Det är lustigt att mat och dryck kan ge upphov till så många känslor. Jag tänkte först skriva att mat främst är till för att att ge oss näring, men det är ju inte så jag ser på det. Näringsintaget är för mig mer sekundärt och något man får på köpet. I varje fall utifrån hur jag har förmånen att leva nu. Njutningen är viktigast.
Ett snyggt upplägg kan liknas med en tavla. Det kan vara vackert, men avgörande är inte bara åt vilket håll sparrisen letar sig, eller hur färgerna är kombinerade. Det finns en så mycket djupare dimension. Det är som att strukturerna och smakkombinationerna bryter igenom sinnena och plötsligt har jag smakat med hela mitt jag. Inte bara med ögonen. Jag känner själv hur uttjatat det låter, men jag tror att det ligger mer i uttrycket än vad bara orden säger. Det må vara omedvetet, men jag tror inte att vi, vid anblicken av en tallrik, endast ”äter med ögonen”. Jag tror att fler sinnen triggas utan att det egentligen fysiskt borde vara möjligt? Kanske beror allt ändå bara på en instinkt? En slags reflex för att lura i oss det vi behöver för att kunna leva ännu en dag? Jag tänker dock låtsas vidare att mat är precis så komplext att bara dess uppenbarelse är nog för att trycka på flera knappar samtidigt.
Jag lagade vaktel för ett tag sedan.
Min första tanke att vaktlarna var gulliga? De var söta, men ändå ville jag bara sluka dem. Jag ville bena ur, suga av köttet från lårbenen och bara äta mig mätt. Jag kan ha varit utsvulten, men jag är sällan? Tvärtom. Sammantaget skulle jag nog snarare vilja beskriva mig själv som en ganska mätt person. På gott och ont.
Har ni inte provat vaktel tidigare tycker jag att det är dags. En vaktel är inte stor och ätandet tar sin lilla tid då det är ganska pilligt att få tag i allt kött. Man får vara beredd på att tantraäta. Med god dryck och i gott sällskap gör det dock inget. Den här gången serverade jag till den ugnsstekta vakteln en klassisk hasselbackspotatis, ångade brysselkål, enbärssås och en lingonchutney. Roligt med en fågel som inte är kyckling.
Vaktel med enbärsås och lingonchutney
Ingredienser
Ugnsstekta vaktlar
- 8 vaktlar
- 5 vitlöksklyftor
- 1 kruka rosmarin
- 3 dl olivolja
- 1 dl vatten
- 1 citron (saften)
- salt & peppar
- smält smör (att pensla med)
- (steksnöre)
Lingonchutney
- 2 schalottenlökar (finhackade)
- 1 msk smör
- 1 kanelstång
- 3 dl frysta/färska lingon
- 0,75 dl farinsocker
- 3-4 msk balsamvinäger
- 1 dl vatten
- salt & peppar
Enbärssås
- 2-3 msk smör
- 3 schalottenlökar (finhackade)
- 2 msk enbär
- knappt 1/2 dl kycklingfond (koncentrerad)
- 3 dl vatten
- 2 msk svartvinbärsgelé
- 5 dl vispgrädde
- salt & peppar
Gör så här
Ugnsstekt vaktel
- Bind upp vaktlarnas lårben. Hacka vitlök, rosmarin och pressa citronen i en stor bunke. Tillsätt olivolja och vatten. Lägg sedan ner vaktlarna och gå över med salt och peppar. Blanda om. Låt sedan stå i några timmar i kyl. Rör om då och då under tiden. När det är dryga timmen kvar tills vaktlarna ska in i ugnen tar jag fram dem ur kylen och ställer på bänken.
- Stek sedan vaktlarna i ugn i 175 grader i cirka 40 minuter. Pensla vaktlarna med jämna mellanrum för att skinnet ska få en krispigare yta.
Lingonchutney
- Stek på den finhackade löken i smör med kanelstången.
- Tillsätt lingonen och rör om. Låt steka i ytterligare någon minut.
- Ha sedan i sockret, vinägern och vattnet. Låt sedan sjuda ned långsamt under omrörning i ca 20 minuter. Smaka av med en nypa salt och peppar.
- Tillsätt eventuellt lite mer vatten efter ett tag för önskad konsistens. Låt svalna innan servering.
Enbärssås
- Stek på löken och enbären i smöret tills glansigt. Krossa några enbär lätt för mer smak.
- Tillsätt fonden och vattnet och låt sedan sjuda ner till ungefär hälften av vätskan återstår.
- Ta sedan bort från plattan och rör ut svartvinbärsgelén. Tillsätt grädden.
- Ställ sedan tillbaka såsen och låt denna sjuda ned till önskad konsistens.
- Smaka eventuellt av med lite mer fond, salt och peppar.
- Sila precis innan servering bort enbär och lök.