Kantarelltoast – utan omsvep och romantiska föreställningar

En kantarelltoast är mångas favorit på lunch- eller förrättsbordet just nu. Gapet mellan insatsen i köket och den färdiga smakupplevelsen är milsvid. En kantarelltoast är lätt att ta till när man bara är sugen på något, då man överraskad hittat lyckan i skogen, bara när fantasin tryter. Hemma blir den oftast till när jag köpt eller fått kantareller lämnade hos mig. Nedan ska vi snacka svamp ur flera perspektiv innan vi avslutar med en något roligare kantarelltoast än vad de flesta är vana vid.

Kantarelltoast – en ädel svensk macka med ett nimbus av nationalromantik runt sig

I dagens teknologiska urbansamhälle har det blivit finare och mer korrekt än någonsin att äta det som går att plocka gratis i naturen. (Att det är gratis bör dock inte nämnas, då det förtar lite av det fina i historien). Varje höst ter sig insikten att det växer saker i skog och mark som något exotiskt. Tanken skedar närmast sensuellt bredvid tidens gröna tankar och dess strävan efter ett så minimalt avtryck på vår jord som möjligt. Det säger sig självt, en kantarelltoast small inte hälften så högt i början av förra seklet. Inte ens fönsterlaven var då särskilt populär. Kanske hade man bara ännu inte kommit på att fritera den? Idag är den slut hos varenda grossist, varför man nu skulle få för sig att vända sig till en sådan när den går att plocka i skogen.

Jag gillar att plocka svamp, det är själva letandet som oftast resulterar i uteblivna förväntningar jag avskyr. Jag delar gärna bördan, om någon annan letar, så plockar jag. Inom vilken annan sysselsättning skulle man acceptera ett sådant osäkert och blekt resultat som inom grenen svamplockning? Om diskrepansen vad gäller insats i kök och smak var vidsträckt, så är det precis tvärtom om man också väger in själva letandet. Gör man det, kan även ett sinnesslött kretin i förskoleklass snart räkna ut att kantarellsmörgåsen, vad gäller smak, blir långt mycket mer dyrköpt än en hegge Beluga från det finaste av kaviarhus. Man behöver gå i timmar, bli för blöt, för varm, för besviken och kall. Alltid är det för mycket eller för lite av allt. Man kan inte välja, det är bara att ta emot.

-”Gapa och svälj, ha en trevlig svampplockarhelg!”

I svampskogen kommer man ofta ifrån varandra efter att någon fått ”en feeling”. När svampens humus, motsvarigheten till vinets terroir, ser mer lovande ut i fjärran, blir det lätt att man i sin iver misstar åt vilket håll sol och väderstreck pekar. Under infallet blir vart man kom ifrån och åt vilket håll man skulle en värdslig sak. Väl tillbaka från en mini-walkabout känns det alltid åter kärt att ses igen. För varmt klädda, men fortfarande svampnakna, behöver man inte längre låtsas ensam. Man kan återigen inbilla sig att det är mysigt tillsammans.

Svampplockning – ett opium för folket

Ibland får man span på det hurtiga svampfolket redan innanför tullarna. ”All dressed up” i sina funktionsbyxor färdas de kollektivt ut mot någon nationalpark eller reservat. Man känner igen dessa på hur de likt Gore Tex-soldater i quiltade slokhattar drar upp svampverktyget ur hölstret redan i det sista stegen av från den röda bussen. Hellasgården, Tyresta, Judarskogen eller Grimsta. Man kan hitta svamp eller inte på många ställen runt storstan. Judarskogen förresten, får man ens säga så?

Hemma igen. Efter att ha luktat mossa med intorkat kaffe i tunnelbanan, samtidigt som de strålat så där friskt och vindpinat rosenkindat, är det dags att lägga upp skörden på tidningspapper. Nu pratar jag inte om ett fullformatsuppslag av en sedan länge bortglömd morgontidning. Jag talar om ett uppslag, mitt i, den lilla lokala tabloiden. Alltså fortfarande på en tidning, inte ovanpå en hemmavarande iPad. Det ser tunt ut, sedvanligt tunt ut, icke förvånande tunt, men likt förbannat ändå lite jättetunt. Pliktfullt med inslag av väckelse talar snart någon i tungor. Bara de återvändande från svampexpeditionen förstår betydelsen av det som förkunnats. Jag har hört att den upprymde, i de mer svårtartade fallen av förvirring, på allvar menat att mängden svamp helt skulle sakna betydelse? Att det istället handlar om själva upplevelsen. Jag vet inte. Det må vara ett uttalande helt i tiden och som kanske passar den som också finner sig i att komma tillbaka från hotellets frukostbuffé utan frukost? Snart sitter de där, mer klibbigt gråsvarta om fingrarna än bara för en minut sedan. Kvastarna i änden av knivarna viftar fram och tillbaka…

