Yellow bird – fredagsdrinken

Någon sa att de bara skulle ”njuta av sina sista goa semesterdagar.” Jag tänkte att det är ju därför de finns där, redan från början. Det är väl dags att börja nu. Hela påståendet kändes som en floskel, kryddad med plattityd samtidigt som det helt saknade verkshöjden av ett idiom.

Min fru är listornas vän. Det skrivs att-göra-listor inför vardagar, helger, event, svampplockningar, innan städerskan kommer, när städerskan har gått och om inte före toalettbesök så definitivt under. Ibland kan jag bli galen på listorna och helt obstinat utav pin kiv be henne att ödmjukt lägga till tandborstning också. -”Gör det! Varför är inte tandborstningen med, vi åker ju först på fredag?” Vill man inte komma plackstinn med torsdagstapas i garnityret måste ju tandborstning definitivt vara viktigare än att byta lakan här hemma där ingen ska sova? Vår logik korrelerar inte alltid, men en sak måste jag ge henne – mastodontlisteplaneraren och jag har en grundläggande egenskap gemensamt – vi gillar inte att boka upp oss så långt framåt i tiden. Vi gillar givetvis enstaka höjdpunkter att se fram emot, några inplanerade lyckoöar under de grå höstmånaderna förgyller givetvis, men om fler än två till tre hela helger efter varandra är uppbokade så kvävs vi. När ska vi då få tid att bara vara? Hur kan man veta vad man känner för så långt i förväg? Det för tankarna till dem som gör en lista med vad de ska äta kommande vecka. Jag har tagit upp det tidigare, men för mig är det en gåta. Äter de bara för att äta? Vad händer med njutningen vi talade om, är den sekundär? En Rossini kan vara helt bortkastad om det enda man känner för är en Walewska.

På samma sätt är det med semestrar. Visst bokar jag gärna in några enstaka dagar här och där. Långväga och sedan länge inbokade resor är förstås undantagna av praktiska skäl, men att redan i maj ha bestämt att det blir landet i två veckor, skärgården under tre dagar, följt av Skara och Kolmården med grannarna och alla kids efter det? För att gå hela vägen in i kaklet och komma tillbaka till jobbet som ett vrak bör semestern den sista lördagen avslutas med guidad utfodring av björnar i Orsa, innan den sambofeta pappan får visa våghalsen i ett downhill-race längs Grönklitts mest otillgängliga sida. Jag blir stressad bara jag tänker på det. Det är ju som att i förväg göra ett schema över hur man ska positionera sig i sängen natten efter den fantastiska middagen. Jag har aldrig redan vid förrätten vetat om jag vill knulla bakifrån eller bara myspenetrera i en sked?

Detta pusslande med tid och aktiviteter – jag tror att en semester som är alldeles för uppstyrd i förväg inte direkt skiljer sig från den vardag det är meningen att vi ska ta ledigt ifrån. Varför har vi annars begrepp som ”borta bra, men hemma bäst?” Visst är mitt hem min borg, men när jag åker bort vill jag som oftast bara dröja mig kvar. Så bra ska det vara och då duger det inte att stå och kasta kadaver till ”vilda” djur i hägn. Inte njuter man till skrik från främmande barn vars kulglass runnit ned mellan fingrarna. Under semestern är det förresten helt ok att känna förakt inför Gekåsfamiljen som köpt foppatofflor i regnbågens alla färger – det är såklart att man längtar hem.

Vår semester, som ni kanske förstår, blev högst spontan. Den skiljde sig inte så mycket från tidigare år, men vi gjorde ändå en hel mängd saker som verkligen betydde något. Vi gjorde flera semestrar under semestern som vi tänkt att göra tidigare, men som aldrig blivit av eftersom vi där och då inte kände för det. Bästa känslan i år var när vi sent packat bilen med diverse campinggrejer inför morgonen efter, men sedan inte kunde hålla oss och drog iväg tio minuter senare. Det vi ännu inte hade löst fick lösa sig ändå. Det var en fantastisk känsla och jag har nog inte känt mig så tillfredsställd sedan jag bytte ut ett kokt ägg mot ett okokt. (Farfar knäckte alltid de kokta äggen mot pannan.)

Fredagsdrinken idag är också något av ett infall. Jag hade till för en stund sedan bara en bild av hur jag ville att den skulle se ut. Den skulle vara gul, ha ett vitt skum och vara toppad med blommor. Det är först nu som det slog mig att det var den härligt sötsyrliga mixen av silverrom, Galliano, lime och Cointreau jag var ute efter. Vissa av er kanske redan känner igen den som en Yellow bird? Den enda skillnaden är att den här serveras med en skumtopp och att den något blekare Triple secen ersatts med en fylligare Cointreau – helt spontant faktiskt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.