Med anledning av Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet, 2014-02-24

Hej Jimmie,

I egenskap av matbloggare läser jag ibland matbloggar och jag tycker de är bra. De blandar visserligen ofta smakerna fel – men deras försök att laga mat är ändå vackra, egna och stundtals inspirerande. Jag gläds åt deras framgång.

De betyder egentligen inte så mycket för mig, men genom att de engagerar människor så måste ju även jag agera. Ta revansch. Jag måste också skriva.

Mannerström. Du. Kocken! Vi delar erfarenheter. Jag har också stått i ett kök. Kanske några år efter dig. Jag först i Älta, nu Tyresö och du i Stockholm sedan Göteborg. Jag skulle gärna vilja diskutera rödvinssås med dig. Kan vi inte prata om den länge? Schalottenlöken, glaseringen, fonden, smöret, balsamvinägerns vara eller icke vara. Jag skulle kunna berätta om alla lyckliga middagsgäster jag haft och upplevelserna jag skapat i mitt kök.  Att vi båda älskar att laga mat innebär inte per automatik att vi också omfamnar samma intryck. Det medför inte att våra smaker är de samma. Vi är olika lika. Jag kanske har svårt att förstå din förkärlek för överdriven syra, på samma sätt som du aldrig skulle uppskatta min faiblesse för lite sötma i rödvinssåsen. Du har aldrig varit här. Inte ätit min mat.

Så vem är du att ha sådana åsikter om en sås du aldrig smakat?

Inför uppstarten av min blogg, hade jag lite ågren för hur det skulle utveckla sig. Jag förstod att min kunskap om matlagning skulle väcka intresse, men ville inte att pliktskrivna recept skulle ta för stor plats. Därför lade jag till bilder. Recepten decimerades ner, det fick inte se ut som att dessa tog för stor plats i min matlagning. Att laga mat efter recept har alltid hämmat mig och ska därför inte var en del av den blogg jag vill skapa. Bloggen är en förlängning av mig själv och där vill jag ju framstå som glad, lycklig och full av inspiration utan smak av för djupt zestad citron eller recept som hämtats ur Vår Kokbok.

Visst hade jag kunna berätta om hur jag tvingats äta fryst blocktorsk med äggsås och sönderkokt potatis. Jag kunde ha berättat hur lasagne i min barndom bestod av köttfärs och spaghetti, med purjolök och riven morot i ugnsform. Jag kunde ha berättat om falukorv i ugn när mamma jobbade över, hur jag brände mig på plåten med ugnspommes frites eller hur pulverbéarnaisen blockerade mitt gomsegel efter att den skurit sig i halsen. Om min ängslan.

Egentligen ville jag ju inte berätta det här, men det gjorde jag just. Främst för att jag vill få fram det, få det att synas. Jag vill få folk att tycka synd om mig.
I det stora hela var det ju egentligen inte så illa, men som matbloggare måste jag ju göra hönor av fjädrar när jag inte har något annat att skriva om. Hur som helst. Dessa minnen verkar ju uppenbarligen inte ha skadat mig. Jag matbloggar ju, men det är ändå minnen som format mig, fått en grogrund i mitt inre och dröjt sig kvar. Jag arbetar ständigt med att trycka tillbaka dessa minnen för att de inte ska synas eller ta för stor plats i mitt matlagande idag. Det är ett hårt jobb. Likt gubben i lådan vill de hela tiden ploppa upp igen och visa sitt rätta ansikte.

Självklart kunde jag också ha berättat om söndagspizzan eller kebaben. Om hur underbart det var när familjen var samlad på söndagseftermiddagarna. Jag visste allt om pizzan, jag kunde alla sorter. Den var visserligen ganska fet och gjorde inte gott, men jag måste erkänna att jag idag äter den fortfarande. När det passar mig. Den ger mig en push framåt, även om jag inte borde befatta mig med den för min egen trovärdighets skull. Den ger ju trots allt en putt framåt och när man lever så här på gränsen som jag, så har man inte råd att vara kräsen. Bjuds det på pizza tar jag vilken sort som helt, men helst en bianco. Visst har jag haft det bra. Ingen får tro något annat. Pizzan på söndagar var fantastisk. Skinkan hade stundtals smak av stressad gris, men jag upplevde den som god. Man kan i efterhand på ett raljerande vis försöka att bevisa motsatsen, men just då upplevde jag den så. Jag vill visa två sidor av pizzan. Du kan berätta sanningen om parmaskinka för mig nu, men jag tänker ändå inte lyssna. Jag har redan bestämt mig.

Ett påstående att parmaskinka smakar bättre har ytterst svag grund.