Svampen är torr, delvis maskfylld, men också fuktig, för blöt på sina håll. Hälften rensas bort. Extra protein är inte alltid en bonus, inte ens för en vegan. Särskilt inte för en vegan. Kvar återstår några stackars fötter med hatt av blandade valörer som snart ska stekas och strös ut över gästernas smörgåsar. Alla får lite och lika. Jag tänker att den summerade glädjen av de taffliga mackorna i sällskapets magar, inte kommer i närheten av lyckan hos mig, om jag fått sätta i mig all svamp själv. På sin höjd får jag då visserligen bara en toast med stukad pondus och total avsaknad av dignitet, men ändå. Jag kan ta en för laget.

Särskilt klämkäcka är de nischade svampplockarna. Samma människor som på en arbetsplats vägrar att utföra en minimal icke återkommade arbetsuppgift bara för att denna inte återfinns korrekt nedtecknad i en arbetsbeskrivning. Sådana svampletare som naivt, men obönhörligen gå ut för att finna enbart en viss art:

-”Vi ska gå ut och plocka gula kantareller.”

Min erfarenhet ifrån svampskogen är att det inte riktigt är samma sak som att välja smågodis på ICA? Jag menar, vill jag ha gröna grodor så finns de ju alltid där. Ofta får jag lust att fråga varför de inte bestämmer sig för svart trumpetsvamp eller Karl Johan istället. Om de ändå kan bestämma, båda är i min mun mycket godare matsvampar än en kantarell. Är det just den utlämnade känslan de vill åt, så kan jag garantera att man även i Karl Johan-land kan snubbla på hala rötter, upptäcka skoskav och få uppleva en smäktande brist på anständiga toaletter. Men för guds skull, bestäm er gärna redan nu, väl i skogen kan det bli svårt att ta ett beslut med så mycket att välja på.

För en träffad desorienterad svampletaranalfabet känns greppet att redan i förväg avisera vad man tänker hitta och plocka tämligen överlägset. Själv är man ju glad om man får ihop tillräckligt med slemmurklor, ryggkrämpor, sillgrisslor och svampflugor för att täcka över åtminstone den översta av seriestripparna i lokalblaskan. Vart tog den svenska Jantelagen vägen när man för en gångs skull känner att man skulle uppskatta dess närvaro? Alla är inte födda med svampplockarborst i rumpan, ett utvecklat tryffeldoftsinne, eller ens med en urtäljd vrilkåsa av masur i bältet. Jag äger inte ens ett par funktionsbyxor. Utemysbyxor för sambofeta fd. innebandyspelare med alldeles för många fickor lockar helt enkelt inte. Dessutom är fickorna så tight sydda att något ändå inte kan rymmas. Skulle man väl få ned något att tala om är det så förbaskat tröttsamt att behöva spela memory med sig själv var gång man vill ha det åter.

Kantarelltoast – kanske den minst duktiga mackan någonsin

En kantarelltoast med egenplockade kantareller är den fattige mannens rikemansmat. Det är en bra klassisk förrätt, även om den i sin enklaste form känns lite tråkig. Hög värme, bort med vätskan, i med lite pressad vitlök, peppar, salt och smör. Stek gyllene, skvätt i lite grädde och reducera. Stek under tiden brödet, upp med ett salladsblad, toppa med kantareller, mer peppar och skuren persilja. Känns det igen? Jättegott, men sällan minnesvärt.

För att få balans i rätten hela vägen från skog till bord, blir man tvungen att tänka om. Se till att komma över kantarellerna. Ingen blir glad av själva letandet. Det skulle innebära att de som aldrig hittat sig själva skulle vara de gladaste av människor. Det bästa svampstället kommer alltid att vara i köket på den egna köksbänken, helst ska man bara gå in och finna dem där, gärna rensade. För att överraska smakmässigt smyger jag in finhackad schalotten och tärnat rökt sidfläsk. Äpple är svinets bästa vän, varför några små kuber av ett rött Katja mot slutet fräschar upp. Sältan från en riven vällagrad Svecia bryter väl in. Inlagda tomater göra ett bra jobb då syran kompenserar för det feta. Järnigheten i persiljan behåller vi från originalet. Plötsligt blev kantarelltoasten mer bekväm, smakmässigt bredare och till och med lite spännande.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.