Grattis Finland! Som svensk är det lite svårt att förstå vad hundraårsjubileet egentligt betyder för urfinnen. Jag förstår inte, men så är ju jag heller inte ett dugg finsk, men visst såklart det är kul när någon fyller år. Grattis! Högtidsdagar förresten, det är lite bara då vi får ändan ur och tar oss över innanhavet för att hälsa på Sofias släkt. Begravningar, då åker vi också.
Varje gång vi åker bil i Finland får Sofia för sig att hon ska visa vägen. Jag menar att det går bra, GPS:n fungerar även i Finland, men Sofia vet bäst. Sofia kan. Att hon var sex år senast hon åkte dit vi ska, att hon då satt i baksätet och läste och att de sedan dess dragit om vägen tre gånger spelar inte så stor roll. För Sofia vet. Sofia vet vart vägen leder. Den leder raka vägen till Kallträsk. Alla vägar i Finland leder till Kallträsk, vare sig man vill eller inte.
Sofias karriär som vägvisare ledde en gång rakt ut i moränskogen. Den från början skraltiga vägen blev smalare och smalare. Gruset blev snart till sand. Finaste sandstrandsand. Om man hade stannat bilen hade den snart börjat sjunka. Efter en mils vansinnefärd mellan de olika sandbrotten blev vägen äntligen väg igen. Visserligen var gräset en meter högt i mittspåret, men marken var åtminstone fast. Det sjunkande skeppet hade slutat sjunka och jag kunde släppa på gasen. Vi kommer så småningom fram till en grönmossig stockbro över en bäck. På andra sidan är någons gräsmatta. Jag vägrar vända, det finns inte en chans att vi har sådan tur att vi inte fastnar igen. Jag svär och ber Sofia stiga ur. Inte ska Sofia behöva följa med ned i drickat. Det räcker väl att jag och bilen hamnar där. Jag backar bilen, tar fart. Bron håller. Jag skriker på Sofia som nästan i farten kastar sig in i bilen medan jag så smidigt som möjligt försöker sladda av och bort ifrån någons gräsmatta och tomt. Jag tar den snabba vägen ut, den genom häcken.
Tjugofem meter därifrån står en hel familj och försöker samla andan. De där svenskarna är ett eget folk…
Åren gick och vi ska tillbaka till Kallträsk. Denna gång kan Sofia en annan väg. Det är här jag borde satt ned foten. Sofia visste exakt hur jag skulle köra, när jag skulle svänga. Jätteunderligt kan tyckas då vägen jag beordrades in på inte ens fanns med på GPS:n. Den menade att vi åkte i en skog utan väg. Faktum är att vägen var så ny att den inte ens fått asfalt ännu. Det var lite det grävskoporna skvallrade om när vi svängde av E8:an, men Sofia hade bestämt sig. Det var precis den vi skulle ta. Hon hade minsann åkt på den förr! Längs vägen finns inga hus och vi möter inte en bil. Sofia säger det är mysigt. Jag menar att jag känner mig ensam och rädd. Efter två mil på sylvass sprängsten utan vare sig mobiltäckning eller reservhjul kommer vi fram. Samtliga fyra däck har nu fått nytt mönster av finsk vildmark, men vi är framme och på rätt ställe. Hur Sofia lyckades med det är fortfarande en gåta. Jag försöker förklara att det inte bara är målet som räknas. Vägen dit är också av viss betydelse. Sofia är bara stolt att vi hamnade rätt och håller inte med.
Det är surt att åka bil i Finland, deras vägar är inte som våra…
TomTom of Finland – fredagsdrinken
Ingredienser
- 6 cl Absolut Kurant
- 3 cl citronjuice
- 3 cl sockerlag
- 1 msk Frothee
Gör så här
- Torrskaka alla ingredienser i en shaker. Ha ned is. Skaka igen och häll upp i ett glas med is.
