- och skinkbaguette med fruktsmoothie kan aldrig bli samma sak. Ölen är så god att den till och med får ersätta dagens fredagsdrink.
En resa börjar när den konstitueras med en tvåhundrafemtiokronorskombination av räkmacka och immig öl. En resa är en resa först när man står med den rangliga brickan i cafékön och undrar hur man ska få med sig handbagaget? En resa är inte en resa förrän personen framför i cafékön plötsligt stannar till för att tänka. En resa är inte en resa innan min räkmacka på brickan badar i öl.
En resa är en resa när man kontrollerat pass och boardingcard minst tre gånger. Ibland blir en resa en resa redan när man får panik för att man glömt passet och sedan kommer på att man ska flyga inrikes. När man beställer en andra öl och direkt därefter inser att det har blivit dags att gå till gaten, vet man att man ska resa. En resa är inte en resa utan att man kommer på att man är jättekissnödig och kön till toaletten är längre än den ut till planet. Med den övergivna hundrakronorsölen i tankarna och efter att ha försökt nå toaletten i några minuter ger man upp sin plats i kön. Först vid gaten nås man av beskedet att flighten är försenad och man påminns om hur det är att resa. Tid till toalettbesök har man fortfarande inte, att ställa sig längst bak i lämmeltåget ännu en gång är inte att tänka på. Så försenade är vi inte. Då planet taxar ut och det tighta bältet klämmer på min blåsa inser jag att jag ändå älskar att resa. När man reser får man öl och räkmacka. Nu blir det minisemEsther.