Efter den obligatoriska stångresningen med förödmjukande dans, var det äntligen dags. Längtan att få helgrilla en gris, har nog funnits ända sedan jag som liten läste Asterix och Obelix. Serien avslutas alltid, sedan de besegrat romarna, med en brakfest i skenet av en gigantisk lägereld. Egentligen är det vildsvin som grillas, men jag föredrar tamgris om jag ska vara ärlig. Grisen vägde ca 7kg, var passad och färdig för grillen. Veckan innan tillverkade jag själva grillen. Grillen med roterbart galler, drivs av en motor som jag lånat från den vanliga grillen hemma. Grisen spändes fast med ståltråd runt lemmar och nacke och placerades över den heta kolen som fått ta sig och bli ordentligt grå. Efter knappt en timme så gick växeln i motorn, (som är anpassad för kyckling) sönder och vi (läs svärfar) fick handveva istället. Vi hade laddat upp med en gagball av äpple, en rejäl balja med marinad, innehållande olja, sambal oelek, spiskummin, citronskal, vitlök, honung, salt och peppar samt färska mäklarkvistar av koriander, basilika, rosmarin och timjan. Grisen snittades i svålen för att få marinaden att tränga in så bra som möjligt och penslades in med den största av husmålarpenslar var gång det var dags att hämta ny öl. Jag som älskar att laga mat inför och med mina gäster levde verkligen upp. Omkring mig satt 10 personer som alla verkade intresserade och engagerade i spektaklet. Under tiden det hela pågick dracks det limead, iskall Corona och väl kyld rosé. Solen sken och myggorna höll sig borta. Efter att ha grillat i knappt 3 timmar och då skinksteken uppnått en temperatur av 65 grader tog vi bort grisen och täckte allt med folie. Den fick eftersteka och kocken kunde ta ett välbehövligt dopp i poolen innan tranchéringen kunde påbörjas. Grisen var dock i vissa delar lite väl rosa, men Eyvind och kompisen André intygade att de knapriga grisöronen minst sagt var goda att tugga på. Jag och den assisterande kocken Anders enades dock om att lägga upp och försöka roffa åt oss de minst färdiga bitarna själva. Det var nog här det gick lite snett. Efter att i timmar ha handskats med en hel rå gris, grillat, marinerat och svettats var jag inte längre speciellt hungrig. Och när jag efter halva middagen inför samtliga gäster erkände att jag inte var speciellt nöjd med resultatet kändes det som att lättnadens suck svepte över middagsbordet. Köttet var egentligen jättefint, väl melerat, kanske för melerat, mört och utan ens ett uns av den ”stressad grissmak” som annars är alltför vanlig idag. Jag kan egentligen inte sätta fingret på vad det var som inte stämde. Kanske var det pillet, att hitta riktiga köttbitar bland svål och fettremsor? Vi enades dock om att mojo rojon var ovanligt bra (Sofias förtjänst). Färskpotatisen? – helt fantastisk, för att inte tala om den totala upplevelsen. Upplevelsen att få uppfylla sin pojkdröm. Jag kommer att göra ett nytt försök med grisen, det är jag skyldig mig själv efter uppåt 20 timmar av planering, konstruering, förberedelser och tillagning, samt 7 säckar briketter och engagerade vänner. Nästa gång blir det dock lamm istället.
