Jag var i sena tonåren väldigt fascinerad av absint. Jag tror det började med hur drycken romantiserades i fransk naturalistisk litteratur och i scener från sekelskiftets Montmartre. Kanske var det ritualen som förstärkte min vurm för den gröna drycken – det förbjudna, närmast narkotiska i när absintisten förberedde sin fix i en bohemiskt stökig ärvd fransk sammetslya med högt i tak. Hur den missförstådda skalden i kall svartvit miljö under ”gröna timmen” förvandlades från ett fruset vrak till ett varmblodigt väsen upprymd enbart av erotiskt begär och konstnärlig kreativitet.
Idag har jag helt släppt den romantiska fascinationen. Den trasiga författarsjälen som kommer till liv först efter en kyss av den gröna fen, är ju i grund och botten bara tragisk. Jag kan dock fortfarande gilla sättet hur absint serveras, att drycken har en, om än överromantiserad, historia och att den faktiskt är riktigt god.
Huvudingrediensen i absint är malört, anis och fänkål, men även andra örter förekommer. Absintens gröna färg kommer just av klorofyllet från dessa örter, även om färgen idag, framförallt i mindre bra absint, nog mest kommer från tillsatta färgämnen.
Ämnet tujon, som finns i malört troddes tidigare ha en liknande effekt som THC, det verksamma ämnet i cannabis. Idag är det dock bevisat att så inte är fallet. Troligen var det bara den höga alkoholhalten som gav den effekt som tillskrivits tujon. Idag är mängden tujon i absint starkt reglerad, men prover på vintageflaskor med absint från dryckens storhetstid visar att mängden tujon inte var högre än vad den är idag. På grund av regleringen blir försäljningsargument som ”högre tujonhalt” bara löjliga och en extremt grön färg visar mest bara på att drycken innehåller mer färgämnen, snarare än en hög halt tujon.
Årets sista fredagsdrink blir naturligtvis en absint serverad som när det begav sig. Här hemma är det radhushögt i tak, huset är inte ärvt, det är inte kallt alls och det krävs inget grönt elixir för att framkalla vare sig lust eller kreativitet. Dock så uppskattar vi alla drinkar som brinner, så valet föll sig enkelt.
Är man av mindre magstark karaktär och föredrar att inte njuta absinten traditionellt så kan man alltid blanda ut den med champagne. Med en del absint och fyra delar champagne har man en Death in the afternoon. En cocktail som sägs ha framkallat hallucinationer hos Hemingway. Jag utlovar inte några prunkande jardins plötsligt sprungna upp ur vardagsrumsparketten, men ett stycke dryckeshistoria är det ändå.
Absint – den gröna fen
Ingredienser
- 3-4 cl absint
- 1-2 sockerbitar (helst inte snabbbitsocker)
- några skvättar vatten efter smak
Gör så här
- Lägg en eller två sockerbitar på en absintsked eller gaffel över ett glas.
- Slå absinten över sockerbitarna ned i glaset. Tänd sedan eld på sockerbitarna.
- Låt brinna en stund. Droppa sedan någon matsked vatten över sockerbitarna ned i glaset.
- Blås ut elden och blanda ned sockret i absinten. Rör om och drick sedan. Se upp för glaskanten så att den inte bränns.
