Sitter i skrivande stund på en alldeles för smal trappavsats, tio meter ovanför Tibern i centrala Rom. Druckit en underbar Chianti har jag också precis gjort. I ryggen har jag Vatikanen. Till vänster Castel Sant’ Angelo. Sofia och Eyvind har gått in, jag söker istället solen för en stund och försöker ta in så mycket Roma jag kan innan vår tid här tar slut.
Jag är nog kär i staden Rom. Efter att ha varit i Paris och London för ett tag sedan och Prag nu i höstas trodde jag att det skulle vara svårt att hitta en stad som kunde överträffa. Rom gör. Vilken historia. Vilka byggnader, vilka monument. Jag som knappt brukar imponeras. Det låter klyschigt, men på något sätt förstår man att det här en gång var Europas huvudstad. Vi brukar säga att Stockholm är vackert. Vår huvudstad är, men när jag tar en titt på trädkronan ovan… Hade jag varit en svensk björk hade jag omedelbart sett till att någon gjort knivskaft av mig. Såvida inte växthuseffekten snart sätter fart ordentligt, har ju Rom till skillnad från oss även värme. Jag är i T-shirt och tänker bra svensk sommar. För Polizia får jag förklara mig där jag halvligger i solen på hörnet av ett torg. ”No drugs, no terrorista! Just an uncold swedish foodblogger in his prime.” Polisen åker vidare. Italienare flanerar förbi i dunjackor. Samma italienare som spelar positiv och har förkärlek för vita gipskatter. Jag vet inte? Just nu känns det som att jag har mer rätt. Vårsolen är underbar.
Jag älskar att hata det ostrukturerade, det lite röriga. Så som det är här. Jag pikar det, men njuter samtidigt av det. Allt är så ordnat hemma i Sverige. Så rakt. Precis som att man alltid vet vart man ska. Inga överraskningar. Kan vi inte bara vara lite mer sydeuropeiska, ta ett glas vin och njuta av stunden. Stanna upp lite.
Sofia och Eyvind kommer ut. Jag reser mig och vi vandrar vidare mot nästa rödvita duk på ännu en solig piazza. Undrar var vi hamnar ikväll, det där stället med caviar, ostron och champagne verkar trevligt. Proseccon kan vi ju allt om nu…