Det är alltid lätt att med en blick i backspegeln skratta åt rätter som varit. Självklart har allt sin tid. En räkcocktail är inget undantag, men att placera den i samma bruna fack som flygande Jakob eller Kassler Hawaii känns inte riktigt rättvist. Backa räkcocktailen!
För några år sedan fick jag lite kul porslin i julklapp. Porslin och porslin, snarare serveringsfat i stål med teakhandtag och tre lätt skålade fack. Perfekt för klassisk wienerschnitzel tänkte jag. Schnitzel i den största lådan, den ångade potatisen i den andra mindre och garnityr som citronklyftor och ringlade sardeller med kapris i den sista. Ärtorna kan förstås få trängas där med sin trevliga färg, men mig lurar de inte. De tål mest bara att tittas på. Vanligtvis är jag allergisk mot ”uppdelade” fat. De påminner mig om den gulbeigea tacoservis med tryckta jalapeños som folk envisades med att servera burkmajs och hackad gurka ur i början av 2000-talet. Min servis kanske inte kommer till användning särskilt ofta, men är himla charmig när den väl gör. Inte heller skriker den ut en viss maträtt. Att exempelvis servera olika sorters sill ur en tacoservis skulle ju göra fysiskt ont.
Schnitzel låter förstås inte så spännande, men bara tanken på ett välbankat innanlår får det att vattnas i munnen. Med pilsnersås till blir jag närmast okontaktbar. Färdigköpt fryst svenneschnitzel på fläsk får mig däremot att rysa. Jag kan motvilligt erkänna att jag uppskattade den när jag var liten, men idag ser jag just inte något lockande alls. Kanske är det gummikonsistensen eller de dåligt malda bitarna av brosk jag stör mig på? Möjligen är det dess vida ovala spritsade form som vill lura oss att tro att det är en riktig köttbit där under paneringen? Sådan schnitzel får stanna i det bruna facket. Den vill man inte stå för.
Visst vilar det bruna skynket även över en klassisk räkcocktail…
Det väger dock inte lika tungt som de skynken som sveper över många andra 70-talsrätter. På ett receptkort i ett plastkartotek får den förstås få att jubla, men med färska smögenräkor, en hemgjord Rhode Island och avsaknad av gröna ärtor kan det bli riktigt trevligt. Det känns opretentiöst behagligt att sitta och pilla med en gaffel direkt ur ett martiniglas. Den krispiga sparrisen, några smörslungade edamamebönor, en fräsch bladsallad, en spänstig avokado och syran från en citronklyfta. Det enkla goda vinner på något vis. Sen kan jag inte heller låta bli att tänka på hur otroligt kreativt det måste ha varit att 1978 servera en förrätt ur cocktailglas. Idag krävs det lite mer för att med matinspiration välta massorna.
Räkcocktail med hemgjord Rhode Island
Ingredienser
Räkcocktail
- 300-400g skalade färska räkor
- 1 bunt grön sparris
- 150 g edamamebönor (sojabönor)
- 1/2 rödlök (finhackad)
- 1-2 avokado (grovt hackad)
- 1 kruka bladsallad
- 1 citron (i klyftor)
- smör, peppar, salt ev. några dillkvistar.
Rhode Island
- 1,5 dl gräddfil
- 1,5 dl hemgjord majonnäs
- 0,5 dl Heinz chilisauce
- 1 tsk srirachasås
- 8 droppar tabasco
- 1 msk cognac
- salt och peppar efter smak
Gör så här
Räkcocktail
- Börja med Rhode Islandsåsen. Recept nedan.
- Skala räkorna. Spar romen om den är god och fin.
- Koka upp rikligt med lättsaltat vatten till sparrisen. Skär av den nedre hårda vita denlen av sparrisen. Kasta ned sparrisen i det kokande vattnet. Dra av från plattan och låt stå under lock i 4-7 minuter beroende på tjocklek.
- Snurra runt bönorna i lite salt och skirat smör.
- Skär av sparrisen på ungefär mitten. Dela den nedre halvan i ca 4 mm breda skivor.
- Skär upp/hacka avokadon grovt. Finhacka rödlöken.
- Varva sedan de olika ingredienserna. Se till så att räkorna hamnar lite högre upp. Se bilden för inspiration.
Rhode Island-sås
- Blanda samtliga ingredienser i en bunke. Smaka av med salt och peppar.
