Om det här med veganiseringen. Igen. För ett tag sedan blev jag irriterad när det talades om att veggoburgare inte skulle få heta veggoburgare eller att en korv inte skulle få heta korv om den inte innehöll kött. Köttbranschens lobbyism i Brysselkorridorerna påminde om en äldre mans envishet om att mat ska smaka som förr. Ett pinsamt behov av att visa upp sitt sårade ego i tider då bensinmackarna börjat sälja veggokorv och kikärtsburgare till den kylda Puckon. Det gör mig ingenting. Man vet vad en veggoburgare är.
Det jag har hängt upp mig på är någonting snarlikt, men ändå helt annorlunda. Jag trodde att vi hade kommit längre än att felaktigt fortsätta benämna saker för vad de inte är? Jag hade fått för mig att den blancherade zucchini man ville få till pasta dog efter LCHF-boomen? Tilltaget att försöka bedra för oss inte närmare målet. Hycklandet snarare skvallrar om att vi försöker lura i oss något annat framför det vi egentligen vill ha.
För mig är det inte tillräckligt att enbart få svaret att något är ett vegetariskt eller veganskt alternativ. Vad innehåller alternativet? Man vill veta. Inte kan väl en vegan nöja sig enbart med informationen att det är just veganskt? En liknande sak som också visar när det slagit fel, var när jag besökte en skola som serverade en gryta under skylten ”inte gris”. Nästa gång hette samma kalops ”muslimgryta”. Varför inte istället ge en kort beskrivning av huvudingredienserna så att alla vet? Även allergiker brukar vara noga med innehållet, men nu är det inte enbart på grund av risken för allergiska reaktioner som jag tycker att det görs fel.
I vår största dagstidning läste jag nyss en artikel om en känd bloggare som använder morot istället för lax när han gör gravad lax. Jag fick läsa igen. Jag hade läst rätt. För smakens skull spelar det enligt artikeln ingen roll om man istället använder zucchini. Det viktigaste är inte smaken, utan att man använder morot för färgens skull. Morotens form, konsistens, proteininnehåll, smak eller utseende är utöver färgen sekundärt. Jag som i min enfald alltid har tänkt att det var fisken lax som varit viktigast när man gravar lax, inte färgen orange. Jag använder lax. Vill jag grava morot så använder jag morot. Förresten finns det inget som heter vegansk gravlax. Det är en oxymoron. Dessutom misstänker jag att gravlax är ett låneord från ett låneord som är vårt som är gravad lax.
Artikeln som är en del av nya satsningen ”Matsmarta onsdag” kändes plötsligt inte alls så smart. Resonemanget, om än inte artikelseriens syfte, verkar snarare lite jättedumt. Inledningen som förmanar till ”att man måste börja någonstans” ingiver inte heller till vidare läsning. Uppmaningen låter mer som en antydan om att det är ett ”dirty job, but someone’s gotta do it”.
Man bör fråga sig – vad hade hänt om man istället lyft fram zucchinin eller moroten just för vad de är – nyskördade primörer? Att istället felaktigt fortsätta prata om ”gravlax” eller ”pasta”, tror jag, av egen erfarenhet, gör att många bara ser just det de inte får. Att de kommer att jämföra och söka fel snarare än att se och finna det goda i det som de facto serveras. Vem gillar inte en krispig sallad direkt från en daggig trädgård på hyvlad zucchini och en morot Julienne – en klimatsmart och matig sallad, väl smaksatt med frisk syra och sälta. En sådan kan jag ta direkt här och nu. Gravad laxmorot? Nja, det rycker inte precis till någonstans. Vi tar det där med att äta grönare nästa vecka istället.
Om man väljer ett korkat tillvägagångssätt och inte har mer fantasi än att luras, så kommer det dröja innan hyfsat analyserande individer med något uns av matintresse äter mera grönt. Vuxna människor med en intelligenskvot som ger dem möjlighet att reflexmässigt andas kommer aldrig att missta en sockersaltad morot för en gravad lax. Punkt. Upplägget slår slint. De kommer alltid bara att se en sämre kopia av det som de inte får. Det blir som att påminna en folkskygg stammande talare med panikångest om att denne i förväg inte ska tänka på att det är skitjobbigt att tala inför grupp.
Bland andra rätter från artikeln kan nämnas fiskgratäng utan fisk med tofu. Helt smak- och doftfri enligt upphovsmannen? Biff Rydberg utan kött med alternativ av ”rätt konsistens” förespråkas också, utan att vidare nämna just vilka alternativen är? Lika inställande som vackra är råden tomma. De ligger helt i tiden, men säger inte ett skit.
På sandlådenivå blir det då bloggaren får frågan om vad mamma och pappa tyckte när han ”kom ut” som vegetarian? Som om vegetarianer eller veganer är eller skulle ha varit förtryckta på liknande sätt som HBTQ-människor och icke binära? Därefter kraschar artikeln ännu en gång när den kemiska sörjan margarin omskrivs som ett bra alternativ till smör.
Att i en förhoppning om att försöka sälja in smart grön mat inte skylta med dess primörer och guldkorn? Att dölja det man vill få folk att äta mer utav bakom det man på samma gång vill få folk att undvika? Är det en överintelligent genomarbetad strategi som jag inte förstår? Aldrig tidigare har väl en sådan ny och ung rörelse samtidigt varit så konservativ? Beror det på att alla ska med, att även maten har politiserats till den överdrivna grad att det numera anses som självklart att även en vegan ska kunna njuta en Biff Rydberg? Att ingen ska behöva sticka ut? Jag hoppas innerligt att det senare inte är fallet.
Det här måste smältas, det var nästan värre än en kålrot.