Om man anser att det någonsin funnits några recept här på bloggen, så tar jag bestämt avstånd från det. Det är högst subjektivt. Många som vet hur man lagar mat tycker nog fortfarande att jag inte kan laga mat. Det kan inte jag stå för.

Mitt fel. Visst. När jag startade matbloggen Karlstein.nu, kanske jag lade ut recept. De var otydliga. Om man skulle anse att det förekommit recept kan ändå ingen ha förstått att de faktiskt var recept. Det kanske fanns några få, men seriöst hur bra var de, hur har de någonsin kunnat inspirera, har någon ens följt dem? Karlstein.nu har aldrig varit en matblogg som är slav under sina recept. Den som hävdar det, har fått för mycket av surdegsbak, pepparkakor och degbunkar. Samtliga inlägg, ända från begynnelsen, tar alla avstånd från recept i alla dess former.

(Dessutom vet ju alla, att de manliga kockarna som fanns vid tiden för bloggens start, sällan följde recept och att samtliga var av den åsikten att en bra kock reder sig själv. Hemma. Ensamma. När ingen ser på. Det här med att lägga upp bloggar, fota, och mata sig offentligt var ju bara något bögar och kärringar sysslade med).

Nä, jag hade ingen aning om hur matbloggsscenen skulle komma att se ut. Den scen som jag gav mig ut på. Idag vet jag det. All inspiration, alla bilder, recept och följare finns där. Jag har skött min blogg helt digitalt. Jag försökte faxa ett inlägg till bloggen igår, men saknade nummer. En gång var jag i Uppsala och fick ett plötsligt infall att blogga. Det gick helt åt skogen, bloggen ligger ju i Tyresö. Vad tänkte jag med?

Hur som helst tycker jag att bloggen utvecklats och blivit ganska bra. Jag har gjort om designen. Egentligen är det samma skrot och korn som från början, men fasaden är ny. Det ständigt närvarande och gamla syns snart inte och jag kan se hur antalet läsare ständigt ökar.
Idag är jag en synlig matbloggare som dagligen får kvitto på att många lagar min mat. Bloggen jag startade från början var ganska kass, men jag tog tag i saker tidigt. Jag styrde upp. Jag är ganska bra.

Självklart finns det mer att berätta. För några veckor sedan fick jag en chans att vara med i TV, på internet och i tryckt material. Jag blev kontaktad av en castingagent som verkade otroligt intresserad. Jag fann det roligt att ni var så på, och det vore naivt av mig att säga att ni gjorde fel, det vore dumt av mig att berätta hur ni ska sköta ert jobb, men jag gör det ändå. Nästa gång  – Välj mig!
***

Demokrati – recept
”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”
(FN´s konventioner om mänskliga rättigheter – Artikel 1)

Er som orkat läsa ända ner hit vill jag tacka.  Det är en bedrift för ni har precis läst femtonhundra ord som egentligen inte säger någonting. Ungefär lika många ord tog jag mig igenom på Aftonbladet igår.
Jag ville göra ett litet skrivexperiment och se om man kan fylla upp ett helt inlägg med bara formuleringar och ord, helt utan innebörd. Andra har ju lyckats och det gick. Roligast blir det om texterna läses parallellt, då blir (skit-)snacket än mer tydligt.
Jag applåderar ansträngningen, att du försöker, men skakar på huvudet åt resultatet. Jag blev slagen över raljerandet i det första stycket, hur du kan trycka ned och förminska, men också hur du kan tilldela dig själv segern redan i inledningen. Vanare skribenter med bra argument brukar åtminstone ha anständigheten att avvakta med sådana fasoner till i slutanförandet. Ganska retoriskt skulle några tycka, men vi ser hur historien upprepar sig och det är en retorik jag inte riktigt är överens med. Om du Jimmie, mot förmodan någon gång får för dig att byta syrligt mot sött, att sträcka ut din hand och sluta vara så jäkla kränkt, så lovar jag att vara den första att ge dig en andra chans. Nedan följer ett exempel på hur man kan gå tillväga för att göra just det. Sträcka ut en hand alltså.

Till Mannerström som ofrivilligt fick vara statist i detta inlägg, vill jag förklara mig. – Vi är två olika kockar med ungefär samma bakgrund. Du större och jag mindre (kroppsligt).  Vi är båda lika kassa på att tornera potatis och ingen av oss kan slå en béarnaise. Kan vi kanske acceptera varandra ändå? Jag sträcker ut min hand. Kan vi mötas på mitten? Sötma och syra gör sig ganska bra ihop. Det skulle förvåna mig om inte en erfaren kock som du, med kunskap och kärlek för mat skulle lyssna även på lilla mig, kanske till och med prova mina recept, lyssna på min sanning? Om vi lyckas kanske fler kan komma att följa vårt exempel. Tack för din medverkan.