Jag lärde mig tidigt på juristlinjen att ”law ain’t no fishing expedition.” De hela går ut på att man som försvare eller åtalare i en rättegång aldrig bör ställa frågor man inte redan vet svaret på. Utgången kan bli högst osäker och det man ville visa på kanske slår precis åt andra hållet. I exemplet frågade en advokat ut ett vittne om hur hon kunde vara så säker på att det var den åtalade som var gärningsmannen. Vittnet svarade då: -”Jag vet vad han gjort och jag är så arg på mig själv. Trots hans onda gärning kan jag inte låta bli att tänka på honom, han är den vackraste mannen jag mött i hela mitt liv och jag visste att jag ville ha honom redan från det ögonblick jag först såg honom.”
Igår hade jag och Sofia en underbar dag i stan. Lite shopping, stopp på tre saluhallar, stadspromenad i sol, bubbliga drycker, en himla massa delikatesser och goda drinkar. Jag är nog den av oss som mer än den andra tycker att det är värt att lyxa till det på detta vis. Så lite självsäker med stans kanske bästa utsikt, glömmer jag huvudregeln och ställer frågan som jag tror att jag redan vet svaret på: -”Jag kan väl inte vara speciellt svår att leva med?” Sofia skruvar på sig. -”Alltså, du är ju inte helt lätt, men jag står ut.” Svaret kommer med ett retsamt leende, men ändå. Jag skrattar lite och frågar om hon kan precisera sig. Sen kommer det.
-”Du vänder alltid på mina böcker så att baksidan kommer uppåt, trots att du vet att jag är livrädd att den ska avslöja handlingen i förväg. Jag lägger alltid böckerna med framsidan uppåt och när jag kommer tillbaka så är den alltid vänd. Det måste vara du? Jag spelar förvånad medan Sofia fortsätter. Du låter mig ta dyra restaurangnotor, trots att jag får ångest av att se dem. Sen hävdar du stensäkert i efterhand när jag redan betalt, att normal dricks ligger på 20% och inte 10% som du sa innan. Sen ser du sur ut och säger det är trist att vi nu aldrig kan komma tillbaka utan att skämmas. Nu idag, i trappan på väg upp till Skrapans högsta våning valde du att medvetet låta mig gå ytterst tryckt mot glasväggarna på 25:e våningen. Samtidigt mantrar du fram att människorna nere på gatan verkligen ser ut som små myror. Du vet vad jag tycker om höjder. Att du påpekar att svetsarna i Skrapans stomme ser ut att vara lagda av en lärling gjorde inte saken bättre. På Gondolen senast var du bara tvungen att påpeka att hela restaurangen rör sig i vinden och att kypare och servitörer hade risktillägg för att arbeta i en så farlig miljö. I den skakiga hissen på vägen upp läste du tydligen av att den inte var besiktigad? Jag tror inte på dig!” Sofia fortsätter. -”Din sjal ligger alltid på barstolen hemma. Du hinner in före mig för att lägga den precis där jag ska sitta för att avsluta det sista jobbet på min laptop. Vi har en garderob! Emellanåt tror jag att du kastar just bara en liten mörk brödsmula på det nymoppade vita marmorgolvet bara för att retas. Är det så?
-”Thomas minns du på landet när vi hade fått reda på att en vilsen björn vaknat från sitt ide och att jag mitt i natten gick ut ensam för att kissa? Var du tvungen att försiktigt öppna fönstret bakom mig för att skrikandes avge ditt högsta björnläte?”
På båten till släktingarna i Finland nämner du alltid Estonia. När vi i våra unga dagar sov under bildäck och isen bröts sönder mot skrovet reste du dig upp ur sängen och skrek att det var blött på golvet. Var det kul? Varje gång du drar el hemma ska du slicka på kablarna framför mig för att visa att du visst dragit ned huvudsäkringen. Toapappret på toaletten, erkänn att du sätter rullen åt fel håll med flit och lämnar den tomma ovanpå sophinken. Du lagar levergryta men presenterar det som fläskmedaljonger i grädde. Jag älskar gräddiga grytor men avskyr lever. Sent en kväll skivar du upp en harakirikorv när jag vill ha snacks, innan jag provat viftar du bort min tveksamhet med att den visst inte är så stark. Jag drack två liter yoghurt den kvällen. Tack för den.
Kära Sofia! Jag förstår att jag kanske inte alltid är så lätt att leva med och du har rätt i allt du säger. Jag var korkad som frågade och du har fångat det precis på pricken. Jag vill dock att du ska veta att jag gör allt det där för att vi ska få lite spänning i vårt liv. Jag vill utmana dig och jag har ju åtminstone inte berättat för någon om baren-Håkan! 🙂
Shards – fredagdrinken om att leva med någon som gör allt för att jävlas
Ingredienser
- 4 cl rosmarininfuserad Calvados
- 2 cl (grön) Chartreuse
- 2 cl ingefärssockerlag
- 2 cl pressad citron
Gör så här
- Hackad blad från 3 kvistar rosmarin grovt. Ha ned i en sifon med önskad mängd calvados. Tillsätt två gräddpatroner och låt stå kallt i en timme. Släpp sedan ut gasen försiktigt och sila bort rosmarinen.
- Koka en ingefärssockerlag på 6-10 skivor ingefära, 2 dl strösocker och 2 dl vatten. Låt sjuda under lock i 15 minuter och sedan kallna. Sila av ingefäran.
- Blanda alla ingredienser i en shaker. Ha ned ordentligt med hela isbitar. Rör om med en barsked. Sila upp i ett helt glas utan vassa kanter. Servera med en kvist rosmarin.
