Tournierkniv – Perman knives

Av en slump sprang jag för en kort tid sedan på en knivmodell jag faktiskt inte hade. Huvudregeln lyder att under sådana omständigheter är det öppet lopp, bara att investera. Det hela började i en diskussion kring att det faktiskt kunde vara en fördel med en kniv som har ett (sett från sidan) något konvext blad. Många träskärbrädor tenderar att med tiden slå sig och bli konkava. Tanken var att man med en sådan egg då når ned i djupet av skärbrädan och snittet kan gå hela vägen igenom tomaten. Jag hävdade istället skämtsamt att mina skärbrädor snarare tenderar att bli konvexa och att jag därför också var i behov av en kniv med konkav egg. Med lustigheten avsåg jag mest att parodiera mig själv och det faktum att jag ständigt söker en ursäkt att skaffa mig ännu en kniv.

En kockkniv med konkav egg har såklart ett väldigt begränsat användningsområde. På sin höjd kan man väl tornera ananas med den? Det slog mig dock snart att en tournierkniv, som jag saknade, faktiskt har en konkav egg. I precis samma stund plingar det till i telefonen. Rickard Perman, knivmakaren som jag gärna hyllar, hade skickat en skiss på just en tournierkniv med konkav egg. Jag föll direkt för knivens inneboende sagoväsen med det nästan onda, spetsiga och kloliknande mönstret. Jag hade först en idé om en liten ändring i skaftets rygg, men efter att ha förstorat upp skissen som Rickard skickat insåg jag ännu en gång att Rickard har full koll. Det mönster han ritat upp från början flirtade redan med det gyllene snittet. (Sedan skulle knivens mönster komma att ändras ännu en gång, men det stavas konstnärlig frihet och i mina ögon blev det bara ännu bättre.)

Vi var snart rörande överens om att skissen på kniven som påminner om en rovfågels tå med vass klo, nog var vackrast orörd i sin formgivning. -”Jo, naturen har sällan fel”, menade Rickard. -”Jag brukar försöka att inte röra till det, utan istället försöka återskapa naturens egna former.” Det är nu jag blir helt såld. Kniven bär på en filosofi och är inte bara ett skaft med ett blad. Jag vet – det är tårdrypande vackert, toknördigt och superfjantigt på samma gång.

Skaftet av ”stabbad” Maple Burl (amerikansk lönnvril), med sin vackra grönblå och nästan marmorliknande ådring får sina egenskaper genom att epoxy under tryck pressas in träslaget. Skaftet blir efter denna behandling helt underhållsfritt, samtidigt som träets positiva egenskaper finns kvar. Just den bit som detta skaft har formats ur kommer från en bit som sedan länge varit öronmärkt med (Sofia) Karlstein. Jag har bara behövt tid till att tänka ut vilken kniv jag vill ha härnäst. Det vackra damaskusbladet är från svenska Damasteel (Söderfors) i mönstret Hugin.

Som med det vackra i livet, som med mat och smaker är det kontraster som gör dessa knivar till de vackra verktyg de är. Skarpa och livsfarliga ur ett perspektiv, samtidigt så behagliga att beundra att de är svåra att ta ögonen eller släppa taget ifrån. Som en blandning av en apokalyptisk dödsmässa och ett widescreenfotografi ur Sound of Music. Det är nästan att jag börjat fundera på att ge knivarna namn, men jag är inte där ännu. Hur låter Limesbane, Shortclaw eller Needlebow?

Jag har tidigare skrivit om Perman knives och här på sidan visat exempel på andra knivar. Om ni är sugna på att veta mer, vill klämma och känna, har frågor eller egna idéer om en knivs utformning så finns det unika exemplar i KitchenLabs butik i Stockholm. De hjälper gärna till.

På denna kniv är eggen belägen på ryggen. Perfekt när man sitter på verandan med ett grönt tankeäpple eller bara tornerar säckar med potatis till ett bröllop. Att skära emot sig säger min son att man aldrig ska göra. Pappa vet bättre, klyver tummen men tänker att han har en till…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *